Om hon visste. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
sig trygga. Visst, de låste dörrarna och ställde in sina larm men när allt kom omkring kände de sig trygga.
Det skulle komma att ändras.
Han svängde upp över en särskild gräsmatta. Hon var säkert hemma vid det här laget och hennes man var alltid och jobbade i Dallas. Han visste vilket fönster som var hennes sovrumsfönster och han visste att deras säkerhetslarm alltid slutade fungera i den bakre delen av huset när det regnade.
Han vred på sig och kände sig uppmuntrad av den undanstoppade kniven mellan byxkanten på kalsongerna och jeansen. Han höll sig längs husets sida, öppnade vattenflaskan han bar med sig och stannade när han nådde baksidan. Där glödde den gröna lilla lampan på larmdosan. Han visste att om han försökte förstöra den skulle larmet gå igång.
Men han visste också att den trasslade såhär i regnet. Det var något med fukten, trots att den här sortens system skulle vara hundra procent vattentätt. Med detta i åtanke höjde han flaskan och dränkte lådan i vatten.
Han såg på medan det gröna ljuset flackade, tappade styrkan.
Med ett leende rörde han sig mot den smala bakgården och upp för trappstegen till altanen. Att bända upp skärmdörren med kniv var en barnlek; den gav inte ifrån sig mycket till ljud i den stilla natten.
Han rundade korgstolen i hörnet, lyfte sittkudden och hittade nyckeln alldeles under. Han tog upp den med sin handskklädda hand, återvände till bakdörren, lät nyckeln glida in i låset, vred om och klev in.
En liten lampa var påslagen i den smala hallen som ledde ut från köket. Han följde hallen till en trappuppgång och rörde sig uppåt.
Ängslan virvlade i hans mage. Han började bli upphetsad—inte på ett sexuellt vis, utan snarare på samma sätt som han blev när han åkte bergochdalbana, med förväntan som växte inom honom då han steg uppför banans första kulle.
Han höll hårdare i kniven och gick mot sovrummet i slutet av hallen. Där låg hon i sin säng.
Hon sov på sidan med knäna smått böjda. Hon hade en t-shirt och ett par springshorts på sig, inget imponerande, då hennes make var bortrest.
Han närmade sig sängen och iakttog henne sova en stund. Han funderade på livets fibermassa. Hur ömtåligt det var.
Sedan lyfte han kniven och svepte den nedåt, nästan nonchalant, som om han bara målade en tavla eller viftade bort en fluga.
Hon skrek. Bara för ett ögonblick—innan han högg till ännu en gång. Och ännu en.
KAPITEL ETT
Av alla livsläxor Kate Wise hade lärt sig av sitt första år som pensionerad så var detta tveklöst den viktigaste: utan en riktig plan blir pensionen väldigt snabbt tråkig.
Hon hade hört berättelser om kvinnor som gick i pension och skaffade sig nya intressen. Vissa öppnade små Etsybutiker online. Vissa roade sig med målning och virkning. Andra försökte sig på att skriva en bok. Visst, de var skapliga tidsfördriv men ingen av dem tilltalade just henne.
För någon som hade spenderat över trettio år med en pistol på höften var det svårt att hitta ett sätt att hålla sig lyckligt upptagen på. Stickning kunde inte ersätta spänningen i att jaga en mördare. Trädgårdsarbete kunde inte återge adrenalinet som kom när hon bröt sig in i en byggnad, utan att veta vad som väntade på andra sidan dörren.
Eftersom inget hon gav sig an kunde mäta sig med lyckan hon upplevde som FBI-agent hade hon slutat försöka efter ett par månader. Det enda som ens kom i närheten var hennes besök till skyttebanan, två gånger i veckan. Hon skulle våga sig dit oftare om det inte vore för oron att de yngre medlemmarna skulle se henne som en patetisk, pensionerad agent i en hopplös jakt efter känslan hon hade en gång i tiden, då när hon var storslagen.
Det var en rimlig oro. Det var trots allt exakt så verkligheten såg ut.
Det var en tisdag, strax efter två på eftermiddagen, när uppenbarelsen träffade henne som en kula rakt i pannan. Hon hade precis kommit hem från skyttebanan och lagt tillbaka sin M1911-pistol i nattduksbordslådan när hennes hjärta bröts i tu från ingenstans.
