Urantiaboken. Urantia Foundation
Читать онлайн книгу.
och helt säkert identifiera den personen som den som vi tidigare har känt, oberoende av hur mycket han kan ha förändrats som följd av att medlet som uttrycker och manifesterar hans personlighet har förändrats.
16:8.5 (194.5) Skapade varelsers personlighet kännetecknas av två självmanifesterande och karakteristiska fenomen i de dödligas reaktionsbeteende: självmedvetande och därmed associerad relativt fri vilja.
16:8.6 (194.6) Självmedvetande består av intellektuell medvetenhet om att personligheten är aktual; det inkluderar förmågan att inse att även andra personligheter är reella. Det anger kapacitet för individualiserad erfarenhet i och med kosmiska realiteter, vilket motsvarar ett uppnående av identitetsstatus i universums personlighetsförhållanden. Självmedvetande innebär att man inser att sinnesomvårdnaden är faktisk och att man fattar den skapande och bestämmande fria viljans relativa oberoende.
16:8.7 (194.7) Den relativt fria viljan, som kännetecknar självmedvetandet hos människans personlighet, är involverad i:
16:8.8 (194.8) 1. Moraliskt avgörande, högsta vishet.
16:8.9 (194.9) 2. Andligt val, urskiljandet av sanningen.
16:8.10 (194.10) 3. Osjälvisk kärlek, tjänandet av medmänniskorna.
16:8.11 (194.11) 4. Ändamålsenlig samverkan, grupplojalitet.
16:8.12 (194.12) 5. Kosmisk insikt, fattandet av universumbetydelser.
16:8.13 (194.13) 6. Personlighetshelgelse, helhjärtad hängivelse åt att göra Faderns vilja.
16:8.14 (195.1) 7. Dyrkan, uppriktig strävan efter gudomliga värden och helhjärtad kärlek till den gudomlige Värdegivaren.
16:8.15 (195.2) Urantia-typen av människopersonlighet kan ses som fungerande i en fysisk mekanism som består av den planetariska modifikationen av Nebadon-typens organism, vilken hör till den elektrokemiska klassen av livsaktivering och är utrustad med kosmiskt sinne av Nebadon-klass i Orvonton-serien enligt den modell som gäller vid föräldrabaserad fortplantning. Utgivningen av personlighetens gudomliga gåva till en sådan sinnesutrustad dödlig mekanism förlänar värdigheten av kosmiskt medborgarskap och gör det möjligt för denna dödliga varelse att genast bli reaktiv för den uppbyggande insikten om de tre grundläggande sinnesrealiteterna i kosmos:
16:8.16 (195.3) 1. Den matematiska eller logiska insikten om den fysiska kausalitetens enhetlighet.
16:8.17 (195.4) 2. Den förnuftsbaserade insikten om förpliktelsen till moraliskt beteende.
16:8.18 (195.5) 3. Trosinsikten i den gemenskapsbaserade dyrkan av Gudomen, associerad med det kärleksfulla tjänandet av mänskligheten.
16:8.19 (195.6) När en sådan personlighetsutrustning fungerar fullt ut innebär det en begynnande insikt om släktskap med Gudomen. Ett sådant jag, bebott av ett förpersonligt fragment av Gud Fadern, är sannerligen och verkligen en andlig son till Gud. En sådan varelse uppvisar inte endast kapacitet att ta emot den gudomliga närvarons gåva utan reagerar även för personlighetsgravitationens strömkrets från Paradisfadern till alla personligheter.
9. Människomedvetandets realitet
16:9.1 (195.7) Den med kosmiskt sinne försedda, av Riktare bebodda personliga varelsen har i sig förmåga att uppfatta och förstå energiverklighet, sinnesverklighet och andeverklighet. Viljevarelsen är sålunda utrustad att urskilja Guds verklighet, Guds lag och Guds kärlek. Bortsett från dessa tre oskiljaktiga delar av människans medvetande är all mänsklig erfarenhet i verkligheten subjektiv, förutom att intuitiv uppfattning av validiteten är förknippad med förenandet av den kosmiska insiktens tre reaktioner inför universumverkligheten.
