Urantiaboken. Urantia Foundation
Читать онлайн книгу.
10:0.2 (108.2) Paradistreenigheten möjliggör effektivt ett fullt uttryckande och en fullkomlig uppenbarelse av Gudomens eviga väsen. Treenighetens Stationära Söner erbjuder likaså en fullständig och perfekt uppenbarelse av gudomlig rättvisa. Treenighet är gudomsenhetlighet, och denna enhetlighet vilar evigt på de absoluta grundvalarna av den gudomliga ettheten hos de tre ursprungliga, jämställda och samexisterande personligheterna: Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden.
10:0.3 (108.3) Då vi i den nuvarande situationen på evighetens cirkel ser bakåt till det ändlösa förgångna kan vi upptäcka endast en oundviklig nödvändighet i universums angelägenheter, och det är Paradistreenigheten. Jag anser att Treenigheten var oundviklig. När jag ser på tidens förgångna, nuvarande och framtida skeden anser jag att ingenting annat i universernas universum har varit oundvikligt. Det nuvarande totaluniversum, sett i tiden bakåt eller framåt, är otänkbart utan Treenigheten. Utgående från Paradistreenigheten kan vi föreställa oss alternativa eller rentav mångahanda sätt att göra allt möjligt, men utan Faderns, Sonens och Andens Treenighet kan vi inte föreställa oss hur den Infinite, med beaktande av Gudomens absoluta etthet, skulle kunna uppnå en trefaldig och jämlik personalisering. Ingen annan uppfattning om skapelsen når upp till Treenighetens mått på fullständigheten av den absoluthet som tillhör gudomsenhetligheten, tillsammans med fullheten i den viljebefrielse som medföljer den trefaldiga personaliseringen av Gudomen.
1. Det Första Ursprungets och Centrets självdistribution
10:1.1 (108.4) Det förefaller som om Fadern, långt tillbaka i evigheten, initierade principen om en djupgående självdistribution. Det finns något som tillhör den Universelle Faderns osjälviska, kärleksfulla och älskvärda väsen som får honom att förbehålla sig själv utövandet av endast de förmågor och den auktoritet som han uppenbarligen finner det omöjligt att delegera eller begåva.
10:1.2 (108.5) Den Universelle Fadern har hela tiden avstått från varje sådan del av sig själv som kan skänkas till någon annan Skapare eller skapad. Han har delegerat till sina gudomliga Söner och deras associerade förståndsvarelser varje rättighet och all auktoritet som kunde delegeras. Han har verkligen överfört till sina Suveräna Söner, i deras respektive universer, varje överförbart privilegium inom den administrativa makten. Beträffande angelägenheterna i ett lokaluniversum har han gjort varje Suverän Skaparson alldeles lika fullkomlig, kompetent och auktoritativ som den Evige Sonen är i det ursprungliga och centrala universumet. Han har gett bort, i själva verket begåvat med personlighetsinnehavets värdighet och helighet, allt av sig själv och alla sina egenskaper, allt som bara var möjligt för honom att avstå från, på varje sätt, i varje tidsålder, på varje plats, till varje person och i varje universum förutom det där han har sin centrala boning.
10:1.3 (109.1) Den gudomliga personligheten är inte självcentrerad; självdistribution och delgivande av personlighet karakteriserar det gudomliga, med fri vilja utrustade jaget. Skapade varelser längtar efter kontakt med andra personliga varelser; Skapare önskar dela gudomligheten med sina universumbarn; den Infinites personlighet avslöjas som den Universelle Fadern, som delar tillvarons verklighet och jagets jämlikhet med två jämställda personligheter: den Evige Sonen och Samverkaren.
10:1.4 (109.2) För kunskap om Faderns personlighet och gudomliga egenskaper kommer vi alltid att vara beroende av den Evige Sonens uppenbarelser, ty då den gemensamma skapelseakten utfördes, när Gudomens Tredje Person plötsligt blev till som personlighet och verkställde sina gudomliga föräldrars kombinerade tankar, upphörde Fadern att existera som okvalificerad personlighet. Då Samverkaren blev till och skapelsens centrala kärna materialiserades, skedde vissa eviga förändringar. Gud gav sig själv som en absolut personlighet till sin Evige Son. Sålunda utger Fadern ”infinitetens personlighet” till sin enfödde Son, medan de båda utger sin eviga förenings ”sampersonlighet” till den Oändlige Anden.
