Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке. Франк Хеллер
Читать онлайн книгу.
med typer, men därför har inte Bibeln samma verkan som Boccaccio …
– Ebb vet, att jag inte kan läsa. Det blir havregröt och …
– Så sant som det här huset är mitt …
– Så sant som jag har lovat att passa Ebb …
Hur länge debatten kunde ha fortsatt på detta vis vet ingen, men i detta ögonblick kom det en gäll signal från ytterdörren. När Geneviève återvände bar hon en bricka med två sammanvikta blå papperslappar och karskheten i hennes sätt var borta. Ty all vistelse i höga Norden hade inte berövat henne hennes medfödda, sydländska respekt för telegrafväsendet. En man, som mottog budskap, vilka passerade genom trådar uppe i luften, ja, vilka till och med sades kunna komma direkt genom luften – en sådan man var inte någon vanlig dödlig. Hon spratt till vid ett skratt, som var ovanligt dånande för att komma ur två sjuka lungor.
– Jaså, det tror ni mina herrar! Ni kommer till Mentone i morgon kväll, herr Trepka, och skulle gärna vilja konferera med mig om en sak, som jag förmodligen hört om! Jo tack – jag har hört om saken! Och ni, herr Lütjens, kommer likaså till Mentone och ville gärna tala med mig om en sak, som jag förmodligen hört om!
– Herr Ebb skulle inte skratta så mycket, vågade Geneviève inskjuta. Det är inte bra för herr Ebbs lungor!
– Skall jag inte skratta, när två herrar, som jag varken känner eller vill känna, telegrafera, att de komma på besök i morgon eftermiddag!
Genevièves hårman reste sig på ända.
– Har man hört talas om slikt, da? ropade hon på dånande osloitiska. Tänker de tränga sig in här? Låt mig ta hand om dem! Hur se de ut?
– Det vet jag inte, medgav skalden. Jag har aldrig råkat dem i verkligheten, bara i tidningsspalterna. Men det var frukosten, Geneviève.
– Det blir ägg, havregröt och choklad, svarade Geneviève med iskall röst. Om Ebb tror, att jag tänker försumma mina plikter, därför att Ebb …
– Det är bra. Då går jag ut på stan och äter!
– Var så god, gör det bara!
Skalden Ebbs svar var att gå rakt ut genom dörren med en hållning rakare än en eldgaffels.
Han väntade på två små ord, på orden sill och potatis. Men de kommo inte. Han gjorde ryggen ändå rakare och öppnade trädgårdsgrinden. Allt var tyst bakom honom. Endast havet mumlade vid hans fötter. Och från fönstren i en grannvilla kom en metallklingande fransk röst:
– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket med ytterst farligt innehåll – ren nikotin! En droppe nikotin är nog för att …
Han tog vägen till Deux Lézards.
II
De Två Ödlorna, Bar-Tesalong-Bar, säger en skylt på Mentones halvmilslånga strandpromenad, vilken som ett band av kalksten och cement snor sig från italienska gränsen i öster till Cap Martin i väster. Om en förnuftigt planerande hjärna fått sörja för dess anläggning från början, skulle den tvivelsutan varit lika ryktbar som Strada di Chiaia i Neapel. Nu påminner den mest av allt om en av dessa strålande oskulder från landet, som i Boccaccios berättelser falla offer för kulturens frestelser: genom årtionden ha alla Rivierans byggmästare fått besmutsa denna undersköna strandremsa med utflöden av sin fantasi. Det är fåfängt att söka två hus som ha samma stil. Det är fåfängt att söka något som har stil.
De Två Ödlorna tillhör tvenne systrar, fröknarna Titine och Lolotte. Lolotte är alltid blond. Titine är stundom blond, stundom röd, stundom svart. Lolotte är känslosam, Titine frivol. Lolotte har till uppgift att underhålla de gamla tedrickande damer, som utgöra basen för Rivierans välstånd, det plankton, varpå dess många rovfiskar i sista hand leva. Titines uppgift är att ge barens manliga gäster en ersättning för kvinnligt umgänge. Ingen kan servera en oskyldig skvallerhistoria mera intresserat än Lolotte, ingen en pikant anekdot mera oskyldigt än Titine.
