Förutbestämd. Morgan Rice
Читать онлайн книгу.
såg flera stenar flyga förbi henne, vände sig om och såg att de kastade stenar mot henne. En annan träffade henne smärtsamt på korsryggen. Pöbeln var nu bara på 20 meters avstånd.
På avstånd såg hon en brant backe och på dess topp en enorm, medeltida kyrka och kloster. Hon satsade på det. Hon hoppades att om hon bara kunde ta sig dit kanske hon kunde finna en fristad från dessa människor.
Men när hon träffades igen, på axeln, av en annan sten, insåg hon att det inte skulle göra någon nytta. Kyrkan var för långt bort och hon höll på att förlora sin styrka och folkmassan började närma sig. Hon hade inget annat val än att vända och slåss. Ironiskt, tänkte hon. Efter allt hon gått igenom, efter alla strider mot vampyrer, efter att hon t.o.m. överlevt en resa tillbaka i tiden, skulle hon kunnda bli dödad av en dum folkmassa.
Caitlin stannade och vände sig mot pöbeln. Om hon skulle dö, skulle hon åtminstone göra det i en strid.
Medan hon stod där slöt hon ögonen och andades. Hon fokuserade och världen omkring henne stannade. Hon kände hennes nakna fötter i gräset, rotade i jorden, och sakta men säkert kände hon en primal styrka stiga upp och skölja över henne. Hon försökte att komma ihåg; att komma ihåg raseriet; att minnas hennes medfödda, primala styrka. En gång i tiden hade hon tränat och kämpat med en övermänsklig styrka. Hon försökte att komma tillbaka. Hon kände att någonstans, på något sätt, fanns det fortfarande djupt inne i henne.
När hon stod där tänkte hon på alla folkmassor i sitt liv, alla översittare, alla idioter. Hon tänkte på sin mor, som inte unnade henne även den minsta vänlighet; mindes översittarna som hade jagat henne och Jonah ner för gränden i New York. Hon tänkte på översittarna i ladan i Hudson Valley – Sams vänner. Och hon mindes Cains introduktion på Pollepel. Det verkade som att det alltid fanns översittare, översittare överallt. Att springa från dem hade aldrig gjort henne något gott. Som alltid skulle hon bara behöva stanna och slåss.
När hon tänkte på orättvisan i det hela, steg ilskan och strömmade genom henne. Den fördubblades och tredubblades, tills hon kände hennes vener svälla av det och kände hennes muskler snart brista.
I just det ögonblicket närmade sig pöbeln. En bybo lyfte klubbann och svingade mot huvudet. Med sin nyfunna makt duckade Caitlin precis i tid, böjde sig ner och kastade honom över axeln. Han flög flera meter i luften och landade på rygg i gräset.
En annan man lyfte en stor sten, redo att slå ner den i hennes huvudet; men hon nådde upp och tog tag i hans handled och vred den tillbaka. Han sjönk ner på knä, skrikandes.
En tredje bybo svängde mot henne med sin hacka, men hon var alltför snabb. Hon snurrade runt och tog den i mitten av svinget. Hon ryckte den ur hans händer, tog sats, och slog honom i huvudet.
Hackan, två meter lång, var precis vad hon behövde. Hon svingade den i en vid cirkel och slog ner alla inom räckhåll. På bara ett ögonblick hade hon skapat ett stort mellanrum mellan henne och byborna. Hon såg en bybo ta sats med en stor sten, beredd att kasta den på henne, och hon kastade hackan rätt på honom. Den träffade honom i handen och slog stenen ur den.
Caitlin sprang in i den lamslagna publiken, tog en fackla från handen av en gammal kvinna, och svingade den vilt. Hon lyckades tända eld på en del av det höga, torra gräs och det uppstod skrik när många av byborna rusade tillbaka i skräck. När väggen av eld blev tillräckligt stor kastade hon facklan rakt mot folkmassan. Den flög genom luften och landade på baksidan av en mans tunika och satte honom och personen bredvid honom i brand. folkmassan samlades snabbt runt dem för att släcka den.
Det tjänade Caitlins syfte. Byborna var äntligen distraherade nog för att ge henne det rum hon behövde för att ta sig därifrån. Hon var inte intresserad av att skada dem. Hon ville bara att de skulle lämna henne ifred. Hon behövde bara återfå sin energi och räkna ut var hon var.