10:1.5 (109.3) Av dessa och andra orsaker bortom det finita sinnets fattning är det ytterst svårt för människovarelsen att förstå Guds infinita faderspersonlighet annat än så som den universellt uppenbaras i den Evige Sonen och, med Sonen, är universellt aktiv i den Oändlige Anden.
10:1.6 (109.4) Eftersom Guds Paradissöner besöker de evolutionära världarna och ibland rentav vistas där i de dödligas köttsliga gestalt, och då dessa utgivningar gör det möjligt för den dödliga människan att verkligen få veta någonting om den gudomliga personlighetens väsen och karaktär, måste därför de skapade varelserna på planetsfärerna ty sig till utgivningen av dessa Paradissöner för behörig och tillförlitlig information om Fadern, Sonen och Anden.
2. Gudomens personalisering
10:2.1 (109.5) Genom treenigandets förfarande ger Fadern ifrån sig den okvalificerade andepersonlighet som är Sonen, men i och med detta gör han sig själv till denne samme Sons Fader och skaffar sig därmed obegränsad förmåga att bli den gudomlige Fadern till alla senare skapade, eventuerade eller andra personaliserade slag av intelligenta viljevarelser. Som den absoluta och obegränsade personligheten kan Fadern fungera endast som och med Sonen, men som en personlig Fader fortsätter han att utge personlighet till de skilda nivåernas olika skaror av intelligenta viljevarelser, och han upprätthåller för evigt kärleksfulla personliga förhållanden med denna omfattande familj av universumbarn.
10:2.2 (109.6) Efter det att Fadern har utgett hela sig själv till sin Sons personlighet, och när denna handling av självskänkning är slutförd och fulländad, utger de eviga kompanjonerna gemensamt, av den infinita styrka och det infinita väsen som sålunda existerar i föreningen av Fader och Son, de kvaliteter och egenskaper som bildar ytterligare en varelse lik dem själva, och denna sampersonlighet, den Oändlige Anden, avslutar Gudomens existentiella personalisering.
10:2.3 (110.1) Sonen är nödvändig för Guds faderskap. Anden är nödvändig för broderskapet mellan den Andre och den Tredje Personen. Tre personer är den minsta sociala gruppen, men detta är den minsta av alla de många orsakerna att tro på Samverkarens oundviklighet.
10:2.4 (110.2) Det Första Ursprunget och Centret är den infinita faderspersonligheten, den obegränsade ursprungspersonligheten. Den Evige Sonen är det okvalificerade personlighetsabsolutet, den gudomliga varelse som genom all tid och evighet står som den fulländade uppenbarelsen av Guds personliga väsen. Den Oändlige Anden är sampersonlighet, den unika personliga konsekvensen av den eviga unionen Fadern-Sonen.
10:2.5 (110.3) Det Första Ursprungets och Centrets personlighet är infinitetens personlighet minskad med den Evige Sonens absoluta personlighet. Det Tredje Ursprungets och Centrets personlighet är den superadditiva konsekvensen av föreningen mellan den befriade Faderspersonligheten och den absoluta Sonpersonligheten.
10:2.6 (110.4) Den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden är unika personer; ingen är ett duplikat; var och en är ursprunglig; alla är förenade.
10:2.7 (110.5) Endast den Evige Sonen upplever de gudomliga personlighetsrelationerna i full utsträckning, medvetande om att både vara son till Fadern och fader till Anden och gudomligt jämlik med både Fader-anfadern och med Ande-kompanjonen. Fadern känner upplevelsen att ha en Son som är hans jämlike, men han känner inga tidigare anfäder. Den Evige Sonen har erfarenheten av att vara son, kännedom om personlighetens anor, och samtidigt är Sonen medveten om att vara den ene föräldern till den Oändlige Anden. Den Oändlige Anden är medveten om dubbla personlighetsanor men är inte förälder till en jämställd Gudomspersonlighet. Med Anden är den existentiella serien av Gudomens personalisering avslutad; det Tredje Ursprungets och Centrets primära personligheter är erfarenhetsmässiga och sju till antalet.
10:2.8 (110.6) Jag har mitt ursprung hos Paradistreenigheten. Jag känner Treenigheten som förenad Gudom; jag vet också att Fadern, Sonen och Anden existerar och verkar i sina bestämda personliga kapaciteter. Jag vet med säkerhet att de inte endast verkar personligen och gemensamt, utan att de även koordinerar sina utföranden i olika grupperingar så att