KAPITEL SEX

      Efter sitt möte med polischef Budd ringde Kate upp sina före detta handledare för att försäkra dem om att hon hade mottagit deras förfrågan om att få henne till DC. Hon erbjöds ingen vidare information via telefon och fick heller inte prata med någon som satt på någon riktig makt, utan lämnade i stället några smått otrevliga hälsningar genom två stackars sekreterare. Det hjälpte henne i alla fall att släppa ut en del av stressen hon bar på.

      Hon lämnade Richmond morgonen därpå när klockan hade slagit åtta. Märkvärdigt nog fann hon mer iver än nervositet i sig. Det gick kanske att likna med en student som återbesöker sitt gamla universitetscampus efter tillräckligt lång tid på annan ort. Hon hade saknat byrån något enormt under det senaste året och såg fram emot att vara tillbaka i den välkända omgivningen… även om det var för att bli uppläxad.

      Hon distraherade sig själv genom att lyssna på någon obskyr podcast om film—en rekommendation från hennes dotter. Fem minuter in i poddens första avsnitt hade berättarrösten blivit till ett sus i bakgrunden av hennes reflekterande. De senaste åren passerade revy framför hennes ögon. För det mesta var hon inte en sentimental person men, av någon anledning som hon aldrig hade förstått sig på, hade hon en tendens att bli nostalgisk och begrundande när helst hon satt i förarsätet.

      Så i stället för att lyssna på podden tänkte hon på sin dotter—sin gravida dotter, vars förlossningsdatum låg endast fem veckor fram i tiden. Det var en liten flicka som var på väg; Michelle, skulle hon heta. Barnets pappa var en hyfsad man men han hade aldrig, enligt Kates bedömning, varit bra nog för Melissa Wise. Melissa, som Kate hade kallat för Lissa sedan hon börjat krypa på alla fyra, bodde i Chesterfield, ett område som officiellt tillhörde Richmond men som ansågs avskilt av invånarna. Kate hade aldrig berättat för Melissa att det var därför hon flyttade tillbaka till Richmond. Inte bara för hennes anknytningar till staden från collegetiden, utan för att det var där hennes familj var—det var där hennes första barnbarn skulle bo.

      Ett barnbarn, spekulerade Kate ofta. Hur blev Melissa så gammal? Fan, hur blev jag så gammal?

      Och när hennes tankar fokuserade på Melissa och ofödda lilla Michelle, rörde de sig snart även till Kates avlidne man. Han hade blivit mördad för sex år sedan, skjuten i bakhuvudet under sin kvällspromenad med hunden. Hans plånbok och telefon blev stulna och hon blev kallad att identifiera kroppen mindre än två timmar efter att han hade lämnat huset med deras hund.

      Det hela var fortfarande ett öppet sår men för det mesta kunde hon dölja det. När hon tog pension hade hon gjort det med bara åtta månader kvar till den officiella pensionsåldern. Men hon hade varit fullständigt inkapabel att ägna sin tid, sin uppmärksamhet och sin fokus på jobbet, efter att ha spritt Michaels aska över en övergiven gammal basebollplan i närheten av hans barndomshem i Falls Church.

      Kanske var det därför hon hade spenderat det senaste året deprimerad över att lämna jobbet. Hon hade trots allt haft fler månader hos byrån än hon i slutändan utnyttjat. Vad hade de där sista månaderna kunnat erbjuda? Vad mer kunde hon ha gjort av sin karriär?

      Hon hade alltid funderat över dessa saker men aldrig gått långt nog att faktiskt känna ånger. Michael förtjänade de där månaderna av hennes totala uppmärksamhet. Han förtjänade mer men hon visste att till och med efter döden skulle han inte förvänta sig att hon orkade vara utan jobb särskilt länge. Han skulle ha förstått att det krävdes stor ansträngning från henne att nå den punkt där hon kunde sörja på riktigt—och den ansträngningen innebar att jobba för byrån så länge som hennes kropp orkade efter hans död.

