Svärdsriten . Морган Райс
Читать онлайн книгу.
återkomma," sade Thor, strök hennes kind med baksidan av handen. "Du måste återvända. Ditt folk behöver dig. De behöver en ledare. Ringen, utan en ledare, är ingenting. De ser upp till dig för vägledning. Andronicus befolkar ännu halva Ringen. Våra städer behöver fortfarande byggas."
Han såg in i hennes ögon och kunde se hennes att hon tänkte.
"Säg ja" manade Thor . "Återvänd med mig. Denna torn är ingen plats för en ung kvinna att leva i resten av sina dagar. Ringen behöver dig. Jag behöver dig."
Thor höll ut en hand och väntade.
Gwendolyn tittade ner, hon vacklade.
Sedan slutligen, sträckte hon ut handen och lade sin hand i hans. Hennes ögon glittrade, glödande av kärlek och värme. Han kunde se henne komma långsamt tillbaka till den vanliga Gwendolyn, han en gång kände, fylld av liv och kärlek och glädje. Det var som om hon var en blomma, som återställdes inför hans ögon.
"Ja", sade hon mjukt och log.
De omfamnade varandra och han höll henne hårt och svor på, att aldrig låta henne försvinna igen.
KAPITEL SJU
Erec öppnade ögonen för att hitta sig själv liggande i Alistair armar, tittade upp på hennes kristallblå ögon, som lyste ner på honom med kärlek och värme. Det fanns ett litet snett leende i hennes mun, och han kände värmen som strålade ut från hennes händer, och vidare igenom hans kropp. När han undersökte sig själv, kände han sig helt läkt, på-nytt-född, som om han aldrig varit skadad. Hon hade fört honom tillbaka från de döda.
Erec satte sig upp och såg in Alistair ögon med förvåning, fann sig själv undrande återigen över vem hon egentligen var, hur hon kunde ha sådan makt.
När Erec satte sig upp och kliade sig i huvudet, kom hans minnen omedelbart tillbaka: Andronicus män. Attacken. Försvaret av klyftan. Stenblocket.
Erec ställde sig upp och såg att alla hans män såg tillbaka på honom, som om de väntat på hans återupplivning—och hans kommendering. Deras ansikten var fyllda med lättnad.
"Hur länge har jag varit medvetslös?" han vände sig om och ställde den deperata frågan till Alistair. Han kände sig skyldig att han hade övergivit sina män så länge.
Men hon log sött tillbaka mot honom.
"Men för en sekund", sade hon.
Erec kunde inte förstå hur det skulle kunna vara möjligt. Han kände sig så återställd, som om han hade sovit i åratal. Han kände en ny svikt i sina steg, när han hoppade på fötterna och vände och sprang till ingången till klyftan och såg på sitt verk: det enorma stenblocket som han hade krossat hade nu stoppat Andronicus män och de kunde inte längre komma igenom . De hade lyckats med det omöjliga och hade parerat en mycket större armés framryckning. Åtminstone för stunden.
Innan han kunde fira, hörde Erec plötsligt ett skrik komma uppifrån och såg upp: där, ovanpå klippan, skrek en av hans män, föll sedan baklänges, ände över ände, och landade på marken, död.
Erec tittade ner och såg ett spjut spetsat i mannens kropp, sedan tittade tillbaka upp för att se en mängd aktiviteter, rop och skrik utbröt överallt. Framför hans ögon, dök ett dussintals av Andronicus män upp i toppen, kämpande sida-vid-sida med Hertigens män, utdelande slag för slag, och Erec insåg vad som hade hänt: Imperiets befälhavare hade sprängt hans styrkor, skickat några genom klyftan, och sänt andra rakt upp på bergets framsida.
"TILL TOPPEN!" befallde Erec. "KLÄTTRA!"
Hertigens män följde efter honom när han sprang rakt uppför berget framsida, med svärdet i handen, klättrande uppför den branta stigningen av sten och damm. Vid varje steg han tog halkade han och tog emot sig med sin handflata, skrapade dessa mot stenar, greppade tag, gjorde sitt bästa för att inte falla bakåt. Han sprang, men framsidan var så brant att det var mer klättring än spring; varje steg var en hård kamp, pansaret skramlade runt honom när hans män flämtande och flåsade tog sig uppför, likt bergsgetter, rakt uppför klippan.
