Återvändningsgränd. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
några av de gamla klasskompisarna. Eller det var intrycket han hade fått i alla fall. Det höga alkoholintaget indikerade kanske att det hade varit en tuff kväll, på alla sätt och vis.
Dessa tankar snurrade i Jerrys huvud när han gick upp för trapporna till övervåningen där deras sovrum låg. Men när han kom fram till dörren stannade han upp.
Det var väldigt tyst.
Visst, det vore egentligen inte så konstigt om Lauren hade tagit sig en tupplur istället för att slå igång Netflix och sträckkolla på vad det nu var för serie som gällde denna vecka. Men det var en annan slags tystnad... som om hon varken rörde på sig eller andades där inne. Det var som om han kunde höra tystnaden – en tystnad han bokstavligen kunde känna.
Det är någonting som inte stämmer, tänkte han.
Det var en skrämmande tanke, men trots rädslan öppnade han dörren. Han var tvungen att ta reda på, var tvungen att försäkra sig om att...
Försäkra sig om vadå?
Först kunde han bara se rött. På lakanen och väggarna... en mörkröd nyans så tjock och mörk att det nästan var svart på vissa ställen.
Ett skrik tryckte sig ut genom lungorna och ut genom munnen. Han visste inte om han skulle springa fram till henne eller ner för trapporna till telefonen.
Slutligen gjorde han varken eller. Hans ben vek sig under tyngden av hans plågsamma skrik och han ramlade ner på golvet, som han började hamra med sina knutna nävar inför den förskräckliga synen han hade framför sig.
KAPITEL ETT
Chloe fokuserade, kisade lite till genom pistolens sikte och sköt.
Rekylen var lätt, vilket även skottet var... Hon upplevde det nästan som fridfullt. Hon andades djupt och sköt igen. Det var enkelt och kändes helt naturligt för henne just nu.
Hon kunde inte se hur hon hade träffat måltavlan i slutet av skjutbanan, men hon visste att hon hade fått till minst två bra skott. På senare tid hade hon fått en bra känsla för det. Det var ett av bevisen på att hon började bli en allt bättre agent. Hon kändes sig mer bekväm med sin pistol; magasinet och avtryckaren kändes som en förlängning av hennes egen hand när hon verkligen var inne i zonen. Förut hade hon bara gått till skjutbanan för att lära sig mer och för att bli en bättre skytt. Men nu njöt hon av det. Hon kände sig fri på något vis, som om det var en slags befrielse, även om hon bara sköt på pappfigurer.
Och hon behövde verkligen den känslan nuförtiden.
Det hade varit stillastående på jobbet ett par veckor nu, så Chloe hade fått lov att nöja sig med att assistera andra agenter med datainsamling och research. Hon hade nästan fått chansen att jobba med en arbetsgrupp som försökte sätta dit ett litet hackerteam, vilket hon hade blivit alldeles till sig över. Det var då hon hade insett hur händelselöst hennes liv hade varit den senaste tiden.
Det var därför hon hade bestämt sig för att besöka skjutbanan. Det var inte nödvändigtvis hennes favorithobby, men hon visste att hon dessutom behövde träningen. Även om hon hade varit en av de bästa i klassen på akademin, var det ännu viktigare nu när hon hade flyttats från den Kriminaltekniska Expertgruppen till Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän. I det här läget var det alltid positivt att bli en bättre, skarpare skytt.
Hon fortsatte skjuta på måltavlan nästan femtio meter bort och plötsligt insåg hon varför folk tyckte så mycket om att vara här. Man var helt själv. Det var bara du, ditt vapen och målet du siktade på. Det var otroligt Zen på ett vis – fokusen och intentionen bakom det. Och sedan hörde man ljudet av skottet som fyllde det tomma luftrummet. Chloe hade alltid varit fascinerad av hur nära man kunde komma sitt vapen. När hon var ordentligt fokuserad var det som att hennes arm och hennes Glock blev ett; som om hon kunde kontrollera vapnet med sin tankekraft. Det fick henne också att inse hur viktigt det var för henne att påminna sig själv om att bara använda vapnet när det var absolut nödvändigt. Eftersom hon började känna sig så van med vapnet kunde det nästan börja kännas för naturligt att trycka på avtryckaren.
