Svärdsriten . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
på denna avsats, på denna dag. Det fanns ingen väg ut ur det. Han ångrade sig inte. Han hade satt upp ett heroisk försvar, och om han skulle dö, fanns det inget bättre sätt, eller plats. Han grep sitt svärd och stålsatte sig, och hans enda tvekan var att Alistair skulle vara i säkerhet.
Han tänkte, att kanske, i hans nästa liv skulle han ha mer tid för henne.
"Ja, vi hade ett bra anfall," hördes en röst.
Erec vände sig om för att se Brandt som stod där bredvid honom, med handen på fästet av sitt svärd, hade också resignerat. Dessa två hade kämpat otaliga strider tillsammans, hade varit underlägsna många gånger—och ändå hade Erec aldrig behövt sett det uttryck i sin väns ansikte som han nu såg Det måste ha avspeglat hans eget: det signalerade att döden var här.
"Åtminstone ska vi dö med svärden i våra händer", sade Hertigen.
Han tolkade Erecs tankar exakt.
Nedanför, fanns Imperiets män, och som om de kände på sig, tittade de upp. Tusentals av dem började springa, för att marschera unisont, på väg mot klippan, med dragna vapen. Hundratals av Imperiets bågskyttar började knäböja och Erec visste att det skulle bara dröja kort ögonblick innan blodsutgjutelsen skulle börja. Han stålsatte sig och andades djupt.
Plötsligt hördes ett vrålande ljud någonstans uppe i luften, ut över horisonten. Erec tittade upp och granskade molnen, undrande om han hörde saker som inte fanns. En gång hade han hört vrål från en drake, och han trodde kanske det lät som det. Det hade varit ett ljud han aldrig hade glömt, som han hade hört under sin utbildning, under De Hundra. Det var ett vrål han aldrig hade trott sig, få höra igen. Det kunde inte vara möjligt. En drake? Här i Ringen?
Erec sträckte på halsen och i fjärran, då att molnen särades, såg han en vision som skulle etsas in i hans sinne för resten av hans liv: flygande mot dem, dess stora vingar flaxade, kom en enorm violett drake med stora, glödande röda ögon. Synen fyllde Erec med rädsla, större än någon armé hade kunnat göra.
Men när han tittade närmare, vände hans rädsla till förvirring. Han trodde att han kunde se två personer ridande på ryggen av draken. När Erec gnuggade sina ögon, kände han igen dem. Spelade hans ögon honom ett spratt?
Där, på ryggen av draken, satt Thorgrin och bakom honom, med ett grepp om midjan på Thor, satt kung MacGils dotter. Gwendolyn.
Innan Erec kunde börja bearbeta det han såg, dök draken ner, med en störtdykning mot marken som en örn. Den öppnade sin mun och vrålade ut ett hemsk ljud, ett ljud så skarp att en sten bredvid Erec spräcktes. Hela marken skakade då draken dök, öppnande sin mun och andades ut en eld som inte liknade något Erec någonsin varit med om.
Dalen fylld med skrik och rop av tusentals Imperiesoldater, när flamma efter flamma av eld uppslukade dem, hela dalen blev upplyst av eldens lågor. Thor beordrade draken att flyga upp och ner längs leden av Andronicus män, utplånade stora antal av dem på ett ögonblick.
De återstående soldaterna vände och flydde, rusade mot horisonten. Thor jagade ifatt dem också, beordrande sin drake att andas ut mer och mer eld.
Inom en kort stund, var alla män nedanför Erec—de män han hade varit så säker på skulle leda till hans död, var nu själva döda. Det återstod inget av dem annat än förkolnade lik, eld och lågor, själar som en gång hade levt. Hela Imperiets bataljon var borta.
Erec såg upp, med munnen öppen i chock, och tittade på när draken steg högt upp i luften, flaxade sina stora vingar och flög förbi dem. På väg norrut. Hans män utbröt i ett högt jubel när den passerade dem.
Erec var mållös av beundran över Thors ärofyllda insats, hans oräddhet, hans kontroll över denna best—och över bestens makt. Erec hade fått en andra chans i livet, han och alla hans män-och för första gången på lång tid, kände han sig optimistisk. Nu kunde de vinna. Även mot Andronicus miljoner män, med en best som denna, kunde de faktiskt vinna.
