Urantiaboken. Urantia Foundation
Читать онлайн книгу.
utlovar frälsning från svårigheter, framgång baserad på rättfärdighet; den grekiska religionen utlovade frälsning från disharmoni, det fula, genom att uppleva skönheten; kristendomen utlovar frälsning från synden, helighet; muhammedanismen erbjuder befrielse från de stränga moralnormerna i judendomen och kristendomen. Jesu´ religion är frälsning från jaget, befrielse från det onda i de skapades isolering i tid och evighet.
5:4.6 (67.4) Hebréerna baserade sin religion på godhet; grekerna på skönhet; båda religionerna sökte sanningen. Jesus uppenbarade en kärlekens Gud, och kärleken innesluter all sanning, skönhet och godhet.
5:4.7 (67.5) Anhängarna av Zoroaster hade en moralreligion; hinduerna en metafysikreligion; anhängarna av Konfutse en etikreligion. Jesus levde en religion av tjänande. Alla dessa religioner är av värde då de är giltiga sätt att komma till Jesu religion. Det är religionens bestämmelse att bli ett förverkligande av den andliga föreningen av allt som är gott, vackert och sant i människans erfarenhet.
5:4.8 (67.6) Den grekiska religionen hade som motto ”Känn dig själv”; hebréerna centrerade sin undervisning på ”Känn din Gud”; de kristna predikar ett evangelium som syftar till ”kännedomen om Herren Jesus Kristus”; Jesus förkunnade den goda nyheten att ”känna Gud och dig själv som en son till Gud.” Dessa olika uppfattningar om religionens syfte bestämmer individens attityd i olika livssituationer och antyder djupet av dyrkan och karaktären av hans personliga bönevanor. Varje religions andliga status kan avgöras på basis av karaktären av dess böner.
5:4.9 (67.7) Uppfattningen om en halvt människolik och svartsjuk Gud utgör ett oundvikligt övergångsskede mellan polyteism och en ädel monoteism. En upphöjd antropomorfism representerar den högsta nivå som en rent evolutionär religion kan uppnå. Kristendomen har lyft upp antropomorfismens begrepp från det mänskliga idealet till det transcendenta och gudomliga begreppet om den förhärligade Kristuspersonen. Och detta är den högsta form av antropomorfism som människan någonsin kan göra sig en föreställning om.
5:4.10 (67.8) Den kristna uppfattningen om Gud är ett försök att kombinera tre skilda läror:
5:4.11 (67.9) 1. Den hebreiska uppfattningen — Gud som en försvarare av moraliska värden, en rättfärdig Gud.
5:4.12 (67.10) 2. Den grekiska uppfattningen — Gud som en förenare, en visdomens Gud.
5:4.13 (68.1) 3. Jesu uppfattning — Gud som en levande vän, en kärleksfull Fader, den gudomliga närvaron.
5:4.14 (68.2) Det måste därför vara uppenbart att den sammansatta kristna teologin har stora svårigheter att stämma överens och uppnå konsekvens. Dessa svårigheter förvärras ytterligare av att den tidiga kristendomens läror i allmänhet baserade sig på den personliga religiösa erfarenheten hos tre olika personer: Filon från Alexandria, Jesus från Nasaret och Paulus från Tarsus.
5:4.15 (68.3) Vid studiet av Jesu religiösa liv, betrakta honom positivt. Tänk inte så mycket på hans syndfrihet som på hans rättfärdighet, hans kärleksfulla tjänande. Jesus förhöjde den passiva kärlek som framträder i hebréernas uppfattning om den himmelske Fadern till den högre, aktiva Guden som tillgivet älskar de skapade varelserna och som är varje individs, även missdådarens, Fader.
5. Medvetandet om Gud
5:5.1 (68.4) Moralen har sitt ursprung i det förnuft som finns i självmedvetandet; den är överdjurisk men helt evolutionär. Människans evolution frambringar i sin utveckling alla de förmögenheter som föregår utgivandet av Riktarna och utgjutandet av Sanningens Ande. Men uppnåendet av moraliska nivåer befriar inte människan från de dödligas reella kamp i livet. Människans fysiska omgivning för med sig kampen för tillvaron; de sociala förhållandena gör etiska anpassningar nödvändiga; moralsituationerna fordrar beslutsfattande inom förnuftets högsta områden; den andliga erfarenheten (då människan har insett Gud) fordrar att människan finner honom och uppriktigt strävar efter att vara som han är.
