För om nån ska kunna kallas

      hjälte är det Väinämöinen

      eller Väinö som han kallades

      av Kalevalaborna —

      för den gossen var en boren

      mästare på nästan allting.

      Ensam stod han för minst halva

      bygdens samlade bedrifter.

      Ja, så rikt begåvad var han att

      det gjorde ont i många

      Allt han tog i eller tänkte på

      fi ck liksom guldkant runt sig.

      Skulle han med några enkla

      ord beskriva vanligt väder

      kunde det bli nästan som en

      nationalromantisk tavla

      eller till och med som något

      obegripligt modernistiskt.

      Fick han i sin hand ett huvud

      av en gammal skrutten gädda,

      var den benhögen på nolltid

      omgjord till en balalajka.

      Simning, ridning, trolleri och

      träbåtsbyggeri och segling,

      det var nästan larvigt enkelt

      för en sån som Väinämöinen.

      Fäktning, fi ske, sång och diktning

      var så självklart lätt för honom

      att det bara kom, som… gäspningar

      och svett hos alla andra.

      Men så var föräldrarna nu

      inga dussinmänniskor heller.

      Mamma Ilmatar var luftgudinna,

      släkt med hela himlen,

      fadern var av vanligt vatten,

      men en veritabel stormvåg.

      Paret hade mötts i bruset

      av sin ungdoms vilda vågsvall

      hon en liten fl äkt av himlen,

      han på drift i livets strömmar —

      hade skrattat, skrikit, dansat,

      lekt sig genom några nätter,

      sedan legat där i skum en

      stund tills nya virvlar sugit.

      Och med sådana föräldrar —

      mänskogudar, halvgudinnor,

      ungdomsglada kärlekspar som

      slagit volt på vilda danshak —

      blir man gärna lite särbegåvad,

      full av konster, under.

      Kärleksbarn till gudar blir det.

      De blir ofta försigkomna.

      Och så var det det att mamma

      Ilmatar var yrkeskvinna

      hade heltidstjänst på

      luftavdelningen hos överguden

      Ukko, hjälpte honom med att

      skapa själva jorden åt oss,

      starta upp och få igång det

      allra viktigaste livet.

      Så hon hade inte tid att föda

      fram den lille Väinö

      förrän han var över tretti

      år och hade bas och helskägg.

      Ja, han kunde genast prata

      som en medelålders vuxen,

      hade kläm på havresådd och

      politik och hästkapplöpning,

      hade synpunkter på vädret,

      gav små tips åt själve Ukko,

      som han föredrog att prata

      med i