Urantiaboken. Urantia Foundation
Читать онлайн книгу.
Vilket misstag att drömma om Gud långt borta i skyarna när den Universelle Faderns ande lever inom ditt eget sinne!
5:2.4 (64.7) Det är på grund av detta Gudsfragment som dväljs i ert inre som ni kan hoppas, då ni framskrider i harmoniseringen med Riktarens andliga ledning, att tydligare urskilja närvaron och den förvandlande kraften härstammande från de andra andliga inflytelser som omger er och berör er men inte fungerar som en integrerad del av er. Den omständigheten att ni inte är intellektuellt medvetna om en nära och intim kontakt med Riktaren i ert inre vederlägger på intet sätt en sådan upphöjd upplevelse. Beviset för umgänge med den gudomliga Riktaren ligger helt och hållet i karaktären och omfattningen av de andens frukter som frambringas i den enskilda troendes livserfarenhet. ”Av deras frukter skall ni känna dem.”
5:2.5 (65.1) Det är synnerligen svårt för den dödliga människans föga förandligade materiella sinne att erfara ett tydligt medvetande om andeverksamheten hos sådana gudomliga väsen som de paradisiska Riktarna. Då själen, som skapas gemensamt av sinnet och Riktaren, blir alltmer existerande utvecklas också en ny fas av själsmedvetande som kan erfara den Hemlighetsfulla Ledsagarens närvaro och känna igen dess andeledning och andra övermateriella aktiviteter.
5:2.6 (65.2) Hela erfarenheten av gemenskap med Riktaren är en fråga som gäller moralisk status, mental motivation och andlig upplevelse. Självförverkligandet av en sådan uppnåelse är i huvudsak, fastän inte uteslutande, begränsad till själsmedvetandets områden, men bevisen framspringer och är rikliga i form av andens frukter i livet hos alla sådana som står i kontakt med anden i sitt inre.
3. Sann dyrkan
5:3.1 (65.3) Fastän Paradisgudomarna sedda från universumets synpunkt är som en, är de i sina andliga relationer med sådana varelser som bebor Urantia också tre distinkta och skilda personer. Det finns en skillnad mellan Gudsvarelserna när det gäller personliga vädjanden, gemenskap och andra intima relationer. I högsta bemärkelse dyrkar vi den Universelle Fadern och endast honom. Det är sant att vi kan dyrka Fadern, och vi gör det, så som han framträder i sina Skaparsöner, men dyrkan och tillbedjan gäller direkt eller indirekt Fadern.
5:3.2 (65.4) Alla slag av åkallan hör till den Evige Sonens område och till Sonens andliga organisation. Böner, alla formella kommunikationer, allting förutom tillbedjan och dyrkan av den Universelle Fadern är ärenden som berör ett lokaluniversum; de går normalt inte vidare utanför området av en Skaparsons jurisdiktion. Men dyrkan innesluts och avsänds utan tvekan till Skaparens person med hjälp av Faderns personlighetsströmkrets. Vi tror också att en sådan registrering av vördnaden från en riktarförsedd varelse underlättas av Faderns andenärvaro. Det finns en oerhörd mängd bevis som stöd för denna tro, och jag vet att alla klasser av Fadersfragment har fullmakt att registrera sina undersåtars äkta och ärliga tillbedjan på ett godtagbart sätt hos den Universelle Fadern. Riktarna utnyttjar utan tvivel även direkta förpersonliga kommunikationskanaler med Gud, och de kan likaså använda den Evige Sonens strömkretsar för andegravitation.
5:3.3 (65.5) Dyrkan sker för dess egen skull; bönen innehåller ett element av eget eller skapade varelsers intresse; det är den stora skillnaden mellan dyrkan och bön. Det finns absolut ingen anhållan om någonting för en själv eller något annat element av personligt intresse i sann dyrkan; vi dyrkar helt enkelt Gud för vad vi förstår honom vara. Dyrkan begär ingenting och väntar sig ingenting för den dyrkande. Vi dyrkar inte Fadern för att vi skulle få någonting i gengäld av en sådan hyllning; vi visar en sådan tillgivenhet och utövar en sådan dyrkan som en naturlig och spontan reaktion då vi igenkänner Faderns ojämförliga personlighet och på grund av hans älskvärda väsen och beundransvärda egenskaper.
5:3.4 (65.6) I det ögonblick då självintressets element tränger in i dyrkan, förändras andakten från dyrkan till bön och borde lämpligen hellre riktas till den Evige Sonens person eller till Skaparsonen. Men i den praktiska religiösa erfarenheten finns det ingen orsak varför bön inte skulle riktas till Gud Fadern som en del av sann dyrkan.
