Orestes. Euripides
Читать онлайн книгу.
du begifva dig?
ELEKTRA.
Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95
HELENA.
Att gjuteoffer bära och från mig en lock.
ELEKTRA.
Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?
HELENA.
För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.
ELEKTRA.
Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.
HELENA.
Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100
ELEKTRA.
Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?
HELENA.
Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.
ELEKTRA.
Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.
HELENA.
Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!
ELEKTRA.
Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105
HELENA.
Att färnorna det bure dit, ju vore skam.
ELEKTRA.
Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?
HELENA.
I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.
ELEKTRA.
Hon åt den döda så umgällde modersvård.
HELENA.
Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110
Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,
(ropande inåt palatset)
Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!
(Hon utträder.)
Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.
Och gående till Klytaimnestras graf dermed,
Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115
Och stående på kumlets spets säg dessa ord:
"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,
Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för
Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag
Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120
Och de osälla två, dem gud förgjort.
Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,
De skänker man åt döda ger, utlofva ock.
Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort
Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125
(begge afträda.)
HELENA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
Att skona fägringen; hon samma toka är.
Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
(Khoren nalkas.)
Der komma desse, städs uti min bittra gråt
Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
O J kärälskeliga mör, med sakta fot
Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
Olycka vore, om min broder vaknade.
Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
KHOREN.
Se, jag hörsammar.
ELEKTRA.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
KHOREN.
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.
ELEKTRA.
Rätt så!
Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
J ändtligen komne ären.
Ty länge redan på sin bädd han ligger.
KHOREN.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
ELEKTRA.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
Han andas ännu, 155
Med korta suckar.
KHOREN.
Ack, den olycklige!
ELEKTRA.
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
KHOREN.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!
ELEKTRA.
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
Ultalte, då min moders mord,
Det afskyvärda,
Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
KHOREN.
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.
ELEKTRA.
Du honom med ditt skri, osäl- la, har nu ur sömnen väckt.
KHOREN.
Jag tror han sofver ännu.
ELEKTRA.
Vill du ej från oss, från borgen 170
Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
Vända foten hän?
KHOREN.
Han sofver.
ELEKTRA.
Rätt du sade.
KHOREN.
Heliga, heliga natt, Str. 3.
Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175
Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
Till Agamemnons palats;
Ty af bekymmer, och olycksfall
Vi