"Män, marschera!" befallde Erec.
Han var fast besluten att följa drakens spår, lukten av svavel, utbrottet på himlen, var den än ledde dem. Thorgrin hade återvänt, och det var dags att slå sig samman med honom.
KAPITEL ÅTTA
Kendrick manar på sin häst, omgiven av sina män, tusentals av dem som samlats i mängd utanför Vinesia, den stora staden som Andronicus bataljon hade dragit sig tillbaka till. En långt, fällgaller av järn spärrade stadsportarna, dess stenmurar var tjocka, där tusentals Andronicus män myllrade hit och dit, vida överträffande Kendricks armé. Valet av ett överraskningsmoment var inte längre aktuellt.
Det som var värre, var de tusentals Andronicus män man kunde se bakom staden, förstärkningar, flödande in över slätterna. Precis när Kendrick trodde att de hade fått dem på flykt, hade situationen snabbt vänt om. I själva verket, marscherade nu armén mot Kendrick, ordnad, disciplinerat, en massiv våg av förstörelse.
Det enda alternativet nu, var att dra sig tillbaka till Silesia, för att hålla det temporärt tills Imperiet tog det ännu en gång, och de alla var slavar igen. Och detta skulle aldrig få ske.
Kendrick hade aldrig varit den som retirerade inför en konfrontation, även om han var underlägsen, och så var inte heller någon av de andra modiga krigarna i MacGils armé, Silesia, i Silvergardet. De skulle alla, det visste Kendrick, slåss med honom intill döden. Och när hans grepp hårdnade om fästet av sitt svärd, visste han precis vad han skulle göra på denna dag.
Imperiets män gav ifrån sig ett stridsrop, och Kendricks män svarade med ett eget, ännu högre.
När Kendrick och hans män rusade nerför sluttningen för att möta den analkande armén, visste de, att detta var en strid de inte kunde vinna men fast beslutna på att genomföra den i alla fall, Andronicus män satte fart och sprang emot dem. Kendrick kände vinddraget genom håret, kände vibration av svärdfästet i handen, och visste att det bara var en tidsfråga innan han befann sig vilse i detta höga skrammel av metall, i den stora, välbekanta svärdsriten.
Kendrick var förvånad över att höra något som vrålade högt upp; han sträckte på halsen för att titta upp bland molnen och såg något som sprack igenom molnen som gjorde att han fick titta två gånger. Han hade sett det en gång förut—Thors uppenbarelse på ryggen av Mycoples—ändå tog synen andan ur honom. Speciellt denna gång, Gwendolyn var också med och red på ryggen av draken.
Kendrick hjärta svällde av stolthet när han såg dem dyka och insåg vad som var på väg att hända. Han flinade brett, höjde sitt svärd högre, och manade på att komma fram snabbare, han insåg för första gången att segern denna dag skulle bli deras.
Thor och Gwen flög på ryggen av Mycoples, slingrade sig in och ut ur molnen, hennes stora vingar flaxade snabbare och snabbare, när han manade på henne. Han anade fara för Kendrick och de andra nedanför, dök ner lågt, och bröt igenom molnen. Framför honom öppnades ett fågelperspektiv över landskapet: mitt ibland de böljande kullarna i Ringen såg han den ofantliga vidden av Andronicus division, rusande fram mot Kendricks män på den öppna slätten.
Thor manade ner Mycoples.
"Dyk!" viskade han.
Hon dök lågt, så nära marken att Thor nästan kunde hoppa av, öppnade sedan munnen och andades ut eld, hettan av elden nästan sänkte Thor. Flammor och åter flammor av eld rullade genom slätterna, och det kom skräckslagna rop från Imperiets män. Mycoples åstadkom förstörelse likt något männen aldrig sett, satte eld på miltals av landsbygd, och tusentals av Andronicus män föll.
De som överlevde vände och flydde. Thor skulle lämna resten av dem till Kendrick för att ta hand om.
Thor vände mot staden och såg tusentals fler Imperiesoldater där. Han visste att Mycoples inte kunde manövrera inom ett så begränsat område, med sina branta, smala murar, och att det skulle vara för riskabelt att sätta ner henne