Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
för att få den arbetsstation som de ville ha. Och var hon än hamnade verkade det alltid som att hon satt precis under blinkande fluorescerande ljus.
Men inte i dag. När hon klev in i gränden vid East 4th Street såg hon Hernandez längst in, och hon hoppades att det här fallet skulle vara annorlunda än de andra som hon hittills blivit tilldelad. Under samtliga av de tidigare fallen hade hon fått följa med kriminalpoliser, men aldrig blivit tillfrågad om vad hon tyckte och tänkte. Det hade inte funnits något särskilt behov av det i vilket fall som helst.
Av de tre fallen som hon hade varit delaktig i, så hade det varit två rån och en mordbrand. I samtliga fall hade de misstänkta erkänt inom några minuter, en av dem erkände till och med på studs utan att några frågor hann ställas.
Kriminalpolisen hade fått dra rättigheterna och sedan be honom att erkänna igen.
Men nu skulle det kanske äntligen vara annorlunda. Det var måndagen innan julafton, och Jessie hoppades att julkänslorna skulle göra Hernandez mer generös gentemot några av sina kollegor. Hon var med Hernandez och hans partner för dagen, en glasögonprydd man i fyrtioårsåldern, vid namn Callum Reid, medan de undersökte dödsfallet av en knarkare som låg längst in i gränden.
Han hade fortfarande en nål som satt fast i hans vänsterarm, och polismannen hade bara ringt in kriminalarna som en formalitet. Medan Hernandez och Reid pratade med polismannen böjde sig Jessie under polisavspärrningen och gick försiktigt fram mot kroppen.
Hon tittade ner på den unga killen. Han såg ut att vara jämnårig med henne. Han var afroamerikan, men en hög fadefrisyr. Trots att han låg ner och inte bar skor, så såg hon att han var lång.
Det var något med honom som kändes bekant.
"Borde jag veta vem den här killen är?" ropade hon till Hernandez. "Det känns som att jag har sett honom någonstans tidigare."
"Antagligen", ropade Hernandez tillbaka. "Du gick på USC, eller hur?"
"Ja", sa hon.
"Det är troligt att ni har överlappat ett eller två år. Han hette Lionel Little. Han spelade basket där ett par år innan han blev proffs."
"Okej, jag tror att jag minns honom", sa Jessie.
"Han hade ett fantastiskt handledskast med vänstern", erinrade sig Reid. "Påminde lite om George Gervin. Han framhölls som nästa stora löfte men det visade sig att han inte höll måttet efter några år. Han kunde inte försvara och visste inte hur han skulle hantera alla pengar som kom med NBA-livsstilen. Han blev bara kvar i tre säsonger innan han hamnade utanför ligan helt och hållet. Och då tog drogerna över. Någonstans på vägen så hamnade han på gatan."
"Jag träffade på honom då och då", tillade Hernandez. "Han var en snäll grabb – han gjorde sig aldrig skyldig till något mer än förströelse eller urinering på offentlig plats."
Jessie böjde sig och studerade Lionel närmare. Hon försökte att föreställa sig hur det var att befinna i hans situation, en vilsen ungdom, drogberoende men utan att ställa till mycket besvär, släpandes benen efter sig i gränder i centrala Los Angeles under ett par år. På något sätt hade han lyckats hålla sig från att överdosera eller hamna i fängelse. Men här var han nu, död i en gränd, nål i armen, utan skor. Det var något med det hela som inte kändes rätt.
Hon satte sig på huk och tittade närmare på där nålen stack ut i hans arm. Den hade tryckts in hårt och djupt i hans annars släta hud.
Hans släta hud...
"Kriminalpolis Reid, du sa att Lionel hade ett fint handledskast med vänsterhanden, va?"
"Ren konst", sa han uppskattande.
"Så jag kan anta att han var vänsterhänt?"
"Absolut, hans vänster var helt dominant. Han fick problem när han skulle använda högern. Försvarare tvingade honom alltid åt den sidan för att försvaga honom. Det var en annan anledning till att han inte blev större i ligan."
