Borta . Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
huvud.
”Nej” sa Meredith med en okarakteristiskt mild ton. ”Det var inte ditt fel. Du kunde inte ha stoppat det här nya mordet.”
Bill uppskattade vänligheten men han kände sig trots allt skyldig. Varför kunde han inte ha lösa det andra fallet? Varför kunde inte Riley? Det var få gånger i hans karriär som han varit så vilsen och frustrerad.
Precis då ringde Merediths telefon och chefen tog samtalet.
Nästan det första han sa var ”Skit”.
Han upprepade det flera gånger, sen sade han ”Är du säker på att det är hon?” Han pausade. ”Fanns det något krav om lösensumma?”
Han ställde sig upp, gick ut ur konferensrummet och lämnade de tre männen i förvirrad tystnad. Efter några minuter kom han tillbaka, och såg plötsligt äldre ut.
”Grabbar, vi är nu i krisläge” meddelade han. ”Vi har precis fått en bekräftad identitet på gårdagens offer. Hennes namn var Reba Frye.”
Bill ryckte till som om han hade slagits i magen. Han kunde se Spelbrens chockade ansiktsuttryck. Flores såg förvirrad ut.
”Borde jag veta vem det är?” frågade Flores.
”Flicknamn Newbrough” förklarade Meredith. ”Senator Mitch Newbroughs dotter – förmodligen Virginias nästa guvernör.”
Flores andades ut.
”Jag hade inte hört att hon saknades” sade Spelbren.
”Det släpptes aldrig officiellt” sade Meredith. ”Hennes far har redan kontaktats. Och självklart tror han att det är politiskt, eller personligt, eller både och. För att inte nämna det faktum att samma sak hände med ett annat offer för sex månader sedan.”
Meredith skakade på huvudet.
”Senatorn kommer inte släppa det här” tillade han. ”En lavin av press och journalister är på väg. Han kommer att se till att vi jobbar häckarna av oss.”
Bills hjärta sjönk. Han hatade känslan av att ha tagit sig vatten över huvudet. Men det var precis vad han kände just nu.
En dyster tystnad föll över rummet.
Till slut harklade sig Bill.
”Vi behöver hjälp” sa han.
Meredith vände sig mot honom och Bill mötte hans stränga blick. Plötsligt blev Merediths ansikte snävt av oro och ogillande. Han visste helt klart vad Bill tänkte.
”Hon är inte redo” svarade Meredith, tydligt att han visste att Bill menade att ta in henne.
Bill suckade.
”Chefen” svarade han ”hon kan det här bättre än någon annan och det finns ingen smartare.”
Efter en till paus sa Bill vad han verkligen tänkte.
”Jag tror inte att vi kan lösa det utan henne.”
Meredith slog sin penna mot ett papper några gånger och önskade att han var någon annanstans än här.
”Det är ett misstag” sa han. ”Men om hon bryter ihop så är det ditt misstag.” Han andades ut igen. ”Ring henne.”
Kapitel 3
Tonårsflickan som öppnade dörren såg ut som om hon skulle smälla igen den i Bills ansikte. Istället snurrade hon runt och gick iväg utan att säga ett ord och lämnade dörren öppen.
Bill klev in.
”Hej, April” sa han automatiskt.
Rileys dotter, en tvär, gänglig fjortonåring, med sin mammas mörka hår och bruna ögon svarade inte. Klädd i endast en för stor T-shirt med håret i en röra, vände sig April och satte sig ner på soffan, ignorerande allt utom sina hörlurar och mobiltelefon.
Bill stod där besvärat, osäker på vad han skulle göra. När han ringde till Riley hade de kommit överens om att han skulle titta förbi, om än motvilligt. Hade hon ändrat sig?
Bill tittade sig omkring när han gick in i det dunkla huset. Han gick genom vardagsrummet och såg att allt var snyggt och på sin plats, vilket var typiskt för Riley. Ändå märkte han att persiennerna var neddragna, och att ett tunt lager damm låg på möblerna – och det var inte alls likt henne. I en bokhylla såg han en rad glänsande nya rysar-romaner som han hade köpt till henne under hennes semester, i hopp om att de skulle få henne att tänka annat. Inte en enda bok såg använd ut.
Bills känsla av oro förstärktes. Detta var inte den Riley han kände. Hade Meredith rätt? Behövde hon mer tid? Gjorde han fel i att kontakta henne innan hon var redo?
Bill förberedde sig själv och gick längre in i det mörka huset, och när han rundade ett hörn så hittade han Riley ensam i köket, sittandes vid bordet i morgonrock och tofflor med en kopp kaffe framför sig. Hon tittade upp och han såg en skymt av förlägenhet, som om hon hade glömt att han skulle komma. Men hon gömde det snabbt bakom ett svagt leende och ställde sig upp.
Han gick fram och kramade henne, och hon kramade honom tillbaka. I tofflor var hon lite kortare än vad han var. Hon hade blivit väldigt smal – för smal – och hans oro blev med ens större.
Han satte sig ner vid bordet och studerade henne. Hennes hår var rent, men inte kammat, och det såg ut som om hon hade haft på sig tofflorna i flera dagar. Hennes ansikte var skarpt, blekt och såg mycket, mycket äldre ut jämfört mot när han sist hade sett henne för fem veckor sedan. Hon såg ut som om hon hade varit i helvetet. Och det hade hon. Han försökte att inte tänka på vad den senaste mördaren hade gjort mot henne.
Hon undvek hans blick och de satt båda där i den tunga tystnaden. Bill hade varit så säker på att om bara han fick träffa henne så skulle han veta precis vad han skulle säga för att muntra upp henne, men när han satt där kände han sig överväldigad av hennes sorg, och han blev mållös. Han ville att hon skulle se mer robust ut, som hennes gamla jag.
Han gömde snabbt kuvertet med filerna om det nya mordet på golvet bredvid hans stol. Han var inte längre säker på om han ens skulle visa det för henne. Det började allt mer likna ett misstag. Hon behövde helt klart mer tid. Faktum var att även han, för första gången, kände sig osäker på om hans partner någonsin skulle komma tillbaka.
”Kaffe?” frågade hon. Han kunde känna hennes oro.
Han skakade på huvudet. Hon var uppenbart bräcklig. När han hade besökt henne på sjukhuset och även efter att hon kommit hem så hade han varit orolig för henne. Han hade undrat om hon någonsin skulle komma tillbaka från smärtan och fasan som hon hade uthärdat – från djupet av hennes till synes långvariga mörker. Det var så olikt henne. Hon hade verkat oövervinnerlig under alla deras andra fall. Något med det här sista fallet, den här sista mördaren, var annorlunda. Bill kunde förstå: mannen hade varit den mest störda psykopaten han någonsin stött på – och det sa en hel del.
När han tittade på henne så upptäckte han något annat. Hon såg faktiskt ut att vara sin egentliga ålder nu. Hon var fyrtio år gammal, precis som han, men när hon arbetade, rörlig och aktiv, hade hon alltid verkat flera år yngre. Grått började smyga sig fram i hennes mörka hår. Jo, hans eget hår började väl också ändras.
Riley ropade på sin dotter, ”April!”
Inget svar. Riley ropade hennes namn flera gånger, högre varje gång tills hon äntligen svarade.
”Vad är det?” svarade April från vardagsrummet med en irriterad röst.
”När är din lektion idag?”
”Det vet du.”
”Säg bara när, snälla?”
”Halv nio.”
Riley rynkade pannan och såg upprörd ut. Hon tittade upp på Bill.
”Hon kuggade engelskan. Skolkade från