"SKYTTAR" skrek Erec.
Nedtill fanns flera dussin av Hertigens bågskyttar, klättrande uppför berget, stoppade och siktade rakt upp mot klippan. De utlöste en salva av pilar och flera Imperiets soldater skrek och kastades bakåt, rasade ned längs sidan av klippan. En kropp slungades ner invid Erec; han värjde sig men kunde knappt avvärja det. En av Hertigens män var dock inte lika lyckligt lottad, ett lik träffade honom och skickade honom på en baklänges flygtur till marken, skrikande, död under sin tyngd vid fallet.
Hertigens bågskyttar grävde sig in och stationerade sig uppe och nere på berget, skjutande varje gång en soldat från Imperiet stack upp huvudet över klippkanten, för att hålla dem i schack.
Men striderna där uppe, var närstrider, sida vid sida, och inte alla pilar träffade sina mål; en pil missade, oavsiktligt styrd till baksidan av en av Hertigens egna män. Soldaten skrek och böjde ryggen, och en Imperiesoldat utnyttjade situationen och knivhögg honom, sparkande honom baklänges, skrikande nedför klippan. Men vid samma tillfälle där Imperiesoldaten var exponerad, riktade en annan bågskytt en pil som landade i hans mage, detta tog ut honom, hans lik föll med ansikte före över klippkanten.
Erec fördubblade sina ansträngningar, liksom de runt honom, sprang för allt han var värd rakt uppför klippan. När han närmade sig toppen, bara någon meter bort, halkade han och började falla; han misslyckades, sträckte ut sin hand och tog tag i en tjock rot som dök upp på stenen. Han höll i sig för sitt liv, dinglande ut från klippan, drog sig sedan upp, kom på fötter, och fortsatte till toppen.
Erec nådde toppen före de andra och rusade fram med ett stridsrop, med svärdet i högsta hugg, ivrig att hjälpa till att försvara sina män, som höll sina positioner i toppen men drivits tillbaka. Det fanns bara något dussintal av hans män här uppe, och var och en var indragen i närstrid med Imperiesoldater, överträffat i antal två mot en. Med varje sekund som gick, kom fler och fler Imperiesoldater upp till toppen.
Erec kämpade som en galning, laddade och knivdödade två soldater på en gång, frigörande sina män. Det fanns ingen snabbare i strid än han, inte i hela Ringen, och med två svärd i handen, vilt huggande i alla riktningar, drev Erec på sin unika kompetens som mästare i Silvergardet för att slå tillbaka Imperiet. Han var en enmans-orkan av förstörelse, när han snurrade och duckade och högg, med riktningen allt djupare rätt in i samlingen av Imperiesoldater. Han duckade och skallade huvuden och parerade, och allt gick så fort att han valt att inte använda sin sköld.
Eric stred genom dem som en vind, lade ned ett dussin soldater innan de knappt hade en chans att försvara sig. Och Hertigens män, alla runt omkring honom, raljerade.
Bakom honom, nådde resten av Hertigens män också toppen, Brandt och Hertigen i spetsen, kämpade vid Erecs sida. Snart vände lyckan, och de befann sig trycka tillbaka Imperiets män, och liken hopade sig runt dem.
Erec drog ur led, tillbaka till den sista Imperiesoldaten som var kvar på toppen, och han drev honom tillbaka, lutade sig sedan bakåt och sparkade honom och skickade ut honom till Imperiets sida, skrikande när han ramlade baklänges.
Eric och alla hans män stod där, för att hämta andan; Erec gick framåt, över den breda avsatsen, till den yttersta kanten av Imperiet, vid sidan av klippan. Han ville se vad som låg nedanför. Imperiet hade slutat skicka upp män dit, klokt, men Erec hade en dålig känsla av att de fortfarande kunde ha några i reserv. Hans män kom upp bredvid honom och tittade också ner.
I Erecs vildaste fantasi hade ingenting förberett honom för vad han såg nedan. Hans hjärta nästan stannade. Trots de hundratals män som de hade lyckats döda, trots att de framgångsrikt hade spärrade av klyftan och intagit Höglandet, fanns det fortfarande tiotusentals Imperiesoldater kvar där nere.
Erec kunde knappt tro det. Det hade tagit allt de hade, att komma så här långt, och alla de skador de hade ställt till med, hade inte ens satt ett spår i den oändliga mängden