Skalden Ebb kom gående i rasande fart längs promenaden. Han var ursinnig på kvinnor i allmänhet och på Geneviève i synnerhet. Kyrkomötet i Lyon, som med en enda rösts övervikt beviljade kvinnan en odödlig själ, hade bort tänka sig om två gånger, innan det fattade detta ödesdigra beslut. Ägg och havregröt – fanns det en mera förnuftsvidrig diet för en man, som varit sent uppe? Bevisade den inte till full evidens, att det omtalade kyrkomötet – hallå, vad stod på?
På andra sidan gatan kom en man drivande, en välklädd man av engelsk typ. Han åtföljdes av en likaledes välklädd ung pojke. Den äldre av de två hade höknäsa och sjukligt gul hy, pojken var lockig som en ung poet. Men det var inte deras ansikten som väckte Ebbs uppmärksamhet, det var deras förehavande. Pojken – han kunde väl vara en aderton år eller så – bar en spann och en klisterborste, hans ledsagare en bunt blodröda plakat. De hejdade sig vid en vägg. Den unge gjorde ett par drag med sin borste, den äldre höll upp ett plakat. I nästa nu satt det på sin plats. På avstånd kunde Ebb läsa orden: Offentligt Protestmöte. De bedömde effekten med ett hastigt ögonkast och gingo vidare.
Ebb visste inte, vad han skulle tro. Två engelsmän som klistrade upp plakat! Två välklädda, unga engelsmän! Det stred mot allt vad han trodde sig veta om rasen. Det fordrade nästan, att man tog reda på vad det var de protesterade mot! Men tanken på en morgontorr strupe segrade, och han skyndade vidare. Där var baren, och där var Titine!
– God morgon, monsieur le Poète! ropade fröken Titine, vilken i dag var vithårig som en fransk markisinna från l’ancien régime, efter att dagen förut ha varit rödhårig som en lättsinnig subrett. Å, det är snällt av er att komma och hälsa på mig, vilket strålande väder, man skulle tro sig vara mitt i sommaren, inte sant, och så ha vi bara början av mars, då kärleken vaknar, ni har säkert lagt märke till vad alla damer äro vackra i dag, men naturligtvis, har ni det, monsieur le Poète, annars vore ni inte diktare! Oh là, là, har ni sett, vem som kommer där – vad, känner ni henne inte, känner ni inte den vackra madame Delarue, som hela staden talar om, är det möjligt, hennes man spelar i stadsorkestern, och har ni sett hennes pälskappa? Å, märker ni ingenting? Men monsieur le Poète, var har ni då era ögon, ni ser bara blommor och stjärnor som Victor Hugo, ja, naturligtvis, men monsieur Delarue har tusen francs i månaden för att spela, och en äkta gråverkspäls kostar åttatusen så visst som en, men madame Delarue har kommit över sin på en auktion i Nizza för nästan ingenting – är det inte tur och får man inte lust att resa in till Nizza?
Samtidigt som Titine utan att dra andan en enda gång avlämnade denna tirad hade hennes händer satt fram ansjovissnitt, rädisor och ostpinnar. På motsatta sidan av Strandpromenaden kom en ung dam svävande, den unga dam som Titine just talat om. Hon var småväxt, men hade det oefterhärmliga sätt att föra sig, som är fransyskorna eget. Hennes hår var platinablont, hennes ögonbryn ersatta med två tuschlinjer, hennes mun orangefärgad, hennes kinder mandarinfärgade och hennes ögonvrår hemlighetsfullt gröna. Fastän dagen var strålande varm, var hon insvept i en yppig gråverkspäls. Många blickar följde henne från trottoarserveringarna. Kristian Ebb sade:
– Vet ni vad jag tänker på, när jag ser franska kvinnor, fröken Titine? Jag tänker på champagne.
– Ah, så charmant! Ni är en verklig poet, en näktergal som Victor Hugo!
– Och varför? fortsatte Ebb. Det är inte bara därför att champagne är så dyr. Det är därför att de druvor, man använder till att göra champagne, egentligen både sakna utseende och smak. Men om man behandlar dem riktigt, så bli de till champagne, och att framställa champagne av finare druvor går helt enkelt inte!
– Fy, fy, fy! ropade fröken Titine och stampade i marken med sina högklackade skor. Usch, vad ni är elak, jag kan aldrig förlåta er, men vet ni vad man berättar om madame Delarues man? I går var det middagskonsert framför Kasinot, och man