Giftas / Рассказы о браке. Август Юхан Стриндберг
Читать онлайн книгу.
minst av allt, gå i frö.
Under dessa tankar gick han av och an på trädgårdsgångarne tills klockan tutade tio i Adolf Fredrik. Då vände han åter till byggningen för att gå upp och lägga sig. Men farstudörren var stängd. Han måste knacka på kökskammarfönstret. Huspigan kom i underkjolen och öppnade och han kunde se hennes bara axlar Över linnet, som fallit ner.
Allt svärmeri försvann i ett ögonblick och han ville ta fatt i henne, trycka hennes bröst, para sig, med ett ord, ty nu var kvinnan endast hona för honom. Men flickan hade kommit in och slagit igen dörren efter sig. Då skämdes han och gick upp på sin kammare.
Väl kommen upp öppnade han fönsterna, doppade huvudet i handfatet och tände sin lampa.
När han kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull[21], ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modren, och så fick han ont samvete. En fluga, som kom in på lampglaset och med brända vingar snurrade på nattduksbordet, ledde hans tankar på annat ut i det obestämda, och sedan han lagt bort Arndt, tände han en cigarr. Han hörde hur fadren drog av sig stövlarne i sängkammaren på nedra botten; hur han knackade ur pipan mot kakelugnskransen; slog i ett glas vatten ur karaffinen, och gjorde sig i ordning att gå i säng. Så tänkte han hur ensamt denne skulle känna det nu då hans hustru var borta. Förr kunde han höra genom trossbotten huru de förtroligt samspråkade med halv röst om saker som de alltid voro ense om; men nu hördes icke någon röst mer, endast de döda ljuden av en människas styrande och ställande om sin person, vilka likt figurerna i en rebus måste ställas i hop för att få något liv av dem.
Slutligen lade han bort cigarren, släckte lampan och läste tyst Fader vår, men kom inte längre än till femte bönen förr än hän somnade.
Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. Var och när mindes han ej, ty han var alldeles bedövad och han föll strax i sömn igen.
På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. Föll åter in i sina tankar på framtiden, vilken låg tungt över honom och tryckte kvävande på hela hans tillvaro. Han såg med fruktan huru sommaren gick, vilken med lovets slut åter skulle sätta honom i det förnedringstillstånd som skolan erbjöd, där varje tanke skulle dödas under andras, där självverksamheten hjälpte till intet, då endast ett bestämt antal förflutna år kunde föra honom fram till målet. Det var som att göra en resa på ett godståg; lokomotivet måste stå så och så länge på stationen, och när ångtrycket blev för starkt av brist på kraftförbrukning, måste man öppna säkerhetsventilen. Trafikstyrelsen hade uppgjort tabellen och man fick icke komma för tidigt till stationerna. Det var huvudsaken.
Fadren såg att sonen bleknade och blev mager, men det trodde han var av sorg efter modren.
Så kom hösten. Först med skolan. Han hade under sommarens ensliga umgänge med vuxna människors liv och strider i romanerna blivit van att betrakta sig som en vuxen. Nu kommo lärarne och duade honom. Kamrater, pojkar, som ännu icke respekterade den kroppsliga friheten, tilläto sig handgripligheter[22], vilka nödgade honom till dylika. Och denna bildningsanstalt, som skulle förädla honom till inträde i samhället, vad lärde den, och huru förädlade den? Läroböckerna voro endast samt och synnerligen skrivna under överklassens kontroll och gingo alla ut på att få underklassen att tillbedja överklassen. Lärarne talade ibland med rörelse till lärjungarne om huru otacksamma de voro; de visste icke, vilka fördelar deras föräldrar gåvo dem genom att skänka dem denna bildning, som så många fattiga fingo försaka. Nej, i sanning, de unga voro icke nog fördärvade ännu att kunna genomskåda hela denna gränslösa utsträckning av bedrägeriet och dess fördelar. Gav undervisningen någon enda gång en ren glädje genom det undervisade själv? Nej! Därför måste lärarne oupphörligen vädja till lärjungarnes lägre passioner, ambitionen (ett snyggare namn på den lumpna äregirigheten att vara högre skattad än de andra), intresset, fördelarne. Vilken eländig maskerad denna skola! Icke en enda av ynglingarne trodde på välsignelsen av att uppräkna hatade konungar, lära sig obrukbara språk, att bevisa axiomer, definiera självklara saker, räkna ståndarknappar på örterna och ledgångarne på insekters bakben, för att slutligen icke veta mer än att de hette så och så på latin. Huru många långa timmar försattes icke för att förgäves söka vetenskapligt dela en vinkel i tre lika stora delar, då det kunde «ovetenskapligt» (d. v. s. praktiskt) göras på en minut med en gradskiva.
