Ett Tappert Anfall . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
i den obönhörliga hettan. Han hade trott att han skulle njuta av att bli kvitt det ständiga dunklet i underjorden och av att få se solarna igen. Men han hade gått från en extrem till en annan. Här i öknen fanns inget annat än sol: gul sol och gul himmel med strålarna ständigt riktade mot honom och ingenstans att ta skydd. Han hade ont i huvudet och kände sig yr. Han släpade fötterna efter sig som om han varit ett helt liv på vandring, och när han tittade bort såg han att det lika mycket gällde de andra.
De hade vandrat en halv dag, och han kunde inte förstå hur de någonsin skulle klara att fortsätta. Han tittade bort mot Indra och såg hur hon höll sin kåpa över huvudet, och han undrade om hon haft rätt. Kanske var det ett dumdristigt försök. Men han hade svurit att finna svärdet. Och vad hade de egentligen för val?
Fötterna sparkade upp virvlar av damm där de gick fram, vilket gjorde det ännu svårare att andas. Inget annat än solbränd jord syntes vid horisonten, och det var platt så långt ögat nådde. Inte den minsta skymt av byggnad, väg eller berg syntes till – inte något. Inget annat än öken. Det såg ut som att de kommit till världens ände.
Men en sak fann Thor tröst i: för första gången på hela resan var han säker på att de var på rätt väg. Nu var de inte längre i händerna på bröderna och deras idiotiska karta. Nu lyssnade de på Indra, och de litade mer på henne än de någonsin litat på dem. Han var säker på att de var på rätt väg – men inte på att de skulle överleva resan.
Thor började höra ett lågt, svischande ljud, och när han tittade ned på marken såg han hur sanden virvlade omkring honom i cirklar. De andra såg det också, och Thor blev förvirrad när han såg sanden långsamt samlas, virvlarna bli tätare och stiga mot himlen. Snart hade ett moln av damm rest sig från marken och lyft högre och högre.
Plötsligt kände han hela kroppen bli torrare. Det var som varenda droppe i kroppen sögs ut och han kände ett akut behov av vatten. Han hade aldrig varit så törstig.
Han sträckte sig i panik efter sitt vattenskinn och fumlade med det och lyfte det till munnen. Men när han gjorde det så vände vattenstrålen och rann mot himlen, utan att nå hans läppar.
”Vad är det som händer?”, ropade han flämtande till Indra.
Hon såg med skräck i ögonen mot himlen och drog huvan tätare omkring sig.
”Omvänt regn!”, ropade hon.
”Vad innebär det?”, ropade Elden och höll sig flämtande om halsen.
”Det regnar uppåt!”, ropade hon. ”All fukt sugs upp i himlen!”
Thor såg resten av sitt vatten strömma uppåt från lägeln, som sedan torkade ut och sprack och föll som ett torrt flarn till marken.
Han föll på knä och höll sig om halsen. Det gick knappt att andas. Och runtomkring honom gjorde de andra samma sak.
Så hördes ett fruktansvärt muller, som ljudet av tusen åskoväder, och Thor tittade upp och såg himlen svartna. Ett ensamt åskmoln syntes på himlen, och det rusade mot dem med fruktansvärd hastighet.
”NER!”, skrek Indra. ”Himlen vänder!”
Knappt hade hon stängt munnen innan himlarna öppnade sig och en vägg av vatten forsade ner som en väldig våg som slog Thor och de andra till marken.
Thor rullade runt, runt i vattenvågen och visste inte hur länge han vräktes omkring. Till sist, när vågorna drog förbi, sattes han ned på marken igen. Efter det följde kraftiga regnbyar, och han lutade huvudet bakåt och drack och drack, precis som de andra, tills han äntligen var otörstig igen.
Långsamt kom var och en av dem på fötter igen, flämtande och blåslagna. De vände sig mot varandra. De hade överlevt. När chocken och rädslan lagt sig började de långsamt skratta.
”Vi lever!”, ropade O’Connor.
”Är det allt den här öknen kan komma med?”, frågade Reece, glad över att vara i livet.
Indra skakade dystert på huvudet.
”Ni firar i förtid”, sa hon och såg orolig ut. ”Efter regnen kommer ökendjuren ut för att dricka.”
Det hördes ett fruktansvärt ljud, och Thor tittade bort och såg till sin fasa hur en hel armé av så varelser reste sig ur sanden och kom löpande mot dem. Han såg sig över axeln och insåg att den sjö som bildats av regnvattnet låg bakom dem, och att de stod mitt i vägen för de törstiga djuren.
Mängder av varelser vars like han aldrig sett kom rusande. Det var stora, gula djur som liknade bufflar, men dubbelt så stora och med fyra armar och horn, och de kom springande mot dem på två ben. De sprang på ett märkligt vis, ibland på alla fyra, och så upprätt igen. De röt när de kom närmare och marken skakade.
Thor gjorde som de andra och drog svärdet och beredde sig till försvar. När det första av djuren närmade sig rullade han ur vägen åt sidan utan att hugga, i hopp om att de bara skulle rusa förbi mot vattnet.
Varelsen sänkte sitt huvud för att spetsa Thor på hornen, och missade precis när han rullade runt. Till Thors fasa så var det tydligt att den inte nöjde sig med det – den cirklade runt i raseri och kom rusande rätt mot honom igen. Det verkade som att den var mer intresserad av att få död på Thor än att få vatten.
Den anföll igen med sänkta horn, och Thor gjorde ett högt hopp i luften och högg av ett horn när den kom rusande. Djuret skriade, kom upp på två ben och snodde runt och slog till så att Thor vräktes i marken.
Djuret lyfte ett ben för att stampa på honom, men Thor snurrade ur vägen så att hoven istället gjorde ett märke i sanden och slog upp ett moln av damm. Djuret lyfte en hov för att stampa igen, men den här gången höjde Thor svärdet och stack i dess bröst.
Besten skriade igen när svärdet sjönk in till fästet, och Thor rullade undan alldeles innan det föll dött ihop på marken. Det var tur att han gjort det: vikten av varelsen skulle ha krossat honom mot marken.
Thor kom på fötter just som en annan av bestarna anföll, och han hoppade ur vägen, men lyckades inte innan ett av hornen skurit upp ett sår i hans arm så att han skrek av smärta och tappade svärdet. Nu var han utan svärd, så han drog slungan, lade en sten i den och kastade mot odjuret.
Besten stapplade till och råmade när stenen sjönk in i ögat – men den avbröt inte sitt anfall.
Thor sprang, sicksackande åt höger och vänster för att komma ur vägen – men varelsen var för snabb. Det fanns ingenstans kvar att springa, och i det ögonblicket visste han att han skulle bli spetsad. Han såg sig om över axeln mot vapenbröderna och förstod att det inte gick mycket bättre för dem, som alla flydde från ett av odjuren.
Besten närmade sig tills den var så nära att Thor kunde höra dess flåsande i örat och känna stanken av den då den sänkte den hornen. Thor beredde sig på stöten.
Plötsligt skriade besten till, och Thor såg den lyftas högt i luften. Han såg förvirrat upp utan att förstå vad som hände – tills han såg ett dinosauriestort, limegrönt monster, säkert trettio meter högt och med rakbladsvassa tänder. Det höll buffeldjuret i käkarna som ingenting, och böjde sig bakåt så att det gled in i munnen. Buffeldjuret vred sig i käftarna, men monstret bet till och svalde i tre stora tuggor och slickade sig om munnen.
Runtomkring såg Thor de gula odjuren vända om och fly från monstret. Men monstret rusade efter, piskande med den enorma svansen efter sig, och Thor och de andra slogs till av svansen bakifrån så att de kastades hårt i marken. Men monstret fortsatte rusa förbi, mer intresserad av de gula buffeldjuren än av dem.
Thor vände sig om och såg på de andra, som chockade satt där och såg tillbaks på honom.
Indra stod kvar och skakade på huvudet.
”Oroa er inte”, sa hon, ”det kommer att bli värre.”
KAPITEL ÅTTA
Kendrick