När hon var färdig på skjutbanan samlade hon in sina måltavlor och gick igenom dem. Hon hade ett förvånansvärt högt antal prickträffar, men också några missar utefter kanterna.
Hon tog några bilder på måltavlorna och skrev ner lite anteckningar, för att göra bättre ifrån sig nästa gång. Sedan kastade hon måltavlorna och gick iväg från skjutbanan. På vägen ut greps hon av en ny känsla, som hon kunde tänka sig var en stor favorit bland de som spenderade mycket tid på skjutbanan. Det var känslan av alla rekyler som vibrerade i händerna och handlederna. Det skapade en unik känsla hon inte kunde sätta ord på.
Hon gick ut till lobbyn och såg ett bekant ansikte som kom in genom dörren precis när hon skulle gå ut. Det var Kyle Moulton, mannen som var hennes partner, men också mannen hon inte hade sett mycket av de senaste veckorna, eftersom det hade varit så stillastående. Hon greps av en klassisk skolflickepanik när Moulton log varmt mot henne.
“Agent Fine”, sa han, med en nästan sarkastisk ton. De kände varandra tillräckligt väl för att skippa titeln Agent och bara använda förnamnen. Chloe var dessutom övertygad om att det inte bra var hon som kände att den romantiska spänningen mellan dem växte sig allt starkare. Hon hade känt på sig det nästan omedelbart första gången hon hade sett honom, och känslan hade varit den samma för tre månader sedan när de hade löst sitt första fall tillsammans.
“Agent Moulton”, svarade hon.
“Lättar du på trycket eller har du bara inget bättre för dig?” frågade han.
“Både och”, sa hon. “Jag känner mig rastlös på senare tid, om du förstår vad jag menar?”
“Det gör jag. Tycker också att det är trögt att sitta bakom skrivbordet. Men... tja, jag visste inte att du brukade komma till skjutbanan.”
“Försöker bara vässa mina skickligheter.”
“Aha”, sa han och log.
Tystnaden som följde var den typiska tystnaden Chloe började vänja sig vid. Hon hatade att föreställa sig grejer, men hon föreställde sig ändå att han kände precis som hon. Det var uppenbart, med tanke på blickarna de gav varandra och Moulton kunde inte ens se henne i ögonen i mer än tre sekunder – som just nu, i det ögonblicket, där de stod bredvid varandra i dörröppningen till skjutbanan.
“Ok, men alltså”, sa Moulton, “det här kanske låter dumt och det kanske till och med är lite olämpligt av mig att fråga, men jag undrar om du vill äta middag med mig ikväll. Alltså, inte som partners.”
Chloe kunde inte dölja leendet som spreds över hennes läppar. Hon ville säga något lite vasst och sarkastiskt till honom. Kanske en kliché som “Det var väl på tiden”, eller något sådant.
Istället sa hon bara: “Ja, det skulle jag verkligen vilja göra. “
“Ärligt talat, har jag velat bjuda ut dig ett tag nu, men... tja, det var så mycket att stå i. Men under de senaste veckorna har det varit desto lugnare.”
“Jag är glad att du bestämde dig för att fråga mig nu.”
Tystnaden infann sig återigen och den här gången kunde han möta hennes blick ordentligt. För ett ögonblick var hon ganska säker på att han skulle kyssa henne. Men ögonblicket passerade och han nickade mot dörrarna.
“Ok, men då ses vi sen”, sa han. “Ring mig och låt mig veta vilken restaurang du skulle vilja gå till.”
“Det ska jag.”
Hon stod där en stund och tittade på medan han gick ut på skjutbanan. Hon tänkte att det hade varit en lite spänd början på deras relation. Det var precis som på lågstadiet,