Borta . Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
frågade Riley.
Hon hukade sig bredvid Bill vid stenen och de började titta igenom en mapp full av fotografier som tagits strax efter att Reba Fryes kropp hade hittats. En annan mapp var fylld med rapporter och bilder av mordet hon och Bill hade undersökt för sex månader sedan – det som de inte hade lyckats lösa.
Dessa bilder förde tillbaka livliga minnen av det första offret. Det transporterade henne tillbaka till jordbruksbygden nära Daggett. Hon kom ihåg hur Rogers hade arrangerats på ett liknande sätt mot ett träd.
”Mycket likt vårt gamla fall” observerade Riley. ”Båda kvinnorna i trettioårsåldern, båda med små barn. Det verkar vara en del av det som triggar honom. Han gillar mammor. Vi måste kolla med föräldragrupper, ta reda på om det finns några kopplingar mellan de två kvinnorna eller deras barn.”
”Jag tar tag i det” sade Bill. Han tog anteckningar nu.
Riley fortsatte titta igenom rapporterna och bilderna, och jämförde dem med den aktuella scenen.
”Samma metod för kvävning, med ett rosa band” observerade hon. ”En annan peruk och samma typ av konstgjorda ros framför kroppen.”
Riley höll två fotografier sida vid sida.
”Ögonen var sydda också” sa hon. ”Om jag kommer ihåg rätt så fann teknikerna att Rogers ögon hade blivit sydda efter döden. Var det detsamma med Frye?”
”Ja. Jag antar att han ville att de skulle se honom även efter att de var döda.”
Riley kände en plötslig rysning i ryggraden. Hon hade nästan glömt den känslan. Hon fick den när någonting om ett fall precis skulle klicka och börja låta vettigt. Hon visste inte om hon skulle känna sig uppmuntrad eller skrämd.
”Nej” sa hon. ”Det är inte det. Han bryr sig inte om kvinnorna ser honom.”
”Varför gjorde han det då?”
Riley svarade inte. Idéer började hoppa runt i hennes hjärna. Hon var upprymd. Men hon var inte redo att lägga något i ord – inte ens för sig själv.
Hon lade ut par fotografier på stenen och pekade ut detaljerna för Bill.
”De är inte exakt likadana” sa hon. ”Kroppen var inte så noggrant placerad i Daggett. Han hade försökt flytta det liket när det redan var stelt. Min gissning är att den här gången tog han henne hit innan likstelheten satte in. Annars skulle han inte ha kunnat posera henne så…”
Hon tryckte tillbaka lusten att avsluta meningen med ”snyggt”. Då insåg hon, det var precis den sortens ord som hon brukade använda i jobbet, det vill säga innan hon tillfångatogs och torterades. Hon började komma in i det igen, och hon kände samma gamla mörka besatthet växa inuti henne. Ganska snart skulle det inte finnas någon återvändo.
Men var det bra eller dåligt?
”Vad är det med Fryes ögon?” frågade hon och pekade på ett foto. ”Det där blåa ser inte naturligt ut.”
”Linser” svarade Bill.
Rysningen i Rileys ryggrad blev starkare. Eileen Rogers lik hade inte haft kontaktlinser. Det var en viktig skillnad.
”Och det där… glansiga? På hennes hud?” frågade hon.
”Vaselin” sade Bill.
En annan viktig skillnad. Med ens började allt falla på plats i rasande fart.
”Vad har kriminalteknikerna hittat angående peruken?” frågade hon Bill.
”Ingenting än, förutom att den var ihopsydd av bitar från billiga peruker.”
Riley kände spänningen växa. Vid det sista mordet så hade mördaren använt en enkel, hel peruk, inte något han hade lappat ihop. Även rosen hade det varit så billigt att rättsmedicin inte kunde spåra den. Riley kände hur delar av pusslet föll på plats – inte hela pusslet, men en stor del av det.
