Tagen . Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
i helvete?
Hon gick genom köket, fortfarande på jakt efter inkräktare. Bakdörren stod på glänt och det spelades hög popmusik utanför. Hon kände en bekant doft.
”Åh Gud, inte det här igen”, tänkte hon för sig själv.
Hon hölstrade sin pistol och gick ut. Och visst, där satt April, vid picknickbordet med en smal, jämnårig kille. Musiken kom från ett par små högtalare som stod på bordet.
När hon fick syn på sin mamma så fylldes Aprils ögon med panik. Hon sträckte sig under bordet för att fimpa jointen hon höll i sin hand, ett uppenbart försök att få den att försvinna.
”Försök inte gömma den”, sa Riley och gick mot bordet. ”Jag vet vad du håller på med”.
Hon kunde knappt höra sig själv över musiken. Hon sträckte sig mot spelaren och stängde av den.
”Det är inte som det verkar, mamma”, sa April.
”Det är precis som det verkar, sa Riley. ”Ge mig resten”.
April himlade med ögonen och sträckte fram en plastpåse med lite marijuana.
”Jag trodde du var på jobbet”, sa April, som om det skulle förklara allting.
Riley visste inte om hon skulle känna sig arg eller besviken. Hon hade bara tagit April på bar gärning med marijuana en gång innan. Men saker och ting hade blivit bättre mellan dem sedan dess, och hon trodde att de dagarna låg bakom dem.
Riley stirrade pojken.
”Mamma, detta är Brian”, sa April. ”Han är en vän från skolan”.
Med ett tomt leende och glansiga ögon, så sträckte pojken fram handen för att skaka hand med Riley.
”Trevligt att träffas, Ms. Paige”, sa han.
Riley höll händerna för sig själv.
Riley frågade April, ”Varför är du här?”
”Jag bor här”, sa April och ryckte på axlarna.
”Du vet vad jag menar. Du skulle vara hemma hos din pappa”.
April svarade inte. Riley tittade på klockan. Det började bli bråttom. Hon var tvungen att lösa situationen snabbt.
”Berätta vad som hände”, sa Riley.
April började se generad ut. Hon var inte redo för den här situationen.
”Jag gick till skolan från pappas hus i morse”, sa hon. ”Jag stötte på Brian framför skolan. Vi bestämde oss för att skolka idag. Det är okej om jag missar lektionen ibland. Jag får redan toppbetyg. Slutprovet är inte förrän på fredag”.
Brian gav ifrån sig ett nervöst och fånigt skratt.
”Ja, April gör verkligen bra ifrån sig i det ämnet, Ms. Paige”, sa han. ”Hon är otrolig”.
”Hur tog ni er hit?” frågade Riley.
April tittade bort. Riley gissade enkelt varför hon inte ville säga sanningen.
”Åh, Gud, ni liftade, eller hur?” sa Riley.
”Föraren var en jättesnäll kille, väldigt tyst”, sa April. ”Brian var med mig hela tiden. Vi var säkra”.
Riley kämpade med att hålla sina nerver och sin röst stadig.
”Hur vet du att ni var säkra? April, du ska aldrig låta främlingar skjutsa dig. Och varför kom du hit efter det hemska som hände igår? Det var väldigt dumt gjort. Tänk om Peterson fortfarande var här?”
April log som om hon visste bättre än så.
”Kom igen, mamma. Du oroar dig för mycket. Det säger de andra agenterna. Jag hörde två av dem prata om det—de som körde mig till pappa igår. De sa att Peterson definitivt är död och att du bara inte kan acceptera det. De sa att den som lämnade stenarna där antagligen gjorde det för att spela dig ett spratt”.
Riley kokade av ilska. Hon önskade att hon kunde lägga vantarna på de där agenterna. De hade magen att motsäga Riley medan hennes dotter kunde höra dem. Hon tänkte fråga April vad agenterna hette, men bestämde sig för att släppa det hela.
”Lyssna på mig, April”, sa Riley. ”Jag måste sticka iväg på ett jobb i ett par dagar. Jag måste ge mig av genast. Jag kör dig till pappas hus nu. Jag vill att du stannar där”.
”Varför kan jag inte följa med dig?” frågade April.
Riley undrade hur i helsike tonårsflickor kunde vara så korkade när det gällde vissa saker.
”För du måste bli klar med skolan”, sa hon. ”Du måste bli godkänd, annars hamnar du efter i skolan. Engelska är ett krav, och du slarvade bort det av ingen anledning alls. Dessutom så jobbar jag. Det är inte alltid säkert att vara med mig när jag jobbar. Det borde du veta vid det här laget”.
April sa ingenting.
”Kom in”, sa Riley. Vi har bara några minuter. Jag måste packa lite saker, och det måste du också. Sen kör jag dig till pappa”.
Riley vände sig mot Brian och tillade, ”Och jag kör hem dig”.
”Jag kan lifta”, sa Brian.
Riley bara glodde på honom.
”Okej”, sa Brian och såg skrämd ut. Han och April reste sig från bordet och följde Riley in i huset.
”Kom igen, in i bilen med er båda två”, sa hon. Barnen lämnade lydigt huset.
Hon låste en ny skjutspärr som hon skaffat till bakdörren och gick mellan rummen för att se till att alla fönster var låsta.
I sitt sovrum så tog hon sin resväska och kollade så allt hon behövde var i den. När hon gick så tittade hon nervöst på sin säng för att se om stenarna låg där igen. Hon undrade varför hon var på väg till en annan delstat istället för att stanna här och försöka få tag på mördaren som lagt dem där för att reta henne.
Dessutom så hade Aprils påhitt skrämt henne. Kunde hon vara säker på att hennes dotter skulle hålla sig säker i Fredericksburg? Innan så trodde hon det, men nu tvivlade hon.
Men det fanns inget hon kunde göra åt saken. Hon hade tagit sig ann ett nytt fall och hon var tvungen att ge sig av. När hon gick ut ur huset och mot bilen, så tittade hon in i den täta och mörka växtligheten i hopp om att få syn på ett spår av Peterson.
Men det syntes inget.
Kapitel 6
Riley slog en blick på bilens klocka medan hon körde barnen till en exklusiv del av Fredericksburg och tidsbristen började göra henne nervös. Hon hörde Merediths ord igen.
Om du är sen så får du sota för det.
Kanske—bara kanske—så skulle hon lyckas ta sig till landningsbanan i tid. Hon hade planerat att bara stanna till där hemma för att ta en väska, och nu började saker och ting bli mycket mer komplicerade. Hon övervägde om hon skulle ringa Meredith och varna honom att familjeproblem kanske skulle göra henne sen. Nej, bestämde hon sig; hennes chef hade redan varit tillräckligt motvillig. Hon kunde inte förvänta sig att han skulle visa ännu mer överseende.
Som tur var så bodde Brian på vägen till Ryans hus. När Riley stannade till vid ett hus med en stor trädgård, sa hon, ”Jag borde följa med in och berätta för dina föräldrar vad ni gjort”.
”De är inte hemma”, sa Brian och ryckte på axlarna. ”Pappa är borta för alltid, och mamma är inte hemma så ofta”.
Han klev ut ur bilen, vände sig om, och sa ”Tack för skjutsen”. Medan han gick mot huset så undrade Riley vilken sorts föräldrar som skulle lämna ett barn ensamt sådär. Visste de inte vilken skit som tonåringar kan sätta sig i?
Men