Grannens Lögn. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
gick ut och planerade resten av kvällen. Hon hade fortfarande kartonger att packa upp, en sängram att sätta ihop, samt tvätt och köksgrejer att ta itu med.
Inte riktigt det spännande livet jag hade planerat, tänkte hon lite sarkastiskt för sig själv.
När hon gick fram till sin bil, som fortfarande stor parkerad i parkeringsgaraget under FBI:s högkvarter, ringde hennes mobil. När hon såg namnet på displayen fylldes hon med ilska och hon bestämde sig nästan för att ignorera det helt och hållet.
Steven. Hon hade ingen aning om varför han ringde nu. Och det var därför hon svarade. Hon visste att hon inte skulle kunna sluta tänka på det annars och det skulle driva henne till vansinne.
Hon svarade på samtalet, och ogillade hur nervös hon plötsligt kände sig. “Hallå, Steven.”
“Chloe. Hej.”
Hon väntade och hoppades att han skulle säga vad han ville direkt. Men det hade aldrig varit Stevens stil att gå rakt på sak.
“Är allting ok?” frågade hon.
“Ja, allting är ok. Förlåt... jag tänkte inte ens på hur mitt samtal skulle påverka dig...”
Han tappade tråden, vilket påminde Chloe om en av de många irriterande karaktärsdragen han själv inte var medveten om.
“Vad vill du, Steven?”
“Jag vill träffas och prata”, sa han. “Bara snacka igenom grejer, förstår du vad jag menar?”
“Jag tror inte det. Det är ingen bra idé.”
“Jag har inga baktankar”, sa han. “Jag lovar. Det bara... Det känns som att det finns grejer jag vill be om ursäkt för. Och jag behöver... eller, jag tror att vi behöver få ett riktigt avslut på grejer, förstår du vad jag menar?”
“Tala för dig själv. Jag har redan fått mitt avslut. Behöver inte prata om något annat.”
“Ok. Men gör mig den här tjänsten då. Jag behöver bara en halvtimme. Det är några saker jag behöver få prata igenom. Och om jag är ärlig... skulle jag bara vilja få se dig en sista gång -”
“Steven... jag är upptagen. Mitt liv är helt galet just och nu, och...”
Hon blev tyst, osäker på hur hon skulle fortsätta. Och egentligen, det var inte så att hon hade någon massiv social kalender som skulle hindra henne från att träffa Steven. Hon visste också att det var en riktigt stor grej för Steven att ringa på det här sättet. Det var svårt för honom att vara ödmjuk, eftersom han aldrig hade varit bra på det.
“Chloe...”
“Ok. En halvtimme. Men jag kommer inte till dig. Om du vill träffas får du komma till Washington. Det är galet här nu och jag kan inte -”
“Visst, det kan jag göra. När ska jag komma?”
“Lördag. Vid lunch. Jag textar dig ett ställe för lunch.”
“Det låter bra. Tack så mycket, Chloe.”
“Varsågod. Hon kände att hon borde säga något mer, för att lätta på spänningen. Men det slutade med att hon bara sa: “Hej då, Steven.”
Hon avslutade samtalet och la sin mobil i fickan. Hon kunde inte låta bli att undra om hon gick med på att träffas bara för att hon kände sig ensam. Hon tänkte på Agent Moulton och undrade vart han och hans kvinnliga vän hade tagit vägen. Men hon undrade främst varför hon hade hakat upp sig på det.
Hon kom fram till bilen och körde hem i Washingtons skymning. Det var en fantastisk stad; trots trafikstockningarna och den konstiga kombinationen av historik och handel, var det också en vacker stad på något sätt. Det fick henne att känna sig melankolisk när hon körde hem till lägenheten - en tom, ny lägenhet, som hon egentligen var väldigt tacksam över. Men just nu kändes det mer som en isolerad ö än ett hem.
