Uppkomsten Av De Tappra. Morgan Rice
Читать онлайн книгу.
kom fram, flocken morrade argsint, hoppade och klöste deras fötter. Alec kände deras varma andedräkt mot baksidan av hans häl stunden innan han drog upp sin fot, huggtänderna missade honom med bara några centimeter. De fortsatte att klättra, fyllda med adrenalin, tills de var nästan fem meter från marken, och säkrare än vad de behövde bara.
Alec stannade, höll sig fast i grenen med all sin kraft, försökte komma ikapp med andningen, medans svetten stack i hans ögon. Han kollade ner, hoppades att Wilvoxarna de inte kunde klättra.
Till hans starka lättnad, var de fortfarande nere på marken, morrande och huggande, hoppandes upp mot trädet, men de kunde inte klättra. De klöste argsint på trädet, men det tjänade inget till.
De satt kvar på grenen, och medans verkligheten sjönk in, att de var säkra, suckade de båda av lättnad. Marco började skratta, till Alecs förvåning. Det var en galnings skratt, ett skratt av lättnad, skrattet av en man som hade klarat sig undan från döden på det mest osannolika sättet.
När Alec insåg hur nära de hade varit, kunde han inte låta bli att skratta han också. Han visste att de fortfarande var långt ifrån säkra; han visste att det inte kunde lämna detta trädet och att de antagligen skulle dö här. Men just nu var de i alla fall säkra.
“Ser ut som att jag är skyldig dig en tjänst” sa Marco.
Alec skakade på sitt huvud.
“Tacka mig inte än,” sa Alec.
Wilvoxarna morrade argsint, reste ragg, och Alec kollade upp för trädet, med skakande händer, och ville ta sig ännu längre ifrån, och han undrade hur högt de kunde klättra, och om de någonsin skulle kunna ta sig härifrån.
Plötsligt stelnade Alec till. När han kollade upp, ryggade han tillbaka, slagen av en rädsla han aldrig haft innan. Grenarna ovan honom, som såg ner, var den mest otäcka varelsen han någonsin sett 2.5 meter hög, med en kropp som liknade en orm, fast med 6 ben, alla utrustade med långa klor, och ett huvud format som en ål, den hade smala springor som ögon, svagt gula, och de var fokuserade på Alec. Bara en meter ifrån, reste den sig, väste, och öppnade sin mun. Alec, som var i chock, kunde inte tro hur stort gap den hade – stort nog för att svälja honom hel. Och han visste, från dess skakande svans, att den skulle attackera – och döda båda två.
Dess mun flög rätt mot Alecs hals, och han reagerade ofrivilligt. Han skrek och hoppade bakåt samtidigt som han förlorade greppet, med Marco bredvid honom, tänkande att han bara behövde undkomma de dödliga huggtänderna, det stora gapet, och en säker död.
Han tänkte inte alls på vad som var under honom. När han flög bakåt i luften, mot marken, fäktandes med armarna, insåg han alldeles för sent, att han flög från ett par huggtänder till ett annat. Han kollade bak och såg Wilvoxarna dregla, öppna sina käftar, och det fanns inget han kunde göra förutom att acceptera sitt fall.
Han hade bytt ut en död för en annan.
KAPITEL TRE
Kyra gick sakta tillbaka genom portarna mot Argos, med allas blickar på henne, och hon brann av skam. Hon hade missuppfattat sin relation med Theos. Hon trodde, dumt nog att hon kunde kontrollera honom – och istället, hade hon skämt ut sig framför alla dessa män. För alla att se, var hon maktlös, hon hade ingen dominans över draken. Hon var bara en vanlig krigare – inte ens en krigare, utan en flicka i tonåren som hade lett sitt folk in till ett krig, gjort av en drake, som de inte längre kunde vinna.
Kyra gick igenom portarna av Argos, och kände blickarna på henne bland den pinsamma tystnaden. Vad tänkte de om henne nu? Undrade hon. Hon visste inte ens vad hon skulle tycka om sig själv. Hade Theos inte kommit för hennes skull? Hade han bara bekämpat detta krig för sina egna anledningar? Hade hon ens några speciella krafter?
