Den bergtagna: En kärlekens tragedi. Benedictsson Victoria
Читать онлайн книгу.
med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min – Jag är ju van att vara allas förmyndare.
Blef du verkligen ond?
Nej.
För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!
Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.
Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!
Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och —
– och – och – och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.
Hvad är du i för humör i dag?
Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.
Men när man fått stipendium!
Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant – till Louise – för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.
Tack – Jag vet inte säkert, om jag kan —
Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.
Ja – men du kommer väl strax?
Ja.
– för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.
Du går väl inte och blir sjuk igen?
Jag? Hur kan du tro det?
Du ser så förstörd ut, så blek – och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit – ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.
Jag har sofvit dåligt bara.
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
Åh, inte så ofta just – Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan – Jag är ju inte ofta hemma —
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
Hvad menar du?
I att ljuga. – Tystnad.
Du borde inte stanna här längre.
Jag förstår dig inte.
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! – Jag känner till det der!
Men Erna då!
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. – Alland är en bödel! Akta dig!
Jag tål inte att du talar illa om —
Se bara! Du blir ond – det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.
Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne – och så slängde han henne undan.
Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
Hvem har sagt det?
Han har berättat det för mig.
Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. – Och han förgyller – kom ihåg att han förgyller – sakta – framför allt sig sjelf!
Men hur kan du tro – ?
Jag mötte honom härutanför.
Gjorde du!
Ja.
Här! Utanför?
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.
Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.
Det händer visst inte så sällan?
Åh – nej – men —
Nå – kommer du i kväll?
Hvarthän?
Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.
Jo, jo – visst mins jag – men jag vet inte —
Du har kanske – fransk lektion?
Åh – fy!
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
Ja, ja – kanske – en liten stund —
Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?
Ja. Han har inte varit här på en hel evighet – och —
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?
Du får inte bli ond, Erna, men – lemna mig nu, så är du snäll.
Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.
Så blek ni är. Så förgrämd.
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.
Man skall akta sig för vanor.
Har ni varit ond på mig?
Ond? Nej – Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.
Sista