Urantiaboken. Urantia Foundation
Читать онлайн книгу.
personlighet är en skuggbild kastad i tid och rymd av den gudomlige Skaparpersonligheten. Ingen aktualhet kan någonsin till fullo förstås av att man undersöker dess skugga. Skuggor bör tolkas utgående från den sanna substansen.
1:6.2 (30.1) Gud är för vetenskapen en orsak, för filosofin en idé, för religionen en person, rentav den kärleksfulle himmelske Fadern. Gud är för vetenskapsmannen en ursprunglig kraft, för filosofen en enhetlighetens hypotes, för den religiösa människan en levande andlig erfarenhet. Människans otillräckliga uppfattning om den Universelle Faderns personlighet kan upphjälpas endast av människans andliga framsteg i universum, och den kommer att bli fullt tillräcklig först när pilgrimerna från tid och rymd äntligen uppnår den gudomliga omfamningen av den levande Guden i Paradiset.
1:6.3 (30.2) Förlora aldrig ur sikte de motsatta utgångspunkterna när det gäller Guds och människans uppfattning om personligheten. Människan ser och förstår personligheten från det finita mot det infinita; Gud ser från det infinita mot det finita. Människan har den lägsta typen av personlighet; Gud den högsta, rentav suprem, ultimat och absolut. Därför måste de högre uppfattningarna om den gudomliga personligheten tålmodigt invänta uppkomsten av förbättrade idéer om människans personlighet, i synnerhet den högre uppenbarelsen om såväl mänsklig som gudomlig personlighet i Mikaels, Skaparsonens, utgivningsliv på Urantia.
1:6.4 (30.3) Den förpersonliga gudomliga anden som bor i det dödliga sinnet utgör med sin närvaro det giltiga beviset för sin faktiska existens, men den gudomliga personlighetens begrepp kan fattas endast genom den andliga insikten som uppstår ur en äkta personlig religiös erfarenhet. Varje person, mänsklig eller gudomlig, kan bli känd och förstådd helt oberoende av personens yttre reaktioner eller materiella närvaro.
1:6.5 (30.4) Någon grad av moralisk samstämmighet och andlig harmoni är väsentlig för vänskapen mellan två personer; en kärleksfull personlighet kan knappast avslöja sig för en kärlekslös person. Även uppenbara i närmandet till att lära känna en gudomlig personlighet måste människans alla personlighetsförmögenheter helt och hållet helgas åt denna strävan; halvhjärtad, ofullständig hängivenhet leder ingen vart.
1:6.6 (30.5) Ju fullständigare människan förstår sig själv och uppskattar personlighetsvärdena hos sina medmänniskor, desto mera längtar hon efter att lära känna den Ursprungliga Personligheten, och desto allvarligare vill en sådan människa som känner Gud sträva efter att likna den Ursprunglige Personligheten. Ni kan argumentera kring åsikter om Gud, men erfarenhet med honom och i honom existerar ovan och bortom alla mänskliga kontroverser och blott intellektuell logik. Den människa som känner Gud beskriver sina andliga erfarenheter inte för att övertyga icke-troende, utan för de troendes uppbyggelse och ömsesidiga tillfredsställelse.
1:6.7 (30.6) Att anta att man kan lära känna universum, att det kan bli förstått, är att anta att universum har åstadkommits genom sinne och leds av personlighet. Människans sinne kan endast uppfatta sinnesyttringarna hos andra sinnen, vare sig de är mänskliga eller övermänskliga. Om människans personlighet kan uppleva universum, då finns det ett gudomligt sinne och en faktisk personlighet gömd någonstans i detta universum.
1:6.8 (30.7) Gud är ande — andepersonlighet; människan är också en ande — potentiell andepersonlighet. Jesus från Nasaret uppnådde ett fullt förverkligande av denna potential av andepersonlighet i människans erfarenhet. Därför blir hans liv i uppnåendet av Faderns vilja människans mest verkliga och idealiska uppenbarelse av Guds personlighet. Även om den Universelle Faderns personlighet kan förstås endast genom verklig religiös erfarenhet, inspireras vi i Jesu jordeliv av den fulländade uppvisningen av ett sådant förverkligande och en sådan uppenbarelse av Guds personlighet i en sant mänsklig erfarenhet.
