Om hon såg. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
få sova eller om hon bara försökte att inte skrämma den redan sköra tjejen på något sätt.
De kom in i vardagsrummet där en ung kvinna satt halvliggandes på soffan. Hennes ansikte var rött och hennes ögon något svullna, som om hon precis hade gråtit. Hon såg ut som om hon inte hade sovit på ungefär en vecka och inte bara ett dygn. Hon satte sig upp något när hon såg Kate och DeMarco.
“Hej, miss Nash", sa Kate. “Tack för att du tar dig tid att träffa oss. Vi beklagar verkligen sorgen.”
“Snälla, kalla mig Olivia.” Hennes röst var trött och hes, nästan lika sliten som hennes ögon var.
“Vi ska vara så snabba som möjligt", sa Kate. “Jag har förstått att du hälsade på från college. Vet du om dina föräldrar hade väntat några andra besök den dagen?”
“Om de gjorde det så vet jag ingenting om det.”
“Du får ursäkta min fråga, men vet du om dina föräldrar hade någon fejd med någon?” Folk som de kanske ansåg vara fiender?”
Olivia skakade kraftigt på huvudet. “Pappa var gift en gång innan, innan han träffade mamma, men han hade till och med en bra relation med sin exfru.
Olivia började gråta ljudlöst. Tårar började droppa från hennes ögon men hon gjorde inga försök att torka bort dem.
“Jag vill visa dig något", sa Kate. “Jag vet inte om detta säger dig något eller inte. Om det gör det så finns det en risk att det blir känslomässigt jobbigt. Skulle du ha lust att ta en titt och berätta om det här är något som ser bekant ut för dig?”
Olivia såg orolig ut, kanske till och med lite skrämd. Kate förstod henne och ville nästan inte visa tygbiten som Palmetto hade gett dem, biten som Kate var säker på tillhörde en filt eller ett täcke. Lite motvilligt tog hon tyget ur fickan.
Hon förstod med en gång att Olivia inte kände igen den. Det spred sig en omedelbar lättnad över ansiktet på den unga tjejen när hon tittade på bevispåsen och vad den innehöll.
Olivia skakade på huvudet men höll blicken på den genomskinliga påsen. “Nej, jag känner inte igen den. Hur så?”
“Vi kan inte avslöja det i nuläget", sa Kate. I själva verket fanns det inte inget otillåtet med att avslöja det för familjemedlemmar, men Kate såg inte meningen med att traumatisera Olivia ytterligare.
“Har ni någon aning om vem som gjorde det här?” undrade Olivia. Hon såg vilsen ut, som om hon inte visste var hon var, eller kanske till och med vem hon var. Kate kunde inte minnas sist gång hon hade sett någon så avskild från allting runt omkring henne.
“Inte i nuläget", sa Kate. “Men vi kommer hålla dig underrättad. Och snälla", sa hon och tittade på Olivia och sen på Cami, “kontakta oss om ni kommer ihåg något som skulle kunna vara till hjälp. Vad som helst.”
Vid den kommentaren drog DeMarco fram ett visitkort ur innerfickan på sin jacka och gav det till Cami.
Kanske var det på grund av tiden hon hade varit pensionerad, eller på grund av att hon hade varit tvungen att överge sitt barnbarn kvällen innan, men Kate kände sig förskräcklig när hon lämnade rummet och lämnade Olivia Nash åt sin intensiva sorg. Hon och DeMarco gick tillbaka ut på verandan och kunde höra den unga tjejen kvida av ångest.
Kate och DeMarco tittade på varandra på ett sätt som signalerade olust när de gick mot bilen. Kate kunde nästan känna den där tygbiten i fickan, och plötsligt kändes dess närvaro onekligen tung.
KAPITEL FEM
Medan de båda kollegorna lämnade den lilla staden Whip Springs och körde mot Roanoke använde DeMarco sin iPad för att ta fram filerna om den första mordplatsen. Den var nästan en exakt kopia av morden av makarna Nash. Även där hade ett gift par mördats i sitt hem på ett ovanligt makabert vis. Inga misstänkta hade dykt upp i de preliminära sökningarna och det hade inte funnits några vittnen.