Trettioett år. Hon hade spenderat trettioett år på byrån. Hon hade tagit del av hundratals räder och hade arbetat inom insatsstyrkan för högprofilerade fall vid tjugosex olika tillfällen. Hon hade varit känd för sitt tempo, sin knivskarpa kvickhet och svala attityd.
Hon hade även varit känd för sitt utseende, något som fortfarande besvärade henne även vid femtiofem års ålder. När hon tog polisexamen vid tjugotre års ålder tog det inte lång tid att tilldelas smaklösa smeknamn som Hon-Med-Benen eller Barbiedockan—smeknamn som i dagens sociala klimat skulle ge dessa män sparken men som på den tiden tyvärr var en del av vardagen för kvinnliga agenter.
Kate hade orsakat ett antal brutna näsor på byrån då män fick för sig att tafsa. En gång slungade hon en manlig kollega genom en hiss när han viskade något vidrigt i hennes öra bakom henne.
Smeknamnen hängde efter henne långt upp i fyrtioårsåldern men att bli stött på och utstirrad slapp hon däremot. Ordet spreds och hennes manliga kollegor lärde sig att respektera henne och se förbi hennes kropp—en kropp som hon kunde erkänna, med tveksam stolthet, alltid hade varit i god form och vad de flesta män skulle kalla en tia.
Som femtiofemåring saknade hon till och med smeknamnen. Hon hade aldrig kunnat ana att pensionen skulle vara så krånglig. Skyttebanan dög väl men den var bara en kvardröjande ande i det förflutnas svall. Hon hade försökt skuta undan sin längtan efter dåtiden genom att läsa böcker. Särskilt böcker om vapen; Kate hade läst otaliga böcker om historien bakom vapenanvändning, hur de tillverkades, militärens vapenpreferenser och så vidare. Det var på så vis hon hade landat på en M1911 för eget bruk; den hade en stark koppling till amerikanska krig och var en tidig modell som använts till och med under första världskriget.
Hon hade gett skönlitteratur ett försök utan framgång—dock lyckades de om cyberbrottslighet underhålla henne. Och trots att hon övervägde böcker hon en gång hade älskat fanns det inte längre något av intresse i påhittade liv. Dessutom vägrade hon bli den ynkliga pensionären som praktiskt taget bodde på biblioteket, så alla böcker hon hade läst det senaste året köpte hon från Amazon. Numera stod de hundratals otillräckliga böckerna på hög i hennes källare. Så småningom skulle hon ta tag i saken och göra ett ordentligt kontor med bokhyllor där nere.
Hon hade trots allt inget annat för sig.
Uppskakad av tanken att hon hade spenderat det senaste året åt ingenting satte sig Kate Wise långsamt ned på sängkanten. Hon satt där, orörlig, i flera minuter. Hon tittade på skrivbordet på andra sidan rummet och fotoalbumen som låg där. Det fanns ett enda familjefoto inuti. Ett foto på hennes avlidne man, Michael, med armarna runt deras dotter och Kate vid hans sida med ett leende på läpparna. Ett suddigt foto taget på stranden, som alltid värmde hennes hjärta.
Alla de andra bilderna i albumen var från jobbet: bakom-kulisserna-bilder, firmafestbilder, bilder på en ung Kate som simmar längder, en ung Kate på skyttebanan, på löparbanan och så vidare.
Hon hade levt det senaste året på samma sätt som en sportfåne från en småstad, som aldrig tar sig ut. Som hänger runt vemsomhelst som är villig att lyssna på hans historier om touchdowns från gymnasietiden för trettio år sedan.
Hon var inte bättre själv.
Det gav henne kalla kårar att tänka på. Kate reste sig för att kasta en blick i albumen. Långsamt, nästan metodiskt, gick hon igenom alla tre. Hon fann foton på sitt unga jag, sin utveckling genom åren och hur bilderna övergick till att vara tagna med mobiltelefoner. Hon såg sig själv och folk hon hade känt, folk som hade dött vid hennes sida genom jobbet och hon började förstå att trots att