Orestes. Euripides
Читать онлайн книгу.
stojen än. 180
KHOREN.
O nej!
ELEKTRA.
Tyst, tyst
Om du från bedden träder, slutande
Din muns tumult, du goda, honom skänker
den stilla glädjen utaf sömnens ro.
KHOREN.
Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.
ELEKTRA.
Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185
Matlust han numera har.
KHOREN.
Hans slut är ögonskenligt.
ELEKTRA.
Oss har Phoibos offrat upp.
Fordrande ett styggt, förbjudet blod
Af mor, som drap vår far. 190
KHOREN.
Rätt så; men rysligt dock!
ELEKTRA.
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
Huldaste moder, som ödde
Fader min, och oss båda, barnen dina.
Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
Ty bland döda du är, och mitt lifs
Ädlare del bortflyktar
Under suckar och hjerteqval,
Under nattliga tårar. Men oförmäld,
Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
Städs olycklig jag släpar fram.
KHOREN.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?
Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210
ELEKTRA.
Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!
Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?
ORESTES.
Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.
Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.
ELEKTRA.
Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, 215
Att om min broder taga vård med systershand.
ORESTES.
Med sida sida understöd, och tofvigt hår
Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.
ELEKTRA.
O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,
Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! 220
ORESTES.
Mig luta åter mot min bädd! När raserit
Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.
ELEKTRA.
Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd, En rätt olustig ting, men nödig mellertid.
ORESTES.
Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. 225
KHOREN.
En kinker är den sjuke, af förlägenhet.
ELEKTRA.
Säg, om du föttren emot marken foga vill,
Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.
ORESTES.
Rätt gerna; – ty det liknar sig till helsa dock, Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen. 230
ELEKTRA.
Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,
Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.
ORESTES.
Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.
Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.
ELEKTRA.
Vet Menelaos kommen är, din faders bror; 235
I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.
ORESTES.
Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,
Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?
ELEKTRA.
Han kommen är, – du lita kan på mina ord —
Och bringar Helena från Troias murar med. 240
ORESTES.
Om han allena räddats, vore han mer säll.
Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.
ELEKTRA.
För klick berömligt födde Tyndareus ett par
Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.
ORESTES.
Var du de styggor olik; ty det unnes dig. 245
Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!
(börjar rasa.)
ELEKTRA.
Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!
Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.
ORESTES.
O moder, jaga ej – jag ber dig – mot mig så
De blodbesölade, ormlika qvinnorna! 250
Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.
ELEKTRA.
Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;
Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.
ORESTES.
O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,
Vildblickige prestinnor i tartarens djup. 255
ELEKTRA.
Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,
Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.
ORESTES.
Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,
Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.
ELEKTRA.
O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? 260
Ty begge ha vi samkat