7. Det andliga värdet av personlighetsbegreppet
1:7.1 (31.1) När Jesus talade om ”den levande Guden” avsåg han en personlig Gudom — Fadern i himlen. Uppfattningen om att Gudomen har personlighet underlättar gemenskap; den gynnar förnuftig dyrkan; den främjar vederkvickande tillit. Växelverkan kan förekomma mellan icke-personliga ting, men inte gemenskap. Gemenskapsförhållandet mellan far och son, så som mellan Gud och människa, kan inte finnas om inte båda är personer. Endast personligheter kan umgås med varandra, även om sådant personligt umgänge storligen kan underlättas av närvaron av ett sådant opersonligt väsen som Tankeriktaren.
1:7.2 (31.2) Människan når inte förening med Gud så som en droppe vatten kan tänkas förena sig med oceanen. Människan uppnår gudomlig förening genom fortgående ömsesidigt andligt umgänge, genom personlighetsumgänge med den personlige Guden, till följd av att allt mera bli ett med den gudomliga naturen genom att helhjärtat och intelligent anpassa sig till den gudomliga viljan. Ett sådant sublimt förhållande kan existera endast mellan personligheter.
1:7.3 (31.3) Sanningsbegreppet kan möjligen diskuteras skilt från personlighet, skönhetsbegreppet kan existera utan personlighet, men den gudomliga godhetens begrepp kan förstås endast i förhållande till personlighet. Endast en person kan älska och bli älskad. Även skönheten och sanningen vore utan hopp om överlevnad om de inte vore egenskaper hos en personlig Gud, en kärleksfull Fader.
1:7.4 (31.4) Vi kan inte helt förstå hur Gud kan vara ursprunglig, oföränderlig, allsmäktig och fullkomlig, och på samma gång vara omgiven av ett ständigt föränderligt och synbarligen lagbundet universum, ett evolverande universum fullt av relativa ofullständigheter. Men vi kan känna till en sådan sanning utifrån vår egen personliga erfarenhet, eftersom vi alla bibehåller vår personlighets identitet och vår viljas enhet trots att vi själva och vår omgivning ständigt förändras.
1:7.5 (31.5) Slutlig universumverklighet kan inte förstås med matematik, logik eller filosofi, utan endast genom personlig erfarenhet i progressiv överensstämmelse med den personliga Gudens gudomliga vilja. Varken vetenskap, filosofi eller teologi kan bekräfta Guds personlighet. Endast trossönerna till den himmelske Fadern kan med sin personliga erfarenhet uppnå verklig andlig förståelse av Guds personlighet.
1:7.6 (31.6) De högre uppfattningarna om personlighet i universum medför: identitet, självmedvetande, egen vilja och möjlighet att uppenbara sig själv. Och dessa egenskaper vidare innebär gemenskap med andra och jämlika personligheter, sådana som existerar inom Paradisgudomarnas personlighetsförbindelser. Och den absoluta enhetligheten i dessa förbindelser är så fulländad att gudomligheten blir känd för odelbarhet, för etthet. ”Herren Gud är en.” Personlighetens odelbarhet hindrar inte Gud att utge sin ande för att leva i de dödligas hjärtan. Odelbarheten som karakteriserar en människofars personlighet hindrar inte reproduktionen av människosöner och -döttrar.
1:7.7 (31.7) Begreppet odelbarhet i förening med begreppet enhetlighet innebär att tid och rymd transcenderas i Gudomens ultimatet; därför kan varken rymd eller tid vara absoluta eller infinita. Det Första Ursprunget och Centret är den infinitet som oreserverat transcenderar allt sinne, all materia och all ande.
1:7.8 (31.8) Paradistreenighetens faktum åsidosätter på intet sätt sanningen om den gudomliga enhetligheten. De tre personligheterna i Paradisgudomen är, i alla reaktioner med universumverkligheten och i alla relationer med de skapade varelserna, som en. Inte heller åsidosätter existensen av dessa tre eviga personer sanningen om Gudomens odelbarhet. Jag är fullt medveten om att jag inte har tillgång till något språk som på ett tillfredsställande sätt skulle klargöra för det dödliga sinnet hur dessa universumproblem framträder för oss. Men bli inte nedslagna; alla dessa ting är inte helt klara ens för de höga personligheter som hör till min grupp av Paradisvarelser. Kom alltid ihåg att dessa djupa sanningar beträffande Gudomen blir allt klarare då ert sinne blir allt mer förandligat under de tidsskeden som följer på varandra under de dödligas långa uppstigande till Paradiset.
1:7.9 (32.1) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare, medlem av en grupp himmelska personligheter förordnade av Dagarnas Forna på Uversa, det sjunde superuniversumets högkvarter, att ha uppsikt över de delar av den föreliggande