Kyra var lättad över att männen kollade bort och återgick till sitt rotande, alla upptagna av att samla vapen och förbereda för krig. De rusade fram och tillbaka, samlade ihop allt som hade lämnats av kungens män, fyllde vagnar, ledde iväg hästarna och ljudet av stål som användes för sköldar och rustningar kastades i högar. Eftersom mer och mer snö kom, och det började skymma, så hade de ingen tid att förlora.
“Kyra,” sa en familjär röst.
Hon vände sig om och var lättad att se Anvins leende ansikte när han gick mot henne. Han kollade på henne med respekt, med en försäkrad vänlighet och värme som den fadersfigur han alltid varit. Han la en arm runt om hennes axlar och log brett under sitt skägg. Han sträckte sig för att ta ett svärd, med ett blad etsat med Pandesians symbol.
“Det finaste stålet jag har hållt i på flera år,” sa han med ett brett flin. “Tack vare dig, har vi tillräckligt med vapen här för att starta ett krig. Du har gjort oss mer skräckinjagande.”
Kyra sökte tröst i hans ord, som hon alltid gjorde; men hon kunde ändå inte trycka undan känslorna av depression och förvirring, av att vara lämnad av draken. Hon ryste.
“Jag gjorde inte allt detta,” svarade hon. “Theos gjorde.”
“Ändå återvände Theos för din skull,” svarade han.
Kyra kollade upp mot de gråa skyarna, som nu var tomma, och hon undrade.
“Jag är inte så säker på det.”
De båda studerade himlen under en lång tystnad, som endast bröts av vinden som svepte förbi.
“Din far väntar på dig,” sa Anvin, med en allvarlig röst.
Kyra gick med Anvin, med snö och is som knastrade under deras kängor, slingrande sig fram genom gårdsplanen genom all uppståndelse. De passerade dussin av hennes fars män medans de gick genom det spretiga fortet av Argos, män överallt insåg att de vunnit, för första gången på flera år. Hon såg de skratta, dricka, de trängdes med varandra medans de samlade vapen och proviant. De var som barn på julafton.
Ett dussin mer av henne fars män stod på rad och skickade säckar med Pandesians vete, skickade till varandra som de sedan staplades på vagnarna; en annan vagn som åkte förbi, var fylld med sköldar som klingade när den åkte förbi. Den var så full, så att några trillade ner för sidorna och soldaterna var tvungna att gå bredvid och samla ihop de igen. Runt om henne var där fullt med vagnar påväg ut ur fortet, några på väg tillbaka till Volis, andra tog olika vägar till platser som hennes far valt ut, alla fyllda till kanten. Kyra tog en tröst av synen, hon kände sig inte lika skyldig till vad hon gjort.
De vände runt hörnet och Kyra såg sin far, omringad av sina män, upptagen med att inspektera ett dussin med svärd och spjut, medans hans män höll fram dem för ett godkännande. Han vände sig om när hon kom fram och gjorde en gest till sina män som försvann, och lämnade de ensamma.
Hennes far vände sig om och kollade på Anvin, och Anvin stod kvar en stund, osäker, och förvånad över hennes fars blick, som tydligt vill att han också ska gå. Till slut gick Anvin tillsammans med de andra och lämnade Kyra tillsammans med sin far. Hon var överraskad också – han hade aldrig tidigare bett Anvin att gå.
Kyra kollade på honom, hans ansiktsuttryck hemlighetsfullt som vanligt, han bar det avlägsna, offentliga ansiktet som en ledare bland sina män, inte den intima blicken, som hon kände och älskade. Han såg ner på henne, och hon kände sig nervös, många tankar rusade igenom henne samtidigt: var han stolt över henne? Var han arg över att hon ledde de in i detta krig? Var han besviken över att Theos hade lämnat henne och hans armé?
Kyra väntade, van vid hans långa tystnad innan han började prata, och hon visste inte längre; alldeles för mycket hade förändrats mellan de, för snabbt. Det kändes som om hon hade mognat över natten, medans han hade förändrats över de senaste händelserna; som om de inte längre visste hur de skulle relatera till varandra. Var han fadern hon alltid hade känt och älskat, som läste sagor för henne sent in på natten? Eller var han hennes befälhavare nu?
Han stod där och stirrande, och hon insåg att han inte visste vad hans kulle