***
När hon vaknade av mobilen följande morgon, slets hon snabbt ur en dröm. Hon försökte hon komma ihåg vad det var hon hade drömt om, även om hon var osäker på om den var värd att minnas. Den senaste tiden hade hon bara drömt om sin pappa, som var ensam och inlåst på fängelset.
Hon tyckte sig kunna höra honom nynna på en Johnny Cash-låt han ofta hade sjungit hemma i lägenheten de bodde i när hon var liten. A Boy Named Sue, tänkte hon. Eller kanske inte. Alla låtar började låta likadana.
Men hon kunde ändå höra A Boy Named Sue i huvudet när hon viftade runt med handen för att hitta mobilen på nattduksbordet. Hon drog mobilen från laddaren och såg att klockan var 06:05 - bara tjugofem minuter innan hennes alarm skulle gå igång.
“Det här är Agent Fine”, svarade hon.
“Agent Fine, det är Biträdande Direktör Garcia. Du måste komma till mitt kontor med en gång. Sikta på att vara här inom en timme. Jag har ett fall jag behöver ge till dig och Agent Rhodes så snart som möjligt denna morgon.”
“Absolut”, sa hon och satte sig upp i sängen. “Jag kommer genast.”
I det ögonblicket brydde hon sig inte om att det var en ny dag med Rhodes som väntade. Allt hon brydde sig om var att hennes poängställning på FBI just nu stod på 1-0, och det var en ställning hon var ivrig att förbättra ytterligare.
KAPITEL SEX
Chloe klev in i Biträdande Direktör Garcias kontor. Han satt bakom ett litet konferensbord och gick igenom lite pappersarbete. Hon såg att han redan hade ställt fram två koppar kaffe till dem, rykande heta och svarta, en på var sida av bordet.
“God morgon, Agent Fine”, sa han när hon kom in. “Har du sett eller pratat med Agent Rhodes?”
“Hon kom inkörandes precis när jag gick in i hissen.”
Garcia tycktes fundera på det ett slag. Kanske var han förvirrad över varför hon inte bara hade väntat vid hissen om hon hade sett Rhodes. Sedan undrade hon hur mycket Johnson hade berättat för honom om den lilla maktkampen som pågick mellan dem.
Chloe hade precis druckit en kopp kaffe i bilen på vägen dit, så hon satte sig ner framför en av kopparna och tog en liten klunk. Hon föredrog lite grädde och socker i sitt kaffe, men hon ville inte verka jobbig. Precis när hon tog en klunk av kaffet, kom Rhodes in i rummet. Det första hon gjorde var att titta irriterat på Chloe. Sedan satte hon sig ner framför den andra kaffekoppen.
Garcia tittade på dem, och det var uppenbart att han kunde känna hur anspänt det var mellan dem, men sedan ryckte han på axlarna. “Vi har ett mord i Landover, Maryland. Det är ett fall som verkade helt normalt först. Maryland-polisen håller i det just nu, men har bett om vår hjälp. Det är också värt att nämna att Jacob Ketterman, som arbetar med offentliga angelägenheter i Vita Huset, känner offret. De var kollegor en gång i tiden. Han har bett oss att utreda fallet noggrant, som en tjänst. Och när det kommer från Vita Huset försöker vi se till att ingenting läcker. Det borde inte vara några problem med det här fallet. Det verkar vara ett ganska okomplicerat mord. Det är en av anledningarna till varför vi har valt att placera två nya agenter på det. Det är ett bra test och vi vill självklart lösa det så snabbt som möjligt.”
Sedan skickade han över två kopior av rapporten över till dem. Detaljerna var kortfattade och gick rakt på sak. Medan Chloe läste igenom dem, gick Garcia igenom vad han visste om fallet.
“Offret är trettiosex-åriga Kim Wielding. Hon jobbade som barnflicka åt familjen Carver när hon blev mördad. Och så vitt vi kan se var det någon som gick in i huset och dödade henne. Hon blev slagen i huvudet två gånger med någonting väldigt hårt och sedan strypt. Hon fick två ganska hiskeliga slag mot huvudet. Det har ännu inte fastställts