5:5.2 (68.5) Religionen bygger inte på vetenskapens fakta, samhällets krav, filosofins antaganden eller på skyldigheter som framgår ur moralen. Religion är ett oberoende område av mänsklig respons till livssituationer, och den framkommer ofelbart på alla stadier i människans utveckling efter moralstadiet. Religionen kan genomsyra alla fyra nivåer av värdeuppfattning och upplevelse av gemenskap i universum: självbevarelsens fysiska eller materiella nivå, den sociala eller emotionella nivån av gemenskap, förnuftets moral- eller pliktnivå, den andliga nivån av medvetande om universumgemenskap genom gudomlig dyrkan.
5:5.3 (68.6) Den faktasökande vetenskapsmannen föreställer sig Gud som den Första Orsaken, en kraftens Gud. Den känslosamma konstnären ser Gud som skönhetens ideal, en estetikens Gud. Den överläggande filosofen är stundom benägen att föra fram den universella enhetlighetens Gud, rentav en panteistisk Gud. Den troende religiösa människan tror på en Gud som fostrar överlevnad, Fadern i himlen, kärlekens Gud.
5:5.4 (68.7) Utvecklingsreligionen har alltid sina rötter i moraliskt handlande, som utgör en del även av uppenbarad religion, men aldrig hela den religiösa erfarenheten. Socialt tjänande är ett resultat av moraliskt tänkande och religiöst liv. Moralitet leder inte biologiskt till den religiösa erfarenhetens högre andliga nivåer. Dyrkan av det abstrakt sköna är inte dyrkan av Gud, inte heller är förhärligandet av naturen eller vördnaden inför enhetligheten dyrkan av Gud.
5:5.5 (68.8) Den evolutionära religionen är moder till vetenskapen, konsten och filosofin som alla upphöjde människan till den nivå där hon är mottaglig för uppenbarad religion, inklusive utgivandet av Riktare och ankomsten av Sanningens Ande. Den evolutionära bilden av människans existens börjar och slutar med religion, även om mycket olika slag av religion, den ena evolutionell och biologisk, den andra uppenbarelsemässig och periodiskt utgiven. Och medan religionen sålunda är normal och naturlig för människan är den också valbar. Människan måste inte vara religiös mot sin vilja.
5:5.6 (69.1) Den religiösa upplevelsen, som väsentligen är andlig, kan aldrig helt förstås av det materiella sinnet; därav teologins funktion, religionens psykologi. Den väsentliga läran om människans uppfattning om Gud skapar en paradox för den finita fattningsförmågan. Det är så gott som omöjligt för människans logik och finita förnuft att harmonisera uppfattningen om den gudomliga immanensen, Gud inom och en del av varje individ, med tanken om Guds transcendens, den gudomliga dominansen av universernas universum. Dessa två väsentliga uppfattningar av Gudomen måste förenas i trosuppfattningen om transcendensen hos en personlig Gud och i insikten om den i människan inneboende närvaron av ett fragment av denna Gud för att motivera en intelligent dyrkan och bekräfta hoppet om personlighetens överlevnad. Svårigheterna och paradoxerna i religionen kommer sig av att religionens realiteter ligger långt bortom de dödligas intellektuella fattningsförmåga.
5:5.7 (69.2) Den dödliga människan får tre stora tillfredsställelser av den religiösa erfarenheten, även under sina dagar av temporär vistelse på jorden:
5:5.8 (69.3) 1. Intellektuellt får hon tillfredsställelsen av ett enhetligare, mer förenat mänskligt medvetande.
5:5.9 (69.4) 2. Filosofiskt får hon en bekräftelse av sina ideal och moraliska värden.
5:5.10 (69.5) 3. Andligen frodas hon i upplevelsen av gudomligt kompanjonskap, i den andliga tillfredsställelsen av sann dyrkan.
5:5.11 (69.6) Gudsmedvetenhet, så som den upplevs av en evolverande dödlig i världarna, måste bestå av tre varierande faktorer, tre olika nivåer av verklighetsuppfattning. Först kommer sinnesmedvetandet — uppfattandet av Guds-idén. Därefter följer själsmedvetandet — uppfattandet av Guds-idealet. Till sist gryr andemedvetandet — uppfattandet av Guds anderealitet. Genom att förena dessa faktorer när det gäller att uppfatta det gudomliga, hurän ofullständigt, täcker den dödliga personligheten alltid alla medvetna nivåer med insikten om Guds personlighet. Hos de