"Det är konstigt", grubblade hon.
"Vadå?" frågade Hernandez.
"Det är bara det... kan ni komma hit? Det är något med den här brottsplatsen som inte går ihop för mig."
Kriminalpoliserna gick framåt och stannade precis bakom henne där hon satt på huk. Hon pekade på Lionels vänsterarm.
"Nålen ser ut som att den är halvvägs genom hans arm och inte i närheten av någon ven."
"Han kanske siktade illa?" föreslog Reid.
"Kanske", medgav Jessie. "Men titta på hans högerarm. Där går de en rak linje av nålstick som löper längs hans vener. Det är ganska noggrant för att vara en drogmissbrukare. Och det är logiskt, för han var vänsterhänt. Självklart injicerade han i sin högerarm om han var vänsterhänt."
"Det är logiskt", instämde Hernandez.
"Så då tänkte jag att han kanske bara var slarvigare när han använde högerhanden", fortsatte Jessie.
"Som du sa, Reid, så kanske han bara siktade illa."
"Exakt", sa Reid.
"Men titta", sa Jessie och pekade mot armen. "Förutom märket där nålen sitter i armen nu, så är vänsterarmen helt slät – inga stickmärken alls."
"Vad säger det dig?" frågade Hernandez och började inse vad hennes poäng var.
"Det säger mig att han inte injicerade i sin vänsterarm, i princip aldrig. Så vitt jag kan se så är inte det här heller en kille som skulle låta någon annan injicera i hans arm. Han hade ett system. Han var mycket metodisk. Kolla på hans högerhand. Han har märken där också. Han skulle hellre injicera i handen än att överlåta det till någon annan. Jag slår vad om att om vi drar av honom strumporna så kommer vi hitta nålstick mellan tårna på hans högerfot också."
"Så du föreslår att han inte överdoserade?" frågade Reid skeptiskt.
"Jag förslår att någon vill att det ska se ut som en överdos, men gjorde ett slarvigt jobb och bara tryckte in nålen någonstans i hans vänsterarm, just den armen som högerhänta människor skulle använda."
"Varför?" frågade Reid.
"Jo," sa Jessie försiktigt, "jag började fundera över faktumet att han saknar skor. Inga av hans andra kläder saknas. Jag undrar om, eftersom han var ett före detta basketproffs, om hans skor var dyra. Kostar inte vissa av dem hundratals dollar?"
"Det gör dem", svarade Hernandez exalterat. "Faktum är att när han först kom till ligan och alla trodde att han skulle bli hur stor som helst, så skrev han på ett sponsorkontrakt med ett nytt skoföretag som hette Hardwood. De flesta killarna skrev på sponsoravtal med de stora skoföretagen: Nike, Adidas och Reebok. Men Lionel valde Hardwood. De ansågs vara coola och på gränsen. Kanske för mycket för de konkade för ett par år sen."
"Så då borde skorna inte vara särskilt värdefulla", sa Reid.
"Det är ju faktiskt tvärtom", rättade Hernandez. "Eftersom de gick i konkurs blev skorna en eftertraktad vara. Det finns bara ett fåtal att få tag på nu för tiden, så varje par är värdefullt för samlare. Som talesperson för företaget fick Lionel antagligen ett helt lass med skor när han skrev på sponsordealen. Och jag är villig att slå vad om att han hade på sig de skorna i natt."
"Så", fortsatte Jessie, "någon såg honom bära skorna. Kanske var personen desperat efter pengar. Lionel betraktas inte som en tuffing. Han är ett lätt byte. Så den här personen angriper Lionel, stjäl skorna och trycker en nål i armen på honom, i hopp om att det ska se ut som en överdos."
"Det är inte en galen teori", sa Hernandez. "Låt oss se om vi kan få igång en sökning i området efter någon som bär ett par Hardwood-dojor."
"Om Lionel