      Det var en lättnad att inse att ju närmare hon kom DC desto mindre kände hon att hon på något vis förrådde Michael. Hon trodde inte att döden var det sanna slutet. Vare sig det innebar en himmel eller återfödelse visste hon inte men hon var okej med att inte veta. Hon visste att oavsett var Michael befann sig, skulle han vara lycklig av att veta att hon var på väg tillbaka till DC—även om det var för en utskällning.

      Förmodligen fick han sig ett gott skratt på hennes bekostnad.

      Det fick Kate att le, trots alltihop. Hon stängde av radion och fokuserade på vägen som sträckte ut sig framför henne, sina tankar; och även om hon hade klantat till det för sig själv, verkade livet förbli ett naturligt kretslopp.

      ***

      Hon fick ingen våg av känslor över sig när hon klev över tröskeln till FBI-högkvarterens stora lobby. Hon kände snarare hur påtagligt hon inte hörde hemma där—som en kvinna som besöker sin gamla högstadieskola för att finna att korridorerna numera gjorde henne mer sorgsen än nostalgisk.

      Känslan av bekantskap fanns dock fortfarande där och den hjälpte. Hon tyckte sig vara malplacerad men kände samtidigt hur kort tid hon faktiskt varit borta. Hon gick genom lobbyn, gav sitt namn till receptionisten och begav sig mot hissarna som om hon varit här senast förra veckan. Till och med det lilla utrymmet i hissen tycktes trösta henne då den förde henne upp till chefsassistentens kontor.

      När hon klev ut på våningen där Durans kontor låg möttes hon först av ett väntrum och, inuti det, samma kvinna bakom receptionsdisken som hade suttit där för ett år sedan. Kate hade aldrig varit särskilt nära med henne men kvinnan flög ändå upp ur sin stol för att ge henne en kram.

      ”Kate! Vad roligt att se dig!”

      Tack och lov dök receptionistens namn upp i hennes huvud just i rätt ögonblick. ”Detsamma, Dana,” sa Kate.

      ”Jag trodde inte att du skulle klara dig som pensionerad,” skämtade Dana.

      ”Ja du, det är rätt så dötrist.”

      ”Gå in du bara,” sa Dana. ”Han sitter och väntar på dig.”

      Kate knackade på den stängda kontorsdörren. Till och med det buttra lätet hon fick till svar från andra sidan dörren hjälpte henne att slappna av.

      ”Det är öppet,” ropade vice polisdirektör Vince Duran.

      Hon öppnade och steg på, fullt beredd att mötas av Duran—inte lika beredd på hennes före detta arbetspartner, Logan Nash, som log åt henne och reste sig från en av stolarna framför Durans skrivbord.

      Durans blick föll åt sidan för att låta återföreningen ske i någorlunda avskildhet. Kate och Logan Nash mötte varandra i en vänskaplig kram vid de två gäststolarna. Hon hade arbetat med Logan under de sista åtta åren av hennes karriär. Han var tio år yngre men på god väg att väva ihop sin egen fartfyllda karriär då hon hade stuckit.

      ”Vad kul att se dig igen, Kate,” sa han intill hennes öra innan de släppte kramen.

      ”Dig med,” sa hon. Hennes hjärta svällde och långsamt, nästan retsamt, sänktes insikten över henne, att oavsett hur hon såg på saken, hade hon saknat den här delen av hennes liv smärtsamt mycket.

      När de lutade sig ifrån varandra igen blev det plötsligt stelt att sitta där framför Duran. Under sin tid tillsammans som kollegor hade de suttit här många gånger men aldrig med avsikt att bli tillrättavisade.

      Vince Duran tog ett djupt andetag och suckade ut det. Kate kunde ännu inte avgöra exakt hur upprörd han var.

      ”Vi ska inte tassa på tå runt ämnet,” sa han. ”Kate, du vet varför du är här. Och har jag försäkrat polischef Budd om att jag tänker hantera situationen så effektivt som möjligt. Han verkade okej med det och jag är rätt säker på att hela det här stöket med dig som slungar misstänkta över verandor kan sopas under mattan. Det jag skulle vilja veta är hur det ens kom sig att du var hemma hos honom från första början.”

      Hon visste att den sortens barska konversation hon hade förväntat sig inte skulle ta plats. Duran