---

Скачать книгу

---

ögon mötte Arthurs och han tyckte som skalden Samuelsson, att de var som blåa stenar, som fallit från himlens fäste en mörk, mörkblå vinternatt.

      “Och hur gör vi?” undrade han. “Har du något förslag?”

      “Ja, jag har funderat ut ett bra sådant. Ser du den här broschen?”

      “Ja.”

      Det var en rätt stor, fyrkantig guldbrosch, på vilken det låg snirklade filigransarbeten av tvinnat silver. I broschens mitt syntes en stor, slipad röd glasbit och i varje hörn satt ett blått, likadant slipat glasstycke.

      Lilly tog av sig broschen och pekade på en av de blåa glasbitarna.

      “Ser du,” sade hon, “dessa är rent av förvillande lika diamanten.”

      “Ja,” svarade Richter, “både till storlek och färg – sannerligen – men naturligtvis är slipningen olika – men det märker nog ingen.”

      “Bryt loss[9] en,” sade Lilly. “Har du en kniv?”

      Jo, det hade Arthur Richter och inom ett par minuter lyckades det honom att få loss en av de blåa glasbitarna.

      “Och nu?” undrade han i det han lämnade tillbaka broschen och betraktade den blåa tingesten i handen.

      Den hade en ärtas storlek, var vackert mörkblå och liknade verkligen den blåa diamanten besynnerligt mycket.

      Arthur Richter kastade ännu en blick på glasbiten och stoppade den så i sin högra västficka.

      “Nu,” svarade flickan, “nu dansar du en dans med mig eller två och sedan passar du på ett ögonblick medan rummet är tomt och byter ut diamanten. Det går nog lätt, men du får vara försiktig i alla fall.”

      “Gott,” svarade Arthur Richter och därmed lämnade de den lilla täta bersån på verandan.

      De dansade en dans tillsammans och då Lilly strax efter engagerades av en annan kavaljer, beslöt sig Arthur för att just då passa på tillfället[10] att byta ut den äkta diamanten mot glasbiten.

      Han närmade sig den lilla budoaren, men därinne befann sig just ett par damer, varför han inte kunde utföra sitt ärende just nu.

      Han begav sig till buffén, där en massa herrar trängdes om varandra och lyckades få fatt på[11] ett glas whisky och vatten efter många puffningar och stötar. Han förtärde raskt förfriskningen och gick så åter bort emot budoaren. Den var tom.

      Han steg in och närmade sig etuiet på bordet.

      Där stod det – men tillslutet. Han stack handen i västfickan för att ta fram den blåa glasbiten – men vad var detta?

      Den var försvunnen.

      Han trevade och sökte – omöjligt – glasbiten var och blev borta. Hål i fickan?

      Jo, så sannerligen, det var verkligen ett litet hål i fodret.

      Kanske den låg mellan fodret och tyget? Och han lät fingrarna undersökande fara utmed västens nederkant.

      Nej, där fanns den heller inte. Vad var att göra?

      Resolut återvände han till balsalen. Var fanns Lilly?

      Ah – där – hon dansade just med den förhatade Torsten Nilson.

      Han måste vänta tills de slutat.

      Då gick han fram, bugade sig ceremoniöst för Lilly och sade:

      “Nästa dans är visst min, eller hur?”

      Lilly såg på sitt dansprogram och svarade:

      “Nej, den därefter.”

      Arthur Richter lät sig inte nöja med detta utan viskade:

      “Jag måste tala med dig strax.”

      Lilly reste sig, ursäktade sig för sin kavaljer och följde med Richter, i det de bägge ledsagades av en ursinnig blick från Torsten Nilson.

      “Vad är det?” frågade hon då de uppnått ett obemärkt hörn i korridoren.

      “Jag har mistat den där glasbiten.”

      “Har du tappat den?”

      “Ja, låt mig få en ny ur broschen.”

      “Men Arthur!”

      “Ja, jag begriper inte hur det har gått till,” svarade Richter.

      Emellertid tog Lilly oförmärkt av sig sin brosch ännu en gång och notarien Arthur Richter bröt ur en blå glasbit igen.

      “Slarva inte bort den här också,” sade Lilly litet spetsigt.

      “Åh – var lugn du – synd för resten[12] – tillfället var så passande alldeles nyss – budoaren stod fullständigt tom.”

      Lilly återvände till balsalen och Richter närmade sig budoaren på nytt – denna gång höll han glasbiten försiktigt mellan högra handens fingrar – nu skulle han inte förlora den.

      Budoaren stod åter tom.

      Richter närmade sig försiktigt, men med en alldeles obesvärad hållning bordet[13].

      Etuiet stod mitt på detsamma, tillåst.

      Han öppnade det och bytte den blåa diamanten, som från sin vita sidenbädd blixtrade emot honom, med glasbiten – förunderligt hur lika de var i alla fall – till och med slipningen tycktes honom vara alldeles densamma, men detta hann han inte se så noga efter i hastigheten.

      Inom ett ögonblick var etuiet åter tillslutet och den blåa diamanten i hans ägo. Nu hördes steg utanför. Richter stack nonchalant handen i byxfickan. Torsten Nilson trädde in i budoaren. Hade han märkt något? Troligtvis inte.

      Torsten gick akt på[14] Arthur Richter.

      “Du gjorde bäst i att låta bli sådant där!” sade han och såg ursinnig ut. Han hade bestämt sett allt.

      Notarien svarade helt fräckt:

      “Jag har väl rätt att gå var jag vill, kan jag tro.”

      “Här är inte tal om det[15]” sade Torsten Nilson uppretad, “utan om att du så där[16] utan vidare kapar min dam – vad är det för ett sabla sätt, vad?”

      Arthur kände, hur det kliade i fingrarna[17] efter att ge vännen Torsten en ordentlig örfil, men han tordes knappast röra sig – i handen hade han ju en halv miljon kronor. Inte tordes han heller reta Nilson med ett ohövligt svar – han kunde absolut intet annat göra än endast tiga. Men nog var det försmädligt. Om han ändå vore säker på, att byxfickan var utan något hål – men det kunde ju lika väl hända som med västen.

      Då fick han en idé, en ögonblicklig tillskyndelse.

      På ett litet marmorbord stod en tallrik och på den låg ett stycke av en tårta, orört och kvarglömt av någon av de dansande.

      Han drog upp handen med diamanten, tog tårtstycket med denna hand och klämde samtidigt in den blåa diamanten i den mjuka tårtan, bet av ett stycke, lade tillbaka resten på tallriken och sade:

      “Nu, min kära Torsten, kan jag kanske stå till din disposition.”

      Men Torsten Nilson kände mycket väl till notarien Richters knytnävar och satte sig ögonblickligen i säkerhet.

      Man skulle tro, att ett par balkavaljerer på 25 år vardera och således med en ålder av 50 år tillsammans skulle ha hållit sig allt förСкачать книгу