Svärdsriten . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
att han hade varit där i flera dagar. Han hade bevittnat allt, hade sett med misstro när Thor hade kommit på ryggen av denna drake, och hade dödat alla dessa män från Imperiet. I förvirringen och kaoset som följde, hade Gareth sett sin chans.
Gareth hade smitit ut genom den bakre porten i Silesia då ingen såg, och hade tagit vägen söderut, valt vägen längs kanten av klyftan, oftast hållit sig till skogen för att inte bli upptäckt. Det spelade ingen roll—vägarna var ändå öde. Alla hade dragit österut, stridande i den stora kampen om Ringen. Under tiden han gick, noterade Gareth de förkolnade kroppar som kantade denna väg efter Andronicus män, och visste att striderna här, söderut, redan hade utkämpats.
Gareth tog sig allt längre söderut, hans instinkt drev honom tillbaka mot Kungsgården—eller vad som återstod av det. Han visste att det hade härjats av Andronicus män, att det sannolikt låg i ruiner, men ändå ville han gå dit. Han ville komma långt bort från Silesia och gå till ett ställe där han visste att han kunde kunna hitta en säker hamn. Till ett ställe som alla andra hade övergivit. Den enda plats där han, Gareth, en gång härskade.
Efter dagar av vandring, svag och yrande av hunger, hade Gareth äntligen kommit fram till utkanten av skogen och skymtade Kungsgården i fjärran. Där var det, dess väggar var fortfarande intakta, åtminstone delvis, men förkolnade och söndersmulade. Runt omkring låg liken av Andronicus män, ett bevis för att Thor hade varit där. Annars var det tomt, med ingenting annat kvar än den susande vinden.
Det passade Gareth fint. Han planerade inte att komma till staden ändå. Han hade kommit hit för en liten, dold struktur strax utanför stadsmuren. Det var en plats som han hade besökt som barn, en cirkulär, struktur av marmor, som syntes bara någon halvmeter ovan marken och prydd med konstfullt snidade statyer på dess tak. Det hade alltid sett ut att vara från forna tider, liggande där så lågt, som om det hade vuxit upp ur jorden. Och det hade det. Det var MacGils krypta. Den plats där hans fader hade begravts—och hans fader före honom.
Kryptan var den ena strukturen Gareth visste skulle lämnas intakt. Trots allt, vem skulle bry sig om att attackera en grav? Det var den enda platsen han visste att ingen någonsin skulle bry sig om att leta efter honom, där han kunde söka skydd. Det var en plats där han kunde gömma sig, och vara i ensamhet. Och en plats där han kunde vara med sina förfäder. Konstigt nog, så mycket som Gareth hatade sin fader, fann han sig själv vilja vara närmare honom dessa dagar.
Gareth skyndade över det öppna fältet, en kall vindpust gav honom rysningar och han svepte sin trasiga kappa tätt runt sina axlar. Han hörde ett gällt skrik från en vinterfågel, och tittade upp för att se en enorm, hemsk, svart varelse cirklande högt uppe i skyn, säkert, med varje rop, förutsade hans kollaps, att bli nästa måltid. Gareth kunde knappast klandra den. Han kände att hans själv sjöng på sista versen, och han var säker på att han skulle bli en utmärkt måltid för den hungriga fågeln.
Gareth nådde slutligen byggnaden, grabbade tag i det massiva dörrhandtaget av järn och med två händer, slet han med all sin kraft, världen runt omkring honom snurrade, nästan svimfärdig av utmattningen. Det knarrade och knakade och tog all hans styrka att bända upp dörren.
Gareth skyndade in i mörkret, smällde igen järndörren. Det ekade bakom honom.
Han tog tag i en otänd fackla på väggen, där han visste att den var monterad, slog sin flinta och tände den, gav sig själv bara tillräckligt med ljus för att se ättlingarnas steg, djupare och djupare in i mörkret. Det blev kallare och dragigare ju djupare in han gick, vinden letade sig ner, tjöt genom små sprickor. Han kunde inte låta bli att känna som om hans förfäder ylade efter honom, bannande honom.
“LÄMNA MIG IFRED!” skrek han tillbaka.
Han röst ekade om och om igen i kryptans väggar.
“NI KOMMER ATT FÅ ERT PRIS SNART NOG!”
Ändå kvarstod vinden.
