Den bergtagna: En kärlekens tragedi. Benedictsson Victoria
Читать онлайн книгу.
du?
Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?
Lägger jag kanske inte också an på dig? – Lån’ mig din pipa.
Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.
Så bryt! Du har din frihet.
Du tycks önska det!
Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt håll.
Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!
Hvad är det yttersta?
Så – så – så, inte vara häftiga!
Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.
Hon döljer allting för mig.
Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga dig det ärligt.
Du förutsätter möjligheten!
Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.
Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan jag veta hur många —
Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!
Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?
Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta är ett helvete!
Du möter honom aldrig.
Hur kan du veta det?
Jag har ju sagt, att han är som död.
Som död! Men han är inte död!
Det är inte min skull.
Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.
Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!
Hvar är Lilly?
Hon kommer strax. Går hän till Louise och lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.
Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!
Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk – inte tycker någon det är besynnerligt.
Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la Regence och tittade i tidningarne – vänder sig till Louise – och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.
Från tidningarne?
Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?
Nej.
Försök!
Pelle?
Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!
En storhet? Prinsen?
Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.
Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.
Ingen af de vanlige. En som du beundrar!
Jag beundrar så många.
Ja, men – mer än alla andra.
Det vet jag ingen.
En skulptör.
Alland! Gustave Alland!
Är han i Paris?
Ja. Efter två års frånvaro.
Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?
Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.
Hvem säger, att han gått tillbaka?
Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt något.
Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.
Javisst – ja. Kungliga högheter!
De äro väl menniskor de också!
Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.
Hvem?
Alland.
Hit? Hvad menar du?
Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.
Vänliga själ!
När då?
Nu. Strax.
Jag får upp.
Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.
Inte ämnar du gå?
Som du vet afskyr jag storheter.
Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur skall jag bära mig åt?
Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig en glädje!
Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.
Tittar du inte in i kväll?
Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så länge. Kysser henne på pannan; till Henrik. Går du med?
Jag är så rädd.
Hvarför