5:3.5 (66.1) När ni sköter de praktiska sakerna i ert dagliga liv tas ni om hand av de andepersonligheter som har sitt ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret; ni samarbetar med representanter för Samverkaren. Sålunda dyrkar ni Gud, ber till och har gemenskap med Sonen och utarbetar detaljerna i ert liv på jorden i kontakt med den Oändlige Andens förståndsvarelser, som verkar i er värld och överallt i ert universum.
5:3.6 (66.2) Skapar- eller Härskarsönerna, som leder lokaluniversernas öden, representerar både den Universelle Fadern och Paradisets Evige Son. Dessa Universumsöner mottar i Faderns namn den tillbedjande dyrkan och lyssnar till de vädjanden som framförs av deras bönfallande undersåtar överallt i respektive skapelse. För barnen i ett lokaluniversum är en Mikaelson, för alla praktiska syften och ändamål, Gud. Han är personifieringen av den Universelle Fadern och den Evige Sonen i lokaluniversumet. Den Oändlige Anden står i personlig kontakt med barnen i dessa riken genom Universumandarna, de administrativa och skapande medarbetarna till Paradisets Skaparsöner.
5:3.7 (66.3) Uppriktig gudsdyrkan innebär mobilisering av den mänskliga personlighetens alla krafter under den evolverande själens dominans och under gudomlig ledning av den med själen förbundna Tankeriktaren. Det materiellt begränsade sinnet kan aldrig bli särskilt medvetet om den verkliga betydelsen av sann gudsdyrkan. Människans förståelse av vad gudsdyrkan i verkligheten är bestäms i huvudsak av på vilken utvecklingsnivå hennes evolverande odödliga själ befinner sig. Själens andliga tillväxt sker helt oberoende av det intellektuella självmedvetandet.
5:3.8 (66.4) Gudsdyrkan innebär den trolovade Riktarens sublima bemödande att till den gudomlige Fadern vidarebefordra den obeskrivliga längtan och de outsägliga strävandena hos människans själ: den gemensamma skapelsen av det dödliga sinnet som söker Gud och den odödliga Riktaren som uppenbarar Gud. Dyrkan är därför den handling där det materiella sinnet samtycker till strävan hos dess förandligande själv att, under ledning av den associerade anden, kommunicera med Gud som en trosson till den Universelle Fadern. Det dödliga sinnet samtycker till dyrkan; den odödliga själen åtrår och initierar dyrkan; den gudomliga Riktarnärvaron leder denna dyrkan på det dödliga sinnets och den evolverande odödliga själens vägnar. Sann dyrkan blir i sista hand en erfarenhet som förverkligas på fyra kosmiska nivåer: den intellektuella, den morontiella, den andliga och den personliga — i medvetandet hos sinnet, själen och anden samt i deras förening i personligheten.
4. Gud i religionen
5:4.1 (66.5) Moralläran i evolutionsreligionerna driver människorna framåt i sökandet efter Gud med rädslan som drivkraft. Uppenbarelsereligionerna lockar människorna att söka efter en kärlekens Gud för att de längtar efter att bli lik honom. Men religionen är inte enbart en passiv känsla av ”absolut beroende” och ”överlevnadsvisshet”; det är en levande och dynamisk erfarenhet av gudomlighetsuppnåelse byggd på tjänande av mänskligheten.
5:4.2 (66.6) Den stora och omedelbara förtjänsten av sann religion är etablerandet av en bestående enhetlighet i människans erfarenhet, en varaktig frid och en djup tillförsikt. Hos den primitiva människan innebär även polyteismen ett relativt förenhetligande av den evolverande uppfattningen om Gudomen; polyteism är monoteism i vardande. Förr eller senare kommer Gud att förstås som verkligheten i värdena, substansen i betydelserna och livet i sanningen.
5:4.3 (67.1) Gud är inte enbart den som anger ödesbestämmelsen; han är människans eviga bestämmelse. Människans alla icke-religiösa aktiviteter försöker böja universum till ett förvrängt tjänande av jaget; den sant religiösa individen strävar efter att identifiera jaget med universum och att därefter ägna detta förenade jags aktiviteter åt att tjäna universumfamiljen av medvarelser, mänskliga och övermänskliga.
5:4.4 (67.2) Filosofins och konstens domäner ligger mellan de icke-religiösa och de religiösa aktiviteterna hos det mänskliga jaget. Genom konst och filosofi lockas den materiellt sinnade