Vilket förakt för allt som var nyttigt! Systrarne, som läste Ollendorffs franska grammatika, de kunde tala franska efter två års förlopp, gymnasisterna kunde inte säga ett ord efter sex år. Och med vilket överhögt medlidande de uttalade ordet Ollendorff, såsom inbegreppet av allt dumt, som var gjort sedan världen skapades.
Men när systrarne begärde en förklaring och frågade, om icke språket var gjort för att uttrycka människans tankar, så svarade den unge sofisten med en fras, lånad av en lärare, som sett den citeras såsom Talleyrands: Nej, språket är gjort för att dölja människans tankar. Detta kunde naturligtvis inte en ung flicka fatta, ty sina infamier förstå männen att dölja, men hon trodde att brodern var rysligt lärd och hon disputerade icke vidare.
Och så den förfalskade estetiken, som kastade sin slöja av lånad glans, falsk skönhet över alltsammans. «Stå stark du ljusets riddarvakt», fick man lära sig sjunga, «med mod på dina skilda banor!» Vilken riddarvakt, med adelsbrev, studentbrev, falska attester allesammans, efter vad de själva kunde inse; åt ljuset, det vill säga åt överklassen, som hade sitt förfärliga intresse av att hålla underklassen i mörker genom skolor och religion. «Och framåt, framåt på ljusets bana!»
Alltid kallades saken vid omvänt namn! Naturligtvis därför att då en «underklass» skulle komma med ljus, det då skulle vara preparerat att få det till att han kom med mörker! Du unga, «friska» kämpahär! Så friska de voro, alla dessa, enerverade av sysslolöshet, otillfredsställd drift, äregirighet, förakt för alla som icke hade råd att bli studenter! O, de överklassens poeter, som ljugit så vackert! Voro de bedragare eller bedragne?
Vad talade alla dessa ynglingar om i vardagslag? Om studierna? Aldrig! På sin höjd om ett betyg! De talade om liderlighet. Från morgon till kväll! Om möten med flickor; om biljardspel, om punsch, om könssjukdomar, som de hört omtalas av äldre bröder. De gingo om middagarne och «togo paraden», och den som då var mest försigkommen, han kunde säga namnen på löjtnanten och tala om var dennes flicka bodde. En gång hade två av «ljusets riddarvakter» i sjätte klassen helt naivt gått upp på Hasselbacken, mitt på blanka sommarmiddan med två prostituerade kvinnor och satt sig öppet ute på verandan att äta middag. De blevo för sin naivitet relegerade från läroverket. Att det icke var för lastbarhet, kunde man sluta därav, att de ett år därefter togo studentexamen, sålunda vinnande ett helt år, och att de efter slutade studier i Uppsala, sändes till en av Europas huvudstäder att vid ambassaden representera de förenade konungarikena Sverige och Norge.
I en sådan omgivning frampinade unge herr Theodor sin bästa ungdom. Han hade genomskådat sveket, men icke kunde han bryta med det! Hur skulle det gå till? frågade han ofta sig själv, men fick intet svar. Han blev naturligtvis medbrottslig och lärde sig tiga!
Konfirmationen blev för honom ett spektakel såsom skolan varit. En ung pastorsadjunkt, som var läsare, skulle i fyra månaders tid lära honom Lutheri katekes, honom som läst teologi, exegetik, dogmatik, Nya testamentet på grekiska och så vidare. Men den stränga pietismen med dess fordran på sanning i livet och leverne kunde icke undgå att göra sitt intryck på honom.
Det var en novembermorgon de voro kallade till kyrksalen för att skrivas upp. Herr Theodor befann sig helt oväntat såsom medlem av en helt annan krets än den han dagligen i skolan hade omkring sig. När han trädde in i samlingsrummet, möttes han av blickar från väl hundra par ögon, vilka alla sågo på honom såsom på en fiende. Där voro tobaksbindare
för mera säkerhets skull – по большей части просто так
tilläto sig handgripligheter – давали волю рукам