En Kamp Om Ära . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
sin lediga tid med träning för att förbättra sina färdigheter. Han förstod sig inte på den sorts folk som hängav sig åt lust och lättja, som de som kom till Baluster. Det bådade inte gott att han var här. Inget gott kunde komma ut av det. Själva tanken att hon var på en plats som denna vägde som bly i bröstet på honom. Han visste att han var tvungen att rädda henne snabbt och få ut henne därifrån, innan skadan var skedd.
Månen stod i nedan och vägen blev bredare och mer välanvänd, och Erec fångade en första skymt av staden: murarna lystes upp av en oändlig rad facklor som fick staden att likna ett bål i nattmörkret. Erec var inte förvånad, invånarna påstods ju hålla igång hela natten.
Erec red fortare och staden kom närmare, och slutligen red han över en liten träbro omgiven av facklor på sidorna, och en vakt som slumrade vid brofästet ryckte till när Erec red förbi. Vakten ropade efter honom: ”HALLÅ DÄR!”
Men Erec saktade inte ens in. Om mannen tog tillräckligt mod till sig för att jaga efter honom – vilket Erec betvivlade var särskilt sannolikt – så skulle han se till att det blev det sista den vakten gjorde.
Erec stormade genom de stora, öppna portarna, in i en stad som byggts som en kvadrat omgiven av låga, urgamla stenmurar. Han red fram längs de smala gatorna, som alla var klart upplysta av rader av facklor. Husen stod tätt ihop och gav platsen ett trångt, klaustrofobiskt intryck. Och gatorna var alldeles packade med folk. Nästan alla verkade berusade och stapplade fram och tillbaks, skrek i högan sky och knuffade runt varandra. Det var som en stor fest. Och var och varannan inrättning var en bar eller spelhåla.
Erec visste att han kommit rätt. Han kunde känna att Alistair var här, någonstans. Han svalde hårt och hoppades att han inte kommit för sent. Han red fram till vad som tycktes vara en ovanligt stor krog mitt i staden, där mängder av folk stod och hängde utanför. Han tänkte att det kunde vara en bra plats att börja.
Erec satt av, skyndade in och armbågade sig förbi folk som hunnit bli oregerliga av allt dricka, fram till värdshusvärden. Han stod mitt i rummet och skrev ned folks namn, tog deras mynt och hänvisade dem till olika bås. Det var en hal, svettig typ med ett falskt leende, och han gnuggade händerna när han räknade genom mynten. Han tittade upp mot Erec med ett konstlat flin på läpparna.
”Ett rum, min herre?”, frågade han. ”Eller är det en kvinna ni vill ha?”
Erec skakade på huvudet och ställde sig närmare mannen för att bli hörd över sorlet.
”Jag letar efter en handlare”, sa Erec. ”En slavhandlare. Han red från Savaria för bara en dag sedan eller två. Han hade värdefull last med sig. Mänsklig last.”
”Den information ni söker är värdefull”, sa mannen. ”Jag kan stå till tjänst med det, lika enkelt som jag kan erbjuda ett rum.”
Mannen sträckte fram handen, gned fingrarna mot varandra och höll ut handflatan. Han såg upp mot Erec och log, med droppar av svett på överläppen.
Erec äcklades av mannen, men han behövde information, och han hade ingen tid att förlora, så han drog fram ett guldmynt ur pengapungen och lade det i mannens hand.
Mannen spärrade upp ögonen och granskade myntet.
”Kungens guld”, noterade han imponerat.
Han såg upp och ned på Erec med både undran och respekt i blicken.
”Har ni alltså ridit hela vägen från Kungsgård?”, frågade han.
”Nu räcker det”, sa Erec. ”Det är jag som ställer frågorna. Du har fått betalt. Berätta nu: var hittar jag handlaren?”
Mannen slickade sig flera gånger om munnen, och lutade sig sedan fram.
”Den man ni söker heter Erbot. Han kommer hit en gång i veckan med en ny last horor. Han säljer dem på auktion till den som betalar bäst. Sannolikt hittar ni honom i hans håla. Följ den här gatan tills den tar slut, och där hittar ni hans ställe. Men om den flicka ni söker är något att ha så är hon förmodligen borta redan. Hans horor försvinner snabbt.”
