Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
skulle inte säga att jag blev totalt lurad. Det är ju trots allt på grund av mig som han sitter i fängelse, och tre människor som skulle varit döda, inklusive jag själv, vandrar fortfarande omkring på jorden. Det borde jag väl få beröm för? Jag kom ju på honom till slut. Det tror jag inte att polisen hade gjort."
"Det är en bra poäng. Du känner dig uppretad, så jag gissar att du vill prata om något annat. Ska vi prata om din pappa?"
"Verkligen?" frågade Jessie skeptiskt. "Måste vi utforska det nu? Kan vi inte bara prata om mina lägenhetsproblem?"
"Jag antar att de hör ihop. Det är väl trots allt så att din rumskamrat inte kan sova för att du har mardrömmar som får dig skrika i sömnen?"
"Det där är inte rent spel från dig, doktorn."
"Jag arbetar bara med information som du har berättat för mig, Jessie. Om du inte hade velat att jag skulle få veta, så hade du inte berättat det. Får jag anta att drömmarna är relaterade till mordet av din mamma som utfördes av din pappa?"
"Japp", svarade Jessie, med en överdrivet käck röst. "Bödeln från Ozarkbergen må ha gått underjord men han håller fortfarande ett offer i järngrepp."
"Har mardrömmarna blivit värre sen vi senast träffades?" frågade doktor Lemmon.
"Jag skulle inte säga att de har blivit värre", rättade Jessie. "De har väl mer eller mindre varit lika fruktansvärt skrämmande."
"Men de har dramatiskt ökat i frekvens och styrka sen du fick meddelandet, eller hur?"
"Jag antar att vi pratar om meddelandet som Bolton Crutchfield lämnade åt mig där de avslöjades att han hade varit i kontakt med min pappa, som hemskt gärna skulle vilja hitta mig."
"Det är det meddelandet vi pratar om, ja."
"I så fall ja, det var runt den tidpunkten som det började eskalera", svarade Jessie.
"Om vi lägger mardrömmarna åt sidan en stund", sa doktor Lemmon, "så skulle jag vilja påminna om det jag sagt till dig tidigare."
"Ja, doktorn, jag har inte glömt. I din roll som rådgivare åt departementet för statliga sjukhus och avdelningarna för icke-rehabiliterande tillstånd, så har du haft möte med säkerhetsteamet på sjukhuset för att säkerställa att Bolton Crutchfield inte har tillgång till någon icke-auktoriserad personal utanför sjukhuset. Det finns ingen möjlighet för honom att kommunicera med min pappa för att kunna röja min identitet."
"Hur många gånger har jag sagt det?" frågade doktor Lemmon. "Det måste ha varit för få gånger för att du ska ha kunnat memorera det."
"Vi kan väl säga att det är mer än en gång i alla fall. Dessutom har jag blivit vän med säkerhetschefen på mentalsjukhuset i Norwalk, Kat Gentry, och hon sa i princip samma sak till mig – de har uppdaterad sina rutiner för att säkerställa att Crutchfield inte har någon möjlighet att kommunicera med världen utanför."
"Och ändå låter du inte övertygad", påpekade doktor Lemmon.
"Skull du ha varit det?", kontrade Jessie. "Om din pappa var en seriemördare, känd som Bödeln från Ozarkbergen och om du dessutom personligen sett honom mörda utan att han åkte fast, skulle du få sinnesro av några lugnande plattityder?"
"Jag får erkänna att jag antagligen hade varit lite skeptisk. Men jag är inte säker på hur produktivt det är att grubbla över sånt som du inte kan kontrollera."
"Jag tänkte faktiskt ta upp det med dig, doktor Lemmon", sa Jessie. Hon hade bytt sin sarkasm mot en uppriktig ton. "Är vi säkra på att jag inte kan kontrollera situationen? Det verkar som att Bolton Crutchfield vet en hel del om vad min pappa har haft för sig de senaste åren. Och Bolton... tycker om mitt sällskap. Jag tänkte att ett nytt besök för att prata med honom vore på sin plats. Vem vet vad han skulle kunna avslöja?"
