Himmel Av Magi . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
vände sig nervöst om när de första fawsarna började närma sig. Reece gick fram, bredvid Krog, och de högg med sina svärd och dödade flera stycken.
”Vi går tillsammans!” ropade Reece.
Utan att slösa någon tid, tog Reece tag i Krog, kastade honom över axeln, tog tag i repet och de skrek när de flög genom luften, bara sekunderna innan Fawsarna kommit fram.
De två seglade genom luften, och svajade rakt mot andra sidan.
”Hjälp!” skrek Krog.
Krog gled av Reeces axel, och han tog tag i rankan; men den var nu blöt från strömmarna, och Krogs hand gled av rankan och han föll ner. Reece sträckte sig ner för att ta tag i honom, men allt hände för snabbt; Reeces hjärta gick itu när han var tvungen att se Krog falla, precis utom hans räckhåll, ner i det forsande vattnet.
Reece landade på andra sidan och föll ner till marken. Han rullade upp på sina fötter, förberedde sig på att rusa ner i vattnet, men innan han kunde reagera, så kom Conven fram från gruppen, rusade fram och dök med huvudet först i det rusande vattnet.
Reece och de andra tittade på utan att andas. Reece undrade, om Conven var den modig? Eller bara självmordsbenägen?
Conven svimmade orädd genom det strömmande vattnet. Han kom fram till Krog, utan att bli biten av varelserna, och tog tag i honom där han flaxade, drog en arm runt hans axel och trampade vatten med honom. Conven simmade mot strömmen, tillbaka mot kanten.
Plötsligt skrek Krog.
”MITT BEN!”
Krog vred sig i smärta när en forne tog tag i hans ben och bet honom, dess gula glänsande fjäll var synlig ända upp ur vattnet. Conven simmade, och till slut närmade de sig kanten och Reece och de andra sträckte sig fram efter dem och drog upp dem, och när de gjorde det, så hoppade en flock med forener efter dem, och Reece och de andra smällde tillbaka den.
Krog flaxade och Reece såg forenen som fortfarande satt på hans ben; Indra drog sin kniv, böjde sig över och högg in den i Krogs lår när han skrek, och grävde ut den. Den hoppade ut, ner mot vattnet.
”Jag hatar dig!” väste Krog till henne.
”Bra,” svarade Indra kallt.
Reece tittade på Conven, som stod där, dyngsur, avundsjuk på hans oräddhet. Conven stirrade uttryckslöst tillbaka, och Reece märkte med chock hur en foren satt fast i hans arm, och flaxade i luften. Reece kunde inte tro hur lugn Conven var, han sträckte sig långsamt, drog ut den, och kastade tillbaka den i vattnet.
”Gjorde inte det där ont?” frågade Reece förvirrat.
Conven skakade på axlarna.
Reece oroade sig för Conven mer än någonsin; samtidigt som hans beundrade hans mod, så kunde han inte tro hans ansvarslöshet. Han hade dykt med huvudet före ner i en flock av vildsinta varelserna, och tänkte inte ens två gånger på det.
På andra sidan floden, stod hundratals fawsar, och stirrade ut, helt rasande, och klapprade med sina tänder.
”Äntligen,” sa O´Connor. ”Vi är i säkerhet.”
Centra skakade på huvudet.
”Endast för stunden. Fawsarna är smarta. De vet var floden böjer sig. De tar den långa vägen, springer runt den, och hittar korsningen. Snart är de på vår sida. Vår tid är knapp. Vi måste skynda oss.”
Alla följde Centra när han sprang genom flera fält, förbi exploderande gejsrar, och navigerade sin väg genom det exotiska landskapet.
De sprang och sprang, tills dimman slutligen försvann och Reeces hjärta blev lättat när han såg Kanjonens vägg framför dem, och dess uråldriga sten glänste. Han tittade upp, och väggen verkade vara omöjligt hög. Han visste inte hur de skulle kunna klättra upp.
