Den perfekta hustrun. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
placerades på bagagevagnen. När en av piccolorna började skjuta vagnen i riktning mot hissen, satte mannen i kostymen tidningen under armen och slöt upp bakom honom.
Piccolon körde in vagnen in i hissen och den kostymklädda mannen följde efter och ställde sig på andra sidan vagnen. Precis när dörrarna stängdes såg Jessie att den kostymklädda mannen tog en portfölj från sidan av vagnen utan att piccolon observerade det.
Hon såg hur hissen sakta tog sig uppåt i byggnaden och stannade på åttonde våningen. Efter cirka tio sekunder vände den neråt igen. När den gjorde det gick hon bort till säkerhetsvakten som stod nära entrén. Vakten, en man runt fyrtio med ett älskvärd utseende log mot henne.
Jag tro att ni har en tjuv som opererar på hotellet sade Jessie utan vidare inledning för att han skulle förstå situationen snabbt.
Varför det? frågade han med lite rynkad panna.
Jag såg den här killen, sade hon och höll upp telefonens foto, ta en portfölj från en bagagevagn i hissen. Det är möjligt att det var hans, men han smög med det och han svettades som någon som var nervös över något.
Ok, Sherlock, sade vakten skeptiskt. Om vi antar att du har rätt hur skall jag hitta honom? Såg du vilken våning hissen stannade på?
Åtta. Men om jag har rätt, spelar det ingen roll. Om han är hotellgäst antar jag det är hans våningsnummer och att det är där han bor.
Om han inte är gäst då, frågade vakten.
Om han inte är gäst tror jag att han kommer ner i den hiss som kommer till lobbyn just nu.
Just som hon sade det öppnades hissdörrarna och den svettiga kostymklädda mannen klev ut med tidningen i ena handen och portföljen i den andra.
Jag antar att han kommer att gömma den där någonstans och sedan börja om igen sade Jessie.
Vänta här sade vakten och sedan i sin radio, jag behöver hjälp i lobbyn snarast.
Han närmade sig den kostymklädda mannen, som såg honom ur ögonvrån och ökade takten. Så gjorde också vakten. Den kostymklädde började springa och tog sig ut genom dörren, men kolliderade där med en annan vakt som var på väg in. Båda ramlade till marken.
Jessies vakt tog tag i honom och höll fast kostymmannen, ställde honom upp och låste hans ena arm bakom hans rygg och tryckte sedan upp honom mot hotellets vägg.
Har ni något emot att jag kontrollerar er väska? frågade han barskt.
Jessie ville se hur det hela utlöpte men såg, efter en snabb titt på sin klocka, att hennes tid hos doktor Lemmon var om fem minuter. Hon blev tvungen att ta en taxi för att hinna i tid. Hon skulle inte ens ha tid att säga till vakten, dessutom var hon rädd att han skulle be henne stanna för att ge polisen sin berättelse och det hade hon inte tid med.
Hon klarade det knappast och hade just andfådd satt sig ner i väntrummet när doktor Lemmon öppnade dörren för att välkomna henne in.
Sprang du hit från Westport Beach frågade doktorn med ett skratt.
Ja, på sätt och vis faktiskt.
Tja, kom in och sätt dig lite bekvämare sade doktor Lemmon och stängde dörren bakom henne. Hon hällde upp två glas vatten från en kanna fylld med citron- och gurkskivor. Hon hade fortfarande samma fruktansvärda permanent som Jessie kom ihåg, med snäva små blonda slingor som studsade när de rörde hennes axlar. Hon bar tjocka glasögon som gjorde att hennes skarpa, uggleliknande ögon verkade mindre. Hon var en liten kvinna, knappt över etthundrafemtiotre centimeter. Hon var senig, förmodligen ett resultat av den yoga hon berättat för Jessie att hon utförde tre gånger i veckan. För en kvinna i mitten av sextio såg hon bra ut.
Jessie satte sig i den bekväma fåtöljen som hon alltid satt i vid dessa sessioner och kom omedelbart tillbaka i den gamla känslan som hon var van vid. Hon hade inte varit här på ett tag, väl över ett år, och hade hoppats att hålla det så. Men det var en tröstplats, där hon kämpade med och ibland lyckades få fred med sitt förflutna.
Dr. Lemmon räckte henne vattnet, satte sig mittemot henne, tog upp ett anteckningsblock och en penna och lade dem på sitt knä. Det var hennes tecken på att sessionen formellt hade börjat.
Vad skall vi prata om i dag Jessie frågade hon varmt.
Bra nyheter först antar jag. Jag skall göra min praktik på DSH-Metro, NRD-enheten.
Åh wow. Det är imponerande. Vem är din handledare?
Warren Hosta på UC-Irvine svarade Jessie. Känner du till honom?
Vi har interagerat sade läkaren kryptiskt. Jag tror att du är i goda händer. Han är lite kantig men han kan sina saker, det är det som är det viktiga för dig.
Jag är glad att höra det eftersom jag inte hade mycket val konstaterade Jessie. Han var den enda som panelen godkände i området.
Jag antar att för att få vad du vill måste du följa deras linje. Det här är vad du ville eller hur? Det är det svarade Jessie.
Doktor Lemmon tittade noga på henne. Ett outtalat ögonblick av förståelse passerade mellan dem. När Jessie hade förhörts om sin avhandling av myndigheterna hade doktor Lemmon dykt upp på polisstationen från ingenstans. Jessie kom ihåg att hennes psykiater talade tyst med flera människor som tyst hade observerat hennes intervju. Efter det verkade frågorna mindre anklagande och mer respektfulla.
Det var först senare som Jessie fick reda på att doktor Lemmon var medlem i panelen och var väl medveten om utvecklingen vid NRD. Hon hade till och med behandlat några av patienterna där. När hon tittade tillbaka kom det inte som en överraskning. När allt kom omkring hade Jessie sökt upp denna kvinna som terapeut just på grund av hennes rykte som expert inom det området.
Kan jag fråga dig något Jessie, frågade doktor Lemmon. Du säger att arbeta på NDR är vad du vill, men har du funderat över att platsen kanske inte kan ge dig svaren på vad du letar efter?
Jag vill bara bättre förstå hur dessa människor tänker, insisterade Jessie, så jag kan bli en bättre profilerare.
Jag tror att vi båda vet att du söker efter mycket mer än det.
Jessie svarade inte, I stället slöt hon händerna i sitt knä och tog ett djupt andetag. Hon visste att doktorn skulle tolka det, men brydde sig inte.
Vi kan komma tillbaka till det sade doktor Lemmon lugnt. Låt oss gå vidare. Hur är livet som gift?
Det är huvudanledningen till att jag ville se dig i dag, svarade Jessie, glad att byta ämne. Som du vet har jag och Kyle just flyttat härifrån till Westport Beach. Företaget omplacerade honom till sitt kontor I Orange County där vi hittade ett fint hