KAPITEL SJU

      Tre timmar senare satt Kate tillsammans med Logan under ett tälttak vid ett av borden på en italiensk uteservering. Logan mumsade i sig en köttbullemacka medan Kate njöt av pastasallad och ett glas vitt vin. Hon drack sällan—och nästan aldrig tidigare än fem på eftermiddagen—men detta var ett särskilt tillfälle. Blotta tanken av att snart få bli aktiv inom byrån igen var något som behövde firas, enligt henne.

      ”Så vilka slags fall håller du på med nu?” frågade Kate.

      ”Såna som skulle tråka ut dig, säkert,” sa Logan. Ändå visste hon att han skulle berätta; han berättade för att han älskade sitt jobb lika mycket som hon gjorde.

      ”Vi försöker ta ner några bedragare som mixtrar med bankomater, för det mesta. Sedan har jag typ ett partnerskap med några andra agenter på ett fall som verkar kunna grunda sig i en liten prostitutionsring i Georgetown… men det är allt.”

      ”Jäklar,” sa Kate.

      ”Sa ju det. Tråkigt.”

      ”Så långt ifrån de cold cases Duran nämnde? Vad vet du ens om dem? Hur länge har de spånat på sitt lilla sidoprojekt?”

      ”Ett tag, antar jag. Jag blev bara varse för två veckor sedan. Duran och några andra bakom-stängda-dörrar-typer frågade om några fall vi hade jobbat på som aldrig blev uppklarade. De undrade inte om metodik eller något sånt, bara detaljer och arkivplacering.”

      ”Och de sa inte varför?”

      ”Nepp. Och…vänta, varför låter du misstänksam? Jag som trodde du skulle glädjas över möjligheten.”

      ”Jo då, jag tänker låta mig glädjas så småningom... Men jag blir fundersam om det finns ett specifikt cold case de är extra intresserade av. Något måste ju ha satt igång deras plötsliga intresse i oupplösta fall. Jag tvivlar starkt på att det bara är ett sätt för Duran att få tillbaka mig.”

      ”Jag vet inte,” sa Logan, ”Du skulle förvånas över hur mycket folk har saknat dig. En del av de nyare agenterna pratar om dig som om du vore en mytologisk figur.”

      Hon ignorerade komplimangen, fast i sitt tankespår. ”Och varför skulle han kalla in mig bara för att skicka tillbaka mig med uppmaningen att jag ska ta ledigt ett tag till innan vi börjar? Det får mig att undra. Vad nu den egentliga anledningen bakom det hela är, är den riktigt uttänkt än?”

      ”Tja, du vet,” sa Logan, ”Med tanke på hur mycket du överanalyserar hela grejen har han kanske rätt. Slappna av, Kate. Som han sa… det finns tonvis med pensionerade agenter som skulle dö för den här chansen. Så, ja, åk hem igen. Koppla av. Gör absolut ingenting.”

      ”Du känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte fungerar så,” sa hon. Hon drack en klunk vin och övervägde om han kanske ändå hade rätt. Kanske skulle hon bara njuta av det faktum att hon skulle få sin come-back. Tja, på sätt och vis.

      ”Så att ta pension ändrade inte på det, eller?” frågade Logan.

      ”Nej. Det har snarare förvärrat det. Jag verkar inte kunna sitta still. Det kliar i fingrarna. Korsord och stickning räcker inte för mig. Kanske vet Duran längst inne att jag är för ung för att släppas ut på bete.”

      ”Jo, men gräset där ute är ganska grönt och saftigt.”

      ”Och det är koskit överallt.”

      Logan suckade och tryckte i sig den sista tuggan av hans macka. ”Okej,” sa han. ”Vissa av oss måste tillbaka till jobbet.”

      ”Lågt,” sa hon och hällde i sig det sista av vinet.

      ”Så vad ska du göra?” sa han. ”Dra hem igen?”

      Helt ärligt visste hon inte säkert än. En del av henne ville stanna i DC bara för att. Hon kunde kanske shoppa lite eller söka sig till sina favoritställen i gallerian och bara sätta sig ned och reflektera. Det var en perfekt dag för den sortens aktivitet.

      Men samtidigt ville hon hem. Hon hade inte haft någon tur med Brian Neilbolt men faktum var att någon hade mördat Julie Meade. Och än så länge verkade polisen handfallen.

      ”Jag vet inte riktigt,” sa hon. ”Jag kanske hänger kvar en stund men jag åker nog hem innan kvällen.”

      ”Om du ändrar dig, slå en signal. Det var verkligen trevligt att träffa dig, Kate.”

      De betalade notan och skildes åt med en snabb kram. Redan innan Kate hade åkt fastnade hennes tankar på en specifik punkt som tycktes ha dykt upp från ingenstans.

      Julie blev mördad i hennes hem medan hennes make var bortrest. Om det hade skett ett inbrott på något vis så har de inte nämnt det för mig. Varken polisen när de skällde ut mig eller Debbie och Jim. Om det hade skett ett inbrott… borde de ha nämnt det.

      Det fick kugghjulen att snurra. Var gärningsmannen i huset för att han blev inbjuden? Eller för att han visste var extranyckeln låg?

      Dessa frågor var droppen som fick bägaren att rinna över. När vinet hade gått igenom henne skulle hon omedelbart köra tillbaka till Richmond. Hon hade lovat Duran att hon inte skulle hamna i slagsmål med några fler.

      Men hon hade inte sagt något om lite utredning.

      Naturligtvis kom begravningen först. Hon skulle visa respekt, ge sitt beklagande och göra sitt bästa för att finnas där för Deb i morgon. Efter det skulle hon stiga in i sin gamla roll igen—möjligtvis med mer entusiasm än hon vågade erkänna.