Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
brottsfall – den typen av fall som har stor mediabevakning och allmänt intresse. Det kan handla om mordbränder, mord med flera offer, mord av kända personer och, förstås, seriemördare."
"Som Bolton Crutchfield, mannen som du hjälpte till att gripa."
"Exakt", sa han. "Vår enhet anställer också profilerare. De jobbar inte för oss exklusivt. Hela departementet har tillgång till dem, men vår enhet prioriteras. Du kanske har hört talas om vår mest meriterade profilerare, Garland Moses."
Jessie nickade. Moses var en legend bland gärningsmannaprofilerare. Han var en tidigare FBI-agent som hade flyttat till västkusten för att gå i pension i slutet av nittiotalet, efter att ha spenderat decennier åt att jaga seriemördare över hela landet. Men LAPD hade erbjudit honom jobb och han hade gått med på att arbeta som konsult. Han fick betalt av polisdepartementet men var inte officiellt anställd, så han kunde komma och gå som han ville.
Han var över sjuttio år vid det här laget men trots det dök han upp på arbetsplatsen nästan varje dag. Och minst tre eller fyra gånger om året hade Jessie läst nyhetsartiklar om att han löst ett brottsfall som ingen annan hade lyckats knäcka. Det sades att han hade ett kontor i byggnaden på andra våningen som tidigare hade varit en städskrubb.
"Kommer jag att få träffa honom?" frågade Jessie, samtidigt som hon försökte lägga band på sin entusiasm.
"Inte i dag", sa Hernandez. "Om du tackar ja till jobbet, så kanske jag kommer att presentera er för varandra när du blivit varm i kläderna. Han är ganska vresig."
Jessie förstod att Hernandez var diplomatisk. Garland Moses hade ett rykte om sig att vara en fåordig, lättretad skitstövel. Om han inte hade varit fantastisk på att lösa mordfall så hade han antagligen varit oanställningsbar.
"Så Moses är typ departementets emeritus i gärningsmannaprofilering", fortsatte Hernandez. "Han dyker bara upp när det gäller riktigt stora brottsfall. Departementet har flera andra anställda profilerare och frilansare som används för mindre uppmärksammade brottsfall. Olyckligtvis lämnade en av våra yngre profilerare, Josh Caster, in sin uppsägning igår.
"Varför då?"
"Officiellt?" sa Hernandez. "Han ville byta till en mer familjevänlig plats. Han hade en fru och två barn som han nästan aldrig träffade. Så han tackade ja till ett jobb uppe i Santa Barbara."
"Och inofficiellt?"
"Han stod inte ut längre. Han jobbade på mordroteln i tio år, sedan hoppade han på FBI:s utbildningsprogram, kom tillbaka helt överentusiastisk och jobbade stenhårt som profilerare i två år till. Sen brakade han in i väggen."
"Vad menar du?" frågade Jessie.
"Det här är en smutsig bransch, Jessie. Jag känner att jag inte behöver berätta det för dig, med tanke på vad som hände med din make. Men det är en sak att vara med om en episod av våld och död. Men att möta det varje dag, att se alla vidrigheter som människor kan utsätta varandra för. Det är svårt att bevara sin egen mänsklighet när den typen av saker haglar över en hela tiden. Det tär på en. Om du inte kan lägga det åt sidan vid slutet av varje dag, så kan det verkligen knäcka dig. Det är något som du behöver fundera på när du överväger jobberbjudandet."
Jessie bestämde sig för att det inte var ett bra tillfälle att berätta för Hernandez att hennes upplevelse med Kyle inte var första gången hon sett döden på nära håll. Hon var inte säker på om informationen om att hon sett sin pappa mörda flera människor som barn, inklusive hennes egen mamma, skulle ligga henne i fatet under arbetsintervjun.
"Så vad exakt är ditt jobberbjudande?" frågade hon för att styra konversationen i en helt annan riktning.
De hade kommit fram till Hernandez skrivbord. Han gestikulerade mot henne att sätta sig ner medan han började förklara.