“Står det något om något har lämnats i halsen eller i munnen på något av offren?” frågade Kate.
DeMarco skummade rapporterna och skakade på huvudet. “Inte vad jag kan se. Jag tror att det kanske är… Nej, vänta. Här står det. I obducentens rapport. Tygbiten hittades inte förrän igår, en och en halv dag efter att kropparna hittades. Men ja… Det står i rapporten att det fanns en liten bit tyg som satt fast i mammans hals.”
“Finns det någon beskrivning?”
“Nej. Jag ringer obducenten och ser om jag kan få en bild av den.”
DeMarco spillde ingen tid och ringde med en gång. Medan hon ringde försökte Kate komma på vad som skulle kunna länka samman två till synes slumpmässiga par med tanke på vad som hade hittats i kvinnornas halsar. Även om Kate ännu inte hade sett tygbiten som plockats ur halsen på den första kvinnliga offret så var hon övertygad om att den skulle matcha biten som plockats ur halsen på fru Nash.
DeMarcos samtal varade i tre minuter. Bara några sekunder efter att hon hade lagt på fick hon ett sms. Hon tittade på sin mobil och sa: “Vi har en matchning.”
De närmade sig ett trafikljus på väg mot Roanoke. Kate tittade på skärmen på DeMarcos telefon som hon visade för henne. Precis som Kate hade väntat sig var tyget mjukt och blått till färgen, en exakt kopia av biten de hade hittat i halsen på Olivias mamma.
“Vi har väl ganska grundliga bakgrundsfakta på båda paren, eller hur?” frågade Kate.
“Ganska bra, skulle jag säga", sa hon. “Det kanske fattas några få grejer med tanke på bakgrundsuppgifterna och utredningsrapporterna vi har, men jag tror vi har en hel del att gå på.” Hon gjorde en paus eftersom GPS-appen på hennes iPad plingade till. “Sväng till vänster här vid trafikljuset", sa DeMarco. “Huset ligger en kilometer nedför nästa gata där.”
“Kates tankeprocess snabbade upp allteftersom de närmade sig den första brottsplatsen.
Två gifta par, brutalt slaktade. Överblivna bitar eller resten från en gammal filt hittas i halsen på fruarna…
Det fanns många olika vägar att välja baserat på bevismaterialet de hade fått, men innan Kate kunde fokusera på vilken hörde hon DeMarcos röst.
“Där är det.” Hon pekade på en litet tegelhus på höger sida.
Kate svängde upp bredvid trottoarkanten. Huset var beläget på en smal sidogata som kopplade samman två större vägar. Ytterligare några få småhus stod utplacerade längs den lugna gatan. Gatan kändes nästan antik. Trottoarerna var blekta och spruckna och husen var även de i ett liknande skick.
Det stod LANGLEY i blekta, vita bokstäver på brevlådan. Kate såg även ett prydnads-L i åldrat trä som hängde på ytterdörren. L:et stod i kontrast till den skarpt gula avspärrningstejpen som hängde från trappräckena till verandan.
DeMarco halvt läste och halvt reciterade bakgrundsinformationen de hade på familjen Langley.
“Scott och Bethany Langley. Scott femtionio år gammal, Bethany sextioett. Scott hittades död i köket och Bethany i tvättrummet. De hittades av en femtonårig pojke som fick gitarrlektioner av Scott. Det beräknas att de mördades bara några timmar innan deras lik hittades.
När de klev in i makarna Langleys hus stod Kate kvar i dörröppningen en sekund och undersökte husets layout. Det var ett mindre hus, men välskött. Precis innanför dörren fanns en liten hall som sedan ledde till ett vardagsrum. En liten barbänk separerade köket från vardagsrummet. Till höger låg en korridor som ledde till resten av huset. Bara genom att titta på layouten av huset förstod Kate att maken antagligen hade blivit mördad först, men från ytterdörren såg man mer eller mindre rakt in i köket. Scott Langley hade behövt vara väldigt