16:9.2 (195.8) Den dödlige som urskiljer Gud kan känna det värde som ligger i förenandet av dessa tre kosmiska kvaliteter i den överlevande själens evolution, människans suprema åtagande i den fysiska stofthydda där det moraliska sinnet samarbetar med den inneboende gudomliga anden för att tvåfaldiga den odödliga själen. Från sin tidigaste begynnelse är själen verklig; den har kosmiska överlevnadsegenskaper.
16:9.3 (195.9) Om den dödliga människan inte överlever den naturliga döden, överlever de reella andliga värdena som finns i denna människas erfarenhet som en del av Tankeriktarens fortgående erfarenhet. Personlighetsvärdena hos en sådan icke-överlevande består som en faktor i den aktualiserande Suprema Varelsens personlighet. Sådana bestående personlighetskvaliteter berövas identiteten men inte de erfarenhetsmässiga värdena som har ackumulerats under den dödliges liv i köttet. Identitetens överlevande är beroende av att den odödliga själen överlever, själen som har morontiastatus och tilltagande gudomligt värde. Personlighetens identitet överlever i och med att själen överlever.
16:9.4 (195.10) Människans självmedvetande innebär insikt om reella andra jag, andra än det medvetna jaget och antyder dessutom att en sådan medvetenhet är ömsesidig; att jaget känns igen såsom det själv känner igen. Detta syns på ett rent mänskligt sätt i människans sociala liv. Du kan emellertid inte bli lika absolut säker på en medmänniskas realitet som du kan om verkligheten av Guds närvaro som lever inom dig. Det sociala medvetandet är inte omistligt liksom gudsmedvetenheten; det är ett resultat av kulturell utveckling och är beroende av kunskap, symboler och bidragen från människans uppbyggande begåvningar: vetenskap, moral och religion. Och när dessa kosmiska gåvor omsätts i samhället bygger de upp en civilisation.
16:9.5 (196.1) Civilisationer är instabila emedan de inte är kosmiska; de har inte en naturlig anknytning till människosläktenas individer. De måste fostras med de kombinerade bidragen från människans uppbyggande faktorer: vetenskap, moral och religion. Civilisationerna kommer och går, men vetenskap, moral och religion överlever alltid kraschen.
16:9.6 (196.2) Jesus uppenbarade inte endast Gud för människan, utan han förde även fram en ny uppenbarelse om människan för henne själv och för andra människor. I Jesu liv ser man människan som bäst. Människan blir då så vackert reell emedan Jesus hade så mycket av Gud i sitt liv, och uppfattandet av (insikten om) Gud är omistlig och inneboende i alla människor.
16:9.7 (196.3) Osjälviskheten, bortsett från föräldrainstinkten, är inte helt naturlig; det är inte självklart att man älskar andra personer och att man tjänar dem socialt. Det behövs den upplysning som förnuft, moral, religionens sporre, gudsmedvetenheten, ger för att åstadkomma en osjälvisk och altruistisk samhällsordning. Människans egen medvetenhet om sin personlighet, självmedvetandet, är också direkt beroende uttryckligen av denna medvetenhet om andras existens, denna medfödda förmåga att inse och uppfatta en annan personlighets realitet, allt från den mänskliga till den gudomliga.
16:9.8 (196.4) Osjälviskt socialt medvetande måste i grunden vara ett religiöst medvetande; det vill säga om det är objektivt; annars är det en rent subjektiv filosofisk abstraktion och därför kärlekslöst. Endast en individ som känner Gud kan älska en annan person så som hon älskar sig själv.
16:9.9 (196.5) Självmedvetande är i grund och botten ett gemenskapsmedvetande: Gud och människa, Fader och son, Skapare och skapad. I människans självmedvetande finns fyra latenta och medfödda insikter om universumverkligheten:
16:9.10 (196.6) 1. Strävan efter kunskap, vetenskapens logik.
16:9.11 (196.7) 2. Strävan efter moraliska värden, pliktmedvetande.
16:9.12 (196.8) 3. Strävan efter andliga värden, den religiösa erfarenheten.
16:9.13 (196.9) 4. Strävan efter personlighetsvärden, förmågan att inse realiteten att Gud är en personlighet och den samtidiga insikten om vårt broderliga förhållande till medpersonligheter.
16:9.14 (196.10) Du blir medveten om människan som din skapade broder emedan du redan är medveten om Gud som din Skaparfader. Faderskap är det förhållande från vilket vi resonerar oss till insikten om broderskap. Och Faderskapet blir, eller kan bli, en universumrealitet