”Vad planerar de att göra med peruken?” frågade hon.
”Samma som förra gången – köra en sökning på fibrer och försöka använda det till att spåra butiken som sålde den.”
Överraskad av den starka säkerheten i sin egen röst sa Riley: ”Slöseri med tid.”
Bill tittade på henne, tydligt förvirrad.
”Varför då?”
Hon kände en bekant otålighet hos Bill, en hon alltid kände när hon fann sig själv liggandes ett steg eller två framför honom.
”Titta på bilden som han försöker visa oss. Blå linser för att få ögonen att se ut som om de inte är riktiga. Ögonlocken sys så att ögonen är öppna. Kroppen lutar upp, benen hemskt särade. Vaselin för att få huden att se ut som plast. En peruk ihopsydd av bitar av små peruker – inte mänskliga peruker – dockperuker. Han ville att båda offren skulle se ut som dockor – som nakna dockor på en hylla.”
”Åh fan,” sa Bill och noterade febrilt. ”Varför märkte vi inte det förra gången, i Daggett?”
Svaret verkade så uppenbart för Riley att hon tvingade tillbaka en otålig grymtning.
”Han var inte tillräckligt bra ännu” sa hon. ”Han försökte fortfarande räkna ut hur han skulle skicka meddelandet. Han lär sig med tiden.”
Bill tittade upp från sitt anteckningsblock och skakade sakta på huvudet i beundran.
”Jag har saknat dig.”
Hur mycket hon än uppskattade komplimangen så visste Riley att en ännu större insikt var på väg. Och hon visste från många års erfarenhet att det inte fanns något annat sätt. Hon var bara tvungen att slappna av och låta den komma till henne. Hon hukade sig tyst på stenen och väntade på att det skulle hända. Medan hon väntade plockade hon barren från sina byxor.
Vilket elände, tänkte hon.
Plötsligt föll hennes ögon på stenytan under hennes fötter. Andra barr, några av dem hela, andra brutna i delar, låg mitt bland de hon plockade av nu.
”Bill” sa hon, hennes röst kvävd av spänning, ”Var de här barren här när du hittade kroppen?”
Bill ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.”
Hennes händer skakade och svettades mer än någonsin när hon tog bilderna och letade igenom dem tills hon hittade en bild av liket tagen framifrån. Där, mellan hennes särade ben precis runt rosen, var en grupp av små fläckar. Det var barren – samma barr som hon just hittat. Men ingen trodde att de var viktiga. Ingen hade orkat ta en mer skärpt och fokuserad bild av dem. Och ingen hade ens orkat sopa bort dem när brottsplatsen städades.
Riley blundade och lät hennes fantasi flöda fritt. Hon kände sig virrig och yr. Det var en känsla hon kände igen alltför väl – en känsla av att falla ner i en avgrund, i ett hemsk svart tomrum, i mördarens onda sinne. Hon satte sig i deras skor, i deras erfarenhet. Det var en farlig och skrämmande plats att befinna sig på. Men det var där hon hörde hemma, åtminstone just nu. Hon omfamnade den återvändande känslan.
Hon kände mördarens övertygelse när han bar kroppen längs vägen till bäcken, helt säker på att han inte skulle bli upptäckt, och helt lugnt utan att stressa. Han kanske nynnade eller visslade. Hon kände hans tålamod, hans hantverk och skicklighet, medan han satte liket på stenen.
Och hon kunde se den hemska scenen genom hans ögon. Hon kände hans djupa tillfredsställelse efter ett väl utfört jobb – samma varma känsla som hon alltid kände när hon hade löst ett fall. Han hade hukat sig på stenen och avvaktade i några sekunder – lagom länge för att beundra det egna hantverket. Ett konstverk.
Och under tiden han satt där och beundrade så hade han plockat barren från sina byxor. Han tog sin tid med det. Han brydde sig inte om att vänta tills han hade tagit sig därifrån,