Gareth, rasande, steg ned djupare, tills han slutligen nådde den stora marmorkammaren, utgrävd med sina tio meter i takhöjd, där alla hans förfäder låg begravda i sarkofager av marmor. Gareth marscherade högtidligt ner i hallen, hans steg ekade på marmorn, mot slutet av hallen, där hans fader låg.
Den gamla Gareth skulle ha krossat sin faders sarkofag. Men nu, av någon anledning, började han känna ett själsfrändskap med honom. Han kunde knappt förstå det. Kanske började opiumet avta; eller kanske var det för att han visste att han själv inom kort skulle vara död också.
Gareth nådde den höga sarkofagen och böjde sig över den, lutade huvudet nedåt. Han överraskade sig själv när han började gråta.
"Jag saknar dig fader," Gareth klagade, och hans röst ekade i tomheten.
Han grät och grät, tårarna strömmade nerför hans ansikte, tills slutligen hans knän gav vika och han sjönk ned av utmattning vid sidan av marmorn, sittande på golvet, lutad mot graven. Vinden tjöt som om den svarade, och Gareth lade ner facklan, som lyste svagare och svagare, en liten flamma nedgående i mörkret. Gareth visste att snart skulle allt bli svart och att snart skulle han vara tillsammans med alla dem han älskade mest.
KAPITEL 5
Steffen vandrade dyster på den ensliga skogsvägen, i sakta mak på sin väg från Tillflyktens torn. Det krossade hans hjärta att lämna Gwendolyn kvar så där, kvinnan som han hade svurit att skydda. Utan henne, var han ingenting. Efter han träffat henne, hade han känt att han äntligen hade hittat ett syfte med livet: att vaka över henne, för att ägna sitt liv åt att betala tillbaka henne för att låta honom, en enkel tjänare,stiga i graderna; och mest av allt, för att vara den första personen i hans liv som inte avskydde och underskattade honom utifrån hans utseende.
Steffen hade känt en känsla av stolthet med att hjälpa henne nå tornet säkert. Men att lämna henne där hade givit honom med en känsla av att vara ihålig inuti. Vart skulle han gå nu? Vad skulle han göra?
Utan henne att skydda, kände hans liv planlöst. Han kunde inte gå tillbaka till Kungsgården eller till Silesia: Andronicus hade besegrat dem båda, och han påmindes om förstörelsen han sett då han flytt från Silesia. Hela hans folk var antingen fångar eller slavar, det var det sista han mindes. Det skulle inte finnas någon fördel med att återvända. Dessutom ville Steffen inte korsa Ringen igen och vara så långt borta från Gwendolyn.
Steffen gick planlöst i timmar, genom slingrande skogsstigar, ihopsamlande sin intelligens, tills det hade fallit honom in vart han skulle gå. Han följde landsvägen norrut, upp till en kulles högsta punkt, och från denna utsikts skymtade han en liten stad uppe på en annan kulle i fjärran. Han gick mot staden, och när han nådde dit, vände han sig om och såg att denna stad hade vad han behövde: en perfekt utsikt över Tillflyktens torn. Om Gwendolyn någonsin försökte lämna det, ville han vara nära för att se till att han fanns där för att göra henne sällskap, för att skydda henne. När allt kom omkring, var hans lojalitet tillägnad henne nu. Inte till en armé eller en stad, utan för henne. Hon var hans nation.
När Steffen kom till den lilla, enkla byn, bestämde han sig för att han skulle stanna där, på denna plats, där han alltid kunde bevaka tornet, och hålla utkik efter henne. När han passerade dess portar, såg han att det var en obeskrivlig, fattig stad, ytterligare en liten by vid yttersta utkanten av Ringen, så undangömd i Södra Skogen och att Andronicus män säkerligen inte ens hade brytt sig att komma denna väg.
Steffen kom till ett dussintal gapande och stirrande bybor, ansikten etsade med okunskap och brist på medkänsla, såg på honom med vidöppna munnar och det välbekanta spott och hån han fått sedan han blivit född. De alla granskade hans utseende, han kunde känna deras hånfulla ögon.
Steffen ville vända och springa därifrån, men han tvingade sig att stanna. Han behövde vara nära tornet och för Gwendolyn skull, skulle han stå ut med vad som helst.
En bybo, en bastant man i fyrtioårsåldern, klädd i trasor som de andra, vände och gick med elak uppsyn emot honom.
“Vad