Den bergtagna: En kärlekens tragedi. Benedictsson Victoria
Читать онлайн книгу.
bergtagna: En kärlekens tragedi
I.
Solig majdag i Paris
En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp öfver muren.
Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.
På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en kamin.
Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver fötterna.
Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i munnen.
Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.
Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man är till så mycket besvär för sina vänner.
Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?
Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat sjuk.
Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska’ bli en känsla, det!
Lån’ mig din pipa.
Nej, jag vill ha den sjelf.
Du ska’ få igen den.
Nej, jag vill ha pipan sjelf.
Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.
Tack, tusen tack.
Nå, smakar det?
Åh, så skönt.
Lilla bleknäbb!
Lilla kraftmenniska.
Du vill väl också ha en kopp?
Nej.
Seså, gör dig inte till!
Jag vill inte ha.
Usch hvad han är otäck i dag! Rifver rundt i hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag koka.
Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!
Igelkott! Går fram till Louise. Om jag kunde begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!
Vet du inte, hvart de gått?
Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.
De ta nog vara på hvarandra.
Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna hitta på att prata för henne.
Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.
Jag är tolf år äldre än hon – och det är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.
När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.
Bättre det, än låta henne vara för fri.
Jag ser hvad du tänker, men – lågt och lidelsefullt – Tror du, jag skulle vilja, att hon blef som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp té till.
Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.
Jag behöfver ju bara späda vatten på – detder murmeldjuret vill ju inte ha något. Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan du inte så väl låna mig henne, snåljobb?
Nej.
Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig – men lån’ mig din pipa.
Nej.
Bara ett enda tag.
Nej.
Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.
Men du är ju alltid så glad och belåten.
Nåja – hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.
Men – du har det ju bra? Är du inte lycklig?
Du talar som ett barn, min vän, och det är du också – ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och – ser hän till Henrik. Nej – afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet – men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.
Du har varit hos Bergström i dag.
Ja.
Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
Jag skulle tro det.
Du ger aldrig mig några blommor.
Du har inte brutit benet.
Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?
Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.
Jaså! Du erkänner således —
Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så många blommor som Bergström. Han ska’ få allt hvad han vill, bara han är snäll.
Jag vill ingenting ha.
Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.
Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?
Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting – och det går många underliga djur i vår Herres