"Att ersätta Caster, åtminstone provisoriskt. Departementet är inte redo att anställa en ny profilerare på heltid ännu. De lade stora resurser på Caster och känner sig brända. De vill göra en grundlig sökning efter kandidater innan de anställer en permanent ersättare. Tills dess letar de efter en nybörjare, som inte har något emot att det inte är heltidsjobb och inte bryr sig om att vara underbetald."
"Det borde göra susen för att locka toppkandidaterna", sa Jessie.
"Jag håller med. Det är min rädsla – att i ivern att hålla nere kostnaderna så tar de in någon som inte har vad som krävs. Personligen så vill jag hellre prova någon som förvisso är helt grön, men har talang, snarare än en klåpare som inte kan göra profileringsarbete för fem öre."
"Tycker du att jag har talang?" frågade Jessie, och hoppades att det inte verkade som att hon fiskade efter komplimanger.
"Jag tror att du har potential. De visade du i klassrummet. Jag har respekt för professor Warren Hosta som ledde kursen. Han har sagt till mig att du verkligen är talangfull. Han berättade inga detaljer, men hintade om att du hade fått tillåtelse att intervjua en högintressant intagen och att du lämnade en rapport som kan visa sig vara värdefull i framtiden. Faktumet att han inte kunde dela med sig av detaljer från vad en nyexaminerad mastersstudent sysslar med får mig att tro att du inte är så grön som man kan tro. Dessutom lyckades du nysta upp din makes välplanerade mordkomplott och undvek själv att dödas. Det är inget att fnysa åt. Jag vet också att du har blivit antagen till FBI:s nationella akademie utan att ha någon erfarenhet av polisarbete. Det händer i princip aldrig. Så jag är villig att chansa på dig och kasta in dit namn som en lämplig kandidat. Såvida du är intresserad. Är du intresserad?"
KAPITEL FEM
"Så du ska inte göra FBI-grejen?" frågade Lacy skeptiskt och smuttade på sitt vin.
De satt i soffan, halvvägs genom en flaska vin och hukade sig över kinamaten som precis hade levererats. Klockan var strax efter åtta och Jessie var utmattad efter en längre dag än hon haft på flera månader.
"Jag kommer att göra det, bara inte nu. De gav mig tillåtelse att skjuta upp det en gång. Jag kan hoppa på en senare kurs i akademien, så länge det sker någon gång under nästkommande sex månader. Annars måste jag ansöka på nytt. Eftersom jag hade turen att bli antagen den här gången, så garanterar det mer eller mindre att jag kommer att göra det snart."
"Och du avstår för att slita hund på LAPD?" frågade Lacy tvivlande.
"Återigen, jag avstår inte", påpekade Jessie och tog en stor klunk vin, "jag skjuter bara upp det. Jag var redan tveksam på grund av allt som pågår med husförsäljningen och min fysiska återhämtning. Detta var den avgörande faktorn. Dessutom verkar det grymt!"
"Nej det gör det inte", sa Lacy. "Det låter urtrist. Till och med din poliskompis sa ju att du ska göra rutinuppgifter och jobba med lågprioriterade brottsfall som ingen annan vill jobba med."
"Till att börja med. Men när jag fått lite erfarenhet så kommer de säkert ge mig mer intressanta uppgifter. Det här är Los Angeles, Lace. De kommer inte att kunna hålla all galenskap borta från mig.
*
Två veckor senare släppte polisbilen av Jessie ett kvarter från brottsplatsen. Hon tackade de två polismännen och gick mot gränden där hon såg att polisen redan satt upp sina avspärrningar. När hon korsade gatan, och undvek bilförarna som verkade mer villiga att köra på henne än att stanna, så slog det henne att det här skulle bli hennes första mordfall.
Hon kunde konstatera efter sin korta tid på stationen i stan att hon hade haft fel. De hade kunnat hålla all galenskap borta från henne. De flesta av hennes dagar spenderades på stationen där hon gick igenom öppna brottsfall för att se till att pappersarbetet som Josh Caster hade gjort innan han lämnade var uppdaterat. Det var slavgöra.
Det hjälpte inte att stationen kändes som en hektisk