Kapitel ett

      Luanda sprang över slagfältet, sicksackande fram mot det lilla hus där hon sett kung McCloud. I sista sekund kastade hon sig undan en häst som stormande fram. Hon höll den kalla järnspiken i handen, och hon skälvde, på väg över den dammiga platsen i den stad som hon en gång känt så väl. Hennes folks stad. Alla dessa månader hade hon tvingats se hur de slaktats – och hon hade fått nog. En spärr inom henne hade brustit. Hon brydde sig inte längre om hon fick hela McClouds armé mot sig – hon skulle göra allt hon kunde för att sätta stopp för det.

      Luanda visste att vad hon höll på att göra var alldeles vansinnigt, att hon riskerade livet och att McCloud förmodligen skulle döda henne. Men hon tryckte undan tankarna och sprang. Tiden var inne att göra det rätta – oavsett priset.

      På andra sidan slagfältets trängsel, mitt bland soldaterna, såg hon McCloud, på väg med en stackars skrikande flicka i armarna mot ett övergivet hus – en lerhydda. Han smällde igen dörren efter sig och rev upp ett moln av damm.

      ”Luanda!”, hördes ett rop.

      Hon vände sig om och såg Bronson, kanske hundra meter bort och på väg efter henne. Han hindrades hela tiden av en ständig ström av hästar och soldater som fick honom att stanna.

      Det var nu hon hade chansen. Om Bronson hann ikapp så skulle han hindra henne från att göra det.

      Luanda sprang snabbare, höll hårt om järnspiken och försökte att inte tänka på hur galet det var, hur liten chans hon hade att lyckas. Om inte ens hela arméer stod emot McCloud, om till och med hans egna generaler, och hans egen son, skakade inför honom – vilken chans hade egentligen hon?

      Och dessutom hade Luanda aldrig dödat någon. Och ännu mindre någon av McClouds klass. Skulle hon klara det, när hon väl var där? Kunde hon verkligen smyga sig på honom? Var han lika osårbar som Bronson varnat att han var?

      Luanda