Reece stod med de andra och stirrade upp med rädsla. Väggen verkade vara ännu mer imponerande nu än den hade varit på väg ner. Han tittade och såg hur utmattade de var, och han undrade hur de skulle kunna klättra upp. Alla var utmattade, slagna och med blåmärken, slitna från strid. Deras händer och fötter var råbarkade. Hur skulle de på något sätt kunna klättra rakt upp, när det hade tagit all deras kraft att klättra ner?
”Jag kan inte fortsätta,” sa Krog, med en sprickande röst.
Reece kände likadant, trots att han inte sa det.
De satt fast. De hade sprungit ifrån fawsarna, men inte för en lång stund. Snart skulle de hitta dem, och de skulle vara alldeles för få, och bli dödade. Allt detta hårda arbete, alla deras ansträngningar, allt för inget.
Reece ville inte dö här. Inte på denna plats. Om han var tvungen att dö, så ville han dö där uppe, på deras egen jord, på huvudlandet, och med Selese vid sin sida. Om han endast kunde ha en till chans att rymma.
Reece hörde ett hemskt ljud, och han vände sig om och såg fawsarna, som var ungefär en kilometer bakom dem. De var tusentals, och de hade redan tagit sig över floden, och närmade sig.
Alla drog sina vapen.
”Det finns ingenstans att springa,” sa Centra.
”Då slåss vi till döden!” ropade Reece.
”Reece!” sa en rost.
Reece tittade upp för Kanjonens vägg, och när dimman klarnade, så såg han ett ansikte, som gjorde att han först trodde att han inbillade sig. Han kunde inte tro det. Där, framför honom, var kvinnan han precis hade tänkt på.
Selese.
Vad gjorde hon här? Hur hade hon kommit hit? Och vad gjorde den andra kvinnan med henne?
Det såg ut som den kungliga helaren, Illepra.
De två hängde där, på sidan av klippan, och ett långt tjockt rep låg lindat runt deras midjor och händer. De kom ner snabbt, och föll ca trettio meter ner genom luften, som från himlen, och landade vid Reeces fötter.
Det var deras väg ut.
De tvekade inte. Alla sprang mot linan, och inom få sekunder klättrade de upp, så snabbt de kunde. Reece lät alla andra gå först, och när han hoppade upp, sist, så klättrade han och drog i repet med sig samtidigt, så att fawsarna inte kunde nå det.
När han lyfte från marken, kom fawsarna och hoppade efter hans fötter, och missade Reece precis när han klättrade utom räckhåll.
Reece stannade när han kom fram till Selese, som hade väntat på honom vid kanten; han lutade sig över och de kysstes.
”Jag älskar dig,” sa Reece, och hela han blev fylld av kärlek till henne.
”Och jag dig,” svarade hon.
Båda två vände och klättrade upp för Kanjonens vägg med de andra. De klättrade, högre och högre. Snart skulle de vara hemma. Reece kunde knappt tro det.
Hemma
KAPITEL FYRA
Alistair rusade igenom det kaotiska stridsfältet, och korsade sin väg mellan soldaterna när de slogs för sina liv mot armén av odöda som kom upp runt om dem. Stön och skrik fyllde luften när soldaterna dödade dem, samt när de odöda, dödade soldaterna. Silver och MacGils och silesier slogs modigt, men de var många färre. För varje odöd som de dödade, kom det fler. Det var bara en tidsfråga, kunde Alistair se, tills alla människor skulle vara döda.
Alistair sprang fortare, och sprang med allt hon hade, hennes lungor skulle spricka när som helst, och hon duckade när en odöd svingade mot hennes ansikte och skrek när en annan rev hennes arm, så att det rann blod. Hon slutade inte springa. Det fanns ingen tid. Hon var tvungen att hitta Argon.
Hon sprang i den riktning där hon hade sett honom sist, där han slagits mot Rafi och kollapsade av utmattningen. Hon bad över att det inte hade dödat honom, att hon skulle kunna väcka honom, och att hon kunde göra