Erec vände sig för att gå, när han plötsligt kände ett svettigt grepp på sin handled. Han vände sig om, förvånad över att se värdshusvärden röra vid honom.
”Om det nu är horor ni är ute efter, varför inte prova några av mina? De är lika bra som hans, och halva priset.”
Erec fräste av avsky. Om han haft mer tid så skulle han förmodligen dräpt mannen, bara för att befria världen från typen. Men han tänkte efter och beslöt att det inte var värt besväret.
Erec skakade loss handen och lutade sig fram.
”Rör mig igen”, varnade han, ”och du kommer att önska att du låtit bli. Och ta nu två steg bort från mig, innan jag hittar ett bra ställe för det här svärdet.”
Värdshusvärden tittade bort med ögon vida av skräck och tog flera steg tillbaks.
Erec vände om och stormade ut ur rummet, armbågade sig fram bland gästerna tills han slagit sig ut genom dubbeldörrarna till gatan. Han hade aldrig känt så mycket äckel för människor.
Erec satt upp på hästen, som frustade och stampade mot ett förbipasserande fyllo som lagt ögonen på den – tveklöst, tänkte Erec, för att stjäla den. Han undrade om de verkligen skulle ha gjort ett försök, och påminde sig om att han skulle binda hästen säkrare vid nästa ställe. Han häpnade inför alla laster i den här staden. Men hans häst, Warfkin, var trots allt en härdad stridshingst, och den som försökte sig på att stjäla honom skulle snart finna sig trampad till döds.
Erec satte hälarna i Warfkin och de galopperade bort nedför gatan, där Erec gjorde sitt bästa för att hålla undan från folksamlingarna. Det var sent på natten, men ändå tycktes gatorna bli allt fullare, med folk av alla slag som blandades i trängseln. Åtskilliga fyllbultar skrek åt honom när han sprängde förbi, men han brydde sig inte. Han kände att Alistair var i närheten och hade ingen tanke på att stanna innan han hade henne hos sig.
Gatan slutade i en stenmur, och den sista byggnaden till höger var en sned och vind taverna med vita lerväggar och halmtak som såg ut som att ha sett bättre dagar. Att döma av utseendet på folk som kom och gick var det rätt ställe.
Erec satt av och band hästen säkert vid en påle, och rusade in genom dörren. Så stannade han till, mitt i steget, förvånad.
Stället var dunkelt upplyst, ett enda stort rum med flämtande facklor på väggarna och en döende brasa i eldstaden i hörnet. Det var mattor överallt, och på dem låg mängder av kvinnor, lättklädda och fastbundna med tjocka rep till varandra och i väggarna. De såg alla drogade ut – Erec kände doften av opium i luften och såg en pipa som skickades runt. Några välklädda herrar gick runt i rummet och knuffade till och klämde här och var på kvinnorna, som för att bilda sig en uppfattning om varan innan de beslöt sig för att slå till.
Längst bort i hörnet satt en ensam man i en sammetsstol med hög rygg, klädd i en sidenkappa och omgiven av kvinnor som kedjats fast intill honom. Bakom honom stod väldiga, muskulösa män, både längre och bredare än Erec och med ansikten täckta av ärr. De såg ut som den typ av män som njöt av att döda.
Erec såg sig omkring och insåg vad det var för ett ställe: det här var sexhandel, kvinnorna hyrdes ut, och mannen i hörnet var ledaren, den som tagit Alistair – och förmodligen alla andra kvinnor i rummet. Alistair, insåg han, kunde till och med vara där i rummet, just nu.
Han satte sig i rörelse och skyndade desperat förbi gångarna med kvinnor och sökte efter hennes ansikte. Men det var dussintals kvinnor i rummet, och vissa hade tuppat av och rummet var så mörkt att det var svårt att se klart. Han tittade på ansikte efter ansikte, på väg längs raderna av kvinnor, tills plötsligt en bred handflata stötte till honom i bröstet.
”Har du pröjsat ännu?”, hördes en grov röst.
Erec tittade upp och såg en väldig karl stå