Hon vände sig om och sprang tillbaka upp för kullen mot kyrkan. Hon kände en nyfunnen styrka och snabbhet, kände hur hon besteg kullen och visste att hon var påväg bort från dem. Hon hoppades bara att kyrkan skulle vara öppen och att de skulle släppa in henne.
När hon sprang upp för backen kännde hon gräset under hennes bara fötter, skymningen föll och hon såg flera facklor tändas på torget och längs med klostrets väggar. När hon kom närmare såg hon en nattvakt högt uppe på en balustrad. Han tittade ner på henne och rädsla sköljde över hans ansikte. Han höll en fackla över huvudet och skrek: "Vampyr! Vampyr!"
När han gjorde det började kyrkklockorna ringa.
Caitlin såg facklor på alla sidor omkring henne. Folk kom från alla riktningar, allt eftersom vakten skrek och klockorna ringde. Det var en häxjakt och alla verkade vara på väg direkt mot henne.
Caitlin ökade sin hastighet, så hårt att hennes revben gjorde ont. Kippandes efter andan nådde hon ekdörrarna till kyrkan precis i tid. Hon ryckte upp en av dem och smällde igen den bakom henne.
Inuti såg hon sig frenetiskt runt och såg en herdestav. Hon tog den och gled den över de dubbla dörrarna för att spärra dem.
Just som hon gjorde det hörde hon en enorm krasch vid dörren, som om dussintals händer bankade på den. Dörrarna skakade, men gav inte vika. staven höll åtminstone för nu.
Caitlin studerade snabbt rummet. Kyrkan var, tack och lov, tom. Den var enorm, dess välvda tak nådde tiotals meter upp. Det var en kall, tom plats med hundratals bänkar på ett marmorgolv; på andra sidan, ovanför altaret, hängde flera brinnande ljus.
Medan hon tittade kunde hon ha svurit att hon såg rörelse vid den bortre änden av rummet.
Bultandet växte mer intensivt och dörren började skaka. Caitlin agerade genast och sprang ner i gången, mot altaret. När hon nådde det såg hon att hon hade haft rätt: det fanns någon där.
Tyst på knä stod han där, med ryggen mot henne, en präst.
Caitlin undrade hur han kunde bortse från allt detta och ignorera hennes närvaro, hur han kunde vara så djupt nedsänkt i bön i en tid som denna. Hon hoppades att han inte skulle ge henne till folkmassan.
"Hallå?", Sa Caitlin.
Han vände sig inte om.
Caitlin skyndade över till andra sidan, med ansiktet mot honom. Han var en äldre man, med vitt hår, renrakad, och ljusblå ögon som verkade stirra ut i rymden när han knäböjde i bön. Han brydde sig inte om att titta upp på henne. Det var något annat som hon anade om honom. Även i sitt nuvarande tillstånd kunde hon se att det fanns något annat om honom. Hon visste att han var hennes typ. En vampyr.
Bultandet blev värre och ett av gångjärnen bröt och Caitlin tittade bakåt i skräck. Folkmassan verkade bestämd och hon visste inte var annars hon kunde gå.
"Hjälp mig, snälla!" manade Caitlin.
Han fortsatte sin bön i några ögonblick. Till slut, utan att titta på henne, sade han: "Hur kan de döda det som redan är dött?"
Träflisor flög från dörren.
"Snälla", uppmanade hon."Överlämna mig inte till dem."
Han reste sig långsamt, tyst och sammansatt, och pekade på altaret."Där inne", sade han."Bakom ridån. Det finns en lucka. Gå!"
Hon följde hans finger, men såg bara ett stort podium, som omfattas av ett sidentyg. Hon sprang fram till det, drog bort duken, och såg luckan. Hon öppnade den, och klämde sig in i det lilla utrymmet.
Instängd tittade hon ut genom den lilla sprickan. Hon såg prästen skynda sig över till en sidodörr, och sparka den öppna med överraskande kraft.
Just som han gjorde det gav de främre dörrarna vika för folkmassan och de kom rusandes ned för gången.
Caitlin drog snabbt tillbaka gardinen hela vägen. Hon hoppades att de inte hade upptäckt henne. Hon såg genom en spricka i träet, och såg precis tillräckligt för att se folkmassan skynda sig ner i gången, till