Doktor Lemmon tog ett djupt andetag medan hon funderade på idén.
"Jag är inte säker på att det är den bästa idén att psyka en notorisk seriemördare som nästa steg i din känslomässiga återhämtning, Jessie."
"Vet du vad som vore superbra för min känslomässiga återhämtning, doktorn?" sa Jessie och kände hur frustrationen började bubbla inom henne. "Att inte behöva oroa mig för att min galna pappa plötsligt ska hoppa fram på gatan och försöka knivmörda mig."
"Jessie, om du blir så här uppvarvad bara av att prata med mig, vad kommer då hända när Crutchfield börjar trycka på alla dina ömma punkter, tror du?"
"Det är inte samma sak. Jag behöver inte censurera mig själv när jag pratar med dig. Med honom är jag inte samma person. Då är jag professionell", sa Jessie och var noggrann med att se till att hon lät mer samlad nu. "Jag är trött på att vara ett offer, och det här är något konkret som jag kan göra för att förändra dynamiken. Kan du åtminstone fundera på det? Jag vet att det praktiskt taget är som att få en guldbiljett i den här stan om man kan få en rekommendation från dig."
Doktor Lemmon stirrade på henne en stund. Hennes ögon brände bakom de tjocka glasögonen.
"Jag ska se vad jag kan göra", sa hon till slut. "På tal om guldbiljetter. Har du formellt tackat ja till utbildningen på FBI:s nationella akademie ännu?"
"Inte än. Jag överväger fortfarande mina alternativ."
"Jag tror att du skulle kunna lära dig mycket där, Jessie. Och det skulle inte skada att ha det på ditt CV när du letar jobb sen. Jag är rädd att det vore att förstöra för dig själv att tacka nej till en sån möjlighet."
"Det handlar inte om det", försäkrade Jessie. "Jag vet att det är en fantastisk chans. Jag är bara inte säker på om det är rätt tidpunkt för mig just nu att flytta till andra sidan landet i nästan tre månader. Hela mitt liv är bara en stor röra just nu."
Hon försökte hålla sig från att låta irriterad, men hon hörde att frustrationen trängde sig fram. Det gjorde uppenbarligen doktor Lemmon också, för hon bytte samtalsämne.
"Okej. Nu när vi har fått en överblick över hur saker och ting går för dig, så skulle jag vilja gräva djupare i några saker. Om jag minns rätt så kom din adoptivpappa hit nyligen för att hjälpa dig att komma på fötter igen. Jag skulle strax vilja prata om det. Men låt oss först diskutera hur det går med din fysiska återhämtning. Jag förstod att du precis hade din sista session av fysioterapi. Hur gick det?"
Under de nästkommande fyrtiofem minuterna kände sig Jessie som ett trä som fick barken avdragen. När det var över var hon glad över att komma därifrån, även om det betydde att nästa stopp skulle vara på en klinik för att säkerställa att hon skulle kunna få barn i framtiden. Efter nästan en timme av hjärnskrynklande från doktor Lemmon så kände hon att det inte skulle vara någon match att få kroppen undersökt. Men hon hade fel.
*
Det var inte undersökningen i sig som satte igång det hela. Det var efterspelet. Själva besöket på kliniken flöt på utan några större problem. Jessies doktor bekräftade att hon inte hade några bestående skador och försäkrade henne om att hon skulle kunna få barn i framtiden. Hon gav också klartecken till Jessie att kunna ha sex som vanligt igen, något som dock inte hade föresvävat Jessie sedan Kyles attack. Doktorn sa att om inget oväntat skedde inom sex månader, så skulle det inte vara nödvändigt med återbesök förrän då.
Det var först när hon var i hissen på väg ner till parkeringsgaraget som hon bröt ihop. Hon var inte helt säker på varför, men det kändes som att hon föll ner i ett svart hål i marken. Hon sprang till bilen, satte sig i förarsätet och började sedan gråta okontrollerat.
Och plötsligt, mitt uppe i alla tårarna förstod hon plötsligt. Det var något med det avslutade besöket som hade påverkat henne. Hon skulle inte behöva komma tillbaka på sex månader.