Ett Tappert Anfall . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
för att säga: de bästa av alla män och kvinnor har utstått de mest onämnbara behandlingar, skador och tortyr. Du är inte ensam. Du är inte mer än en fläck på tidens hjul. Det är många som lidit betydligt mer än du – och många som överlevt och gått vidare till att bli stora ledare.
”Känn ingen skam”, sa han och höll henne om handleden. ”Det är det jag vill säga till dig. Känn aldrig skam. Det ska inte finnas några skamkänslor i dig – bara ära och mod efter vad du har gjort. Du är en lika stor ledare som någon av Ringens tidigare. Och det som har hänt förminskar inget av det.”
Gwen rördes av hans ord och kände en tår rulla ned för kinden. Hans ord var precis vad hon behövde, och hon var så tacksam för dem. Hon kunde se, med sitt eget förstånd, att han hade rätt.
Men med känslorna hade hon svårt att känna det. En del av henne kunde inte låta bli att känna det som att hon skadats för evigt. Hon visste att det inte var så, men det var så hon kände.
Aberthol log och höll fram en mindre bok.
”Kommer du ihåg den här?”, frågade han och vände på den lilla röda lädervolymen. ”Det var din favorit genom hela barndomen. Legenderna om våra förfäder. Det är en särskild berättelse här som jag tänkte läsa för dig för att hjälpa dig få tiden att gå.”
Gwen var rörd av gesten, men klarade inte mer. Sorgset skakade hon på huvudet.
”Tack ska du ha”, sa hon med hes röst och ännu en tår utför kinden. ”Men jag kan inte lyssna på den nu.”
Han fick en besviken min i ansiktet, men så nickade han och förstod.
”En annan gång”, sa hon och kände sig nedslagen. ”Jag behöver vara för mig själv. Var snälla och lämna mig. Allesammans”, sa hon och vände sig med en blick mot Steffen och Illepra.
De reste sig och böjde sina huvuden och vände om och skyndade ut ur rummet.
Gwen kände skuldkänslor, men hon kunde inte sluta. Hon ville bara rulla ihop sig till en boll och dö. Hon hörde deras steg försvinna bort genom rummet och hur dörren stängdes efter dem, och tittade upp för att försäkra sig om att rummet var tomt.
Men till hennes förvåning så var det inte det. Där stod en ensam figur innanför dörren, rak i ryggen och med perfekt hållning, som alltid. Hon gick långsamt och värdigt fram mot Gwen och stannade några meter från hennes säng och såg ned med en uttryckslös blick.
Hennes mor.
Gwen var förvånad över att se henne där. Änkedrottningen, lika ståtlig och stolt som alltid, och med samma kalla blick. Det fanns inget av det medlidande bakom de där ögonen, som hon sett i alla andra besökares.
”Varför är du här?”, frågade Gwen.
”För att träffa dig.”
”Men jag vill inte träffa dig”, sa Gwen. ”Jag vill inte träffa någon.”
”Jag bryr mig inte om vad du vill”, sa hennes mor, lugnt och självsäkert. ”Jag är din mor, och jag har rätt att träffa dig när jag så önskar.”
Gwen kände den gamla ilskan mot sin mor flamma upp. Hon var den sista människa Gwen ville träffa för tillfället. Men hon kände sin mor och visste att hon inte skulle gå förrän hon sagt vad hon hade i tankarna.
”Så prata då”, sa Gwendolyn. ”Tala och få det ur världen och lämna mig sedan.”
Hennes mor suckade.
”Det här känner du inte till”, sa hennes mor, ”men när jag var ung, i din ålder, så blev jag angripen på samma sätt som du.”
Gwen såg chockat på henne. Hon hade inte haft en aning.
”Din far visste om det”, fortsatte änkedrottningen. ”Och han brydde sig inte om det. Han gifte sig med mig i alla fall. Just då var det som att hela min värld hade fallit samman. Men det hade den inte.”
Gwen slöt ögonen och kände ännu en tår rulla nedför kinden och försökte stänga ute bilden av det från huvudet. Hon ville inte höra sin mors berättelse. Det var lite för sent för hennes mor att komma med någon medkänsla. Trodde hon att hon bara kunde valsa in här efter så många år av stränghet, komma med en historia för att väcka medkänsla och förvänta sig att allt var bra så?
”Är du färdig nu?”, frågade Gwendolyn.
Hennes mor tog ett steg fram. ”Nej, jag är inte färdig”, sa hon kärvt. ”Du är drottning nu – och det är dags att du börjar bete dig som en”, sa hennes mor med en röst som var hård som stål. Gwen hörde en styrka i den som hon aldrig hört förut. ”Du tycker synd om dig själv. Men varje dag och överallt finns det kvinnor som upplever långt mycket värre saker än du. Vad som hände dig är ingenting i ett större sammanhang. Förstår du vad jag säger? Det är ingenting alls.”
Hennes mor suckade.
Om du vill överleva och känna dig hemma i den här världen så måste du vara stark. Starkare än alla män. Männen kommer åt dig, på ett eller annat sätt. Men det kommer inte an på vad du råkar ut för – utan hur du uppfattar det. Hur du reagerar på det. Det är det enda du kan kontrollera. Du kan krypa ihop och dö. Eller så kan du vara stark. Det är det som skiljer flickor från kvinnor.
Gwen insåg att hennes mor försökte vara till hjälp, men hon sårades av hennes brist på medkänsla. Och hon avskydde när man föreläste för henne.
”Jag hatar dig”, sa Gwendolyn till henne. ”Det har jag alltid gjort.”
”Det vet jag att du gör”, sa hennes mor. ”Och jag hatar dig också. Men det betyder inte att vi inte kan förstå varandra. Det är inte din kärlek jag vill ha – det jag önskar för dig är att du ska vara stark. Den här världen styrs inte av människor som är svaga och rädda, utan av folk som skakar på huvudet åt alla motgångar som om de knappt existerade. Du kan välja att falla ihop och dö om det nu är det du vill. Det finns gott om tid för det. Men det är trist. Var stark och lev. Verkligen lev. Var ett exempel för andra. För en dag, det lovar jag dig, så dör du i alla fall. Och så länge du är i livet så kan du lika gärna leva.”
”Gå härifrån!”, skrek Gwendolyn, oförmögen att höra ett ord till.
Hennes mor såg kallt på henne, och så till sist, efter en lång tystnad, vände hon om och stegade påfågelslik ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.
I tystnadens och tomheten därinne började Gwen att gråta, och hon grät och grät. Mer än någonsin tidigare önskade hon att allt bara skulle försvinna.
KAPITEL SEX
Kendrick stod på den breda avsatsen vid Klyftans rand och såg ut över de virvlande dimmorna. Hjärtat höll på att brista i bröstet på honom. Det gjorde ont att se systern i det där tillståndet och han var nedslagen som om det var han själv som blivit angripen. Han såg i ansiktet på alla silesier att de uppfattade Gwen som mer än bara deras ledare – hon var som en av deras familj. Och de var nedslagna de också. Det var som om Andronicus skadat dem alla.
Kendrick kände att det var hans fel. Han borde ha förstått att hans syster skulle göra något liknande, eftersom han visste hur modig och stolt hon var. Han borde ha förutsett att hon skulle försöka överlämna sig själv innan någon fick en chans att stoppa henne, och han borde ha funnit ett sätt att hindra henne. Han förstod sig på hennes natur, visste hur tillitsfull hon var och vilket gott hjärta hon hade. Men som krigare visste han också hur brutala andra ledare kunde vara. Han var äldre och visare än hon, och han kände att han svikit.
Kendrick kände också skuld eftersom alltihop, hela den här svåra situationen, hade varit för mycket att lägga på axlarna på en enda människa, på en nykrönt härskare som bara var en flicka på sexton år. Det var en börda som hon inte skulle ha behövt bära på egen