Borta . Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
var också ett löfte om att kommande arbete skulle levereras på ett mer professionellt sätt. Det skulle vara bättre.
Kapitel 9
Riley körde mot Senator Mitch Newbroughs herrgård, och hennes hjärta fylldes av oro när den dök upp bakom en kurva. Beläget i slutet av en lång, trädkantad väg stod den – enorm, formell och skrämmande. Hon hade alltid tyckt att de rika och mäktiga var svårare att hantera än folk längre ner i den sociala hierarkin.
Hon svängde in och parkerade i en välskött cirkel framför herrgården. Ja, den här familjen var väldigt rik.
Hon klev ur bilen och gick upp till de enorma ytterdörrarna. Efter att ha ringt på dörrklockan så öppnades den av en välklädd man på ungefär trettio år.
”Jag heter Robert” sa han. ”Senatorns son. Och du måste vara agent Riley. Kom in. Mamma och pappa väntar på dig.”
Robert Newbrough ledde Riley in i huset, som omedelbart påminde henne om hur mycket hon ogillade skrytsamma hus. Newbrough-huset var extremt rymligt och den lilla promenaden till var det nu var senatorn och hans fru väntade var oerhört lång. Riley var säker på att det var en slags skrämseltaktik, att få sina gäster att gå så långt i obekväma skor, ett sätt att säga att de som bodde i det här huset inte var några som man ville bråka med. Riley fann de gammalmodiga koloniala möblerna och inredningen riktigt ful.
Värst var dock vad som komma skulle, det visste hon. För henne var det lika hemskt varje gång att prata med offrens familjer, mycket värre än att hantera mordscener eller döda kroppar. Hon tyckte att det var alltför lätt att bli meddragen i människors sorg, ilska och förvirring. Sådana intensiva känslor störde hennes koncentration och distraherade henne från hennes arbete.
Medan de gick där så sa Robert Newbrough ”Far har varit hemma från Richmond ända sedan…”
Han svalde i mitten. Riley kunde känna intensiteten av hans förlust.
”Sedan vi hörde om Reba” fortsatte han. ”Det har varit hemskt. Mor är speciellt skakad. Försök att inte göra henne allt för upprörd.”
”Jag beklagar verkligen sorgen” sade Riley.
Robert ignorerade henne och ledde Riley in i ett rymligt vardagsrum. Senator Mitch Newbrough och hans fru satt tillsammans på en stor soffa och höll varandra i händerna.
”Agent Paige” sa Robert och introducerade henne. ”Agent Paige, låt mig presentera mina föräldrar, senatorn och hans fru, Annabeth.”
Robert erbjöd Riley en plats och satte sig sedan ner själv.
”Först av allt” sa Riley tyst ”Jag beklagar verkligen sorgen.”
Annabeth Newbrough svarade med en tyst bekräftande nick. Senatorn satt bara och stirrade tomt framåt.
I den korta tystnaden som följde gjorde Riley en snabb bedömning av deras ansiktsuttryck. Hon hade sett Newbrough många gånger på tv och han hade alltid en politikers karismatiska leende. Men han log inte nu. Riley hade inte sett så mycket av fru Newbrough, men hon tycktes ha det typiska utseendet av en politikers hustru.
Båda var i tidig 60-årsålder. Riley märkte att de båda hade lagt mycket pengar och smärta på att se yngre ut – hårimplantat, hårfärg, ansiktslyft, smink. Riley kunde inte hjälpa att tycka att de såg lite konstgjorda ut.
Precis som dockor, tänkte Riley.
”Jag måste ställa er några frågor om er dotter” sade Riley och tog fram sitt anteckningsblock. ”Har ni varit i kontakt med Reba nyligen?”
”Ja absolut,” sade fru Newbrough. ”Vi är en mycket sammansvetsad familj.”
Riley noterade en viss styvhet i kvinnans röst. Det lät som något hon sa lite för ofta, lite för rutinmässigt. Riley kände sig ganska säker på att familjelivet i Newbroughs hem hade varit långt ifrån idealisk.
”Har Reba sagt något nyligen om att hon hotats?” frågade Riley.
”Nej” sa fru Newbrough. ”Inget sånt.”
Riley observerade att senatorn inte hade sagt ett ord hittills. Hon undrade varför han var så tyst. Hon behövde få det ur honom, men hur?
Nu talade Robert.
”Hon gick igenom en rörig skilsmässa nyligen. Det var riktigt dåligt mellan henne och Paul, angående vårdnaden om deras två barn.”
”Nej, jag tyckte aldrig om honom” sa fru Newbrough. ”Han hade ett sånt humör. Tror du det är möjligt?” Hennes ord föll bort.
Riley skakade på huvudet.
”Hennes ex-make är inte en sannolik misstänkt” sa hon.
”Varför i allsin dar inte?” frågade fru Newbrough.
Riley övervägde vad hon borde och inte borde berätta för dem.
”Ni kanske har läst att mördaren har varit framme förut” sa hon. ”Det var ett liknande fall nära Daggett.”
Fru Newbrough blev mer upprörd.
”Vad innebär det här för oss?”
”Vi har att göra med en seriemördare” sa Riley. ”Det hade inte med hemmet att göra. Din dotter kanske inte kände mördaren alls. Det var med all sannolikhet inte personligt.”
Fru Newbrough snyftade. Riley ångrade omedelbart sitt val av ord.
”Inte personligt?” hördes fru Newbrough nästan ropade. ”Hur kan det vara något annat än personligt?”
Senator Newbrough talade till sin son.
”Robert, snälla, ta med din mamma någon annanstans och lugna ner henne. Jag behöver prata med agent Paige i enrum.”
Robert Newbrough ledde lydigt iväg sin mamma. Senator Newbrough sa ingenting först. Han tittade Riley stadigt i ögonen. Hon var säker på att han var van att skrämma människor med den blicken. Men det fungerade inte särskilt bra på henne. Hon tittade helt enkelt tillbaka med samma fasta blick..
Senatorn nådde ner i sin jackficka och drog fram ett kuvert. Han reste sig från sin plats och överlämnade det till henne.
”Här” sa han. Sedan gick han tillbaka till soffan och satte sig igen.
”Vad är det här?” frågade Riley.
Senatorn vände blicken mot henne igen.
”Allt du behöver veta” sa han.
Riley var förvirrad.
”Kan jag öppna det?” frågade hon.
”För all del.”
Riley öppnade kuvertet. Det innehöll ett enda pappersark med två kolumner med namn. Hon kände igen några av dem. Tre eller fyra var kända journalister på de lokala tv-nyheterna. Flera andra var framstående politiker i Virginia. Riley var ännu mer förvirrad än tidigare.
”Vilka är dessa personer?” frågade hon.
”Mina fiender” sade senator Newbrough med en stadig röst. ”Förmodligen inte en komplett lista. Men det är de som är relevanta. Någon där är skyldig.”
Riley var helt mållös nu. Hon satt där och sa ingenting.
”Jag menar inte att någon på listan dödade min dotter själv” sa han. ”Men de betalade säkert någon jävel för att göra det.”
Riley talade långsamt och försiktigt.
”Senatorn, jag ber om ursäkt men jag sa precis att din dotters död inte var personlig, det har ingenting med er att göra. Det har redan skett ett nästintill identiskt mord.”
”Så du säger att min dotter valdes av ren slump?” frågade senatorn.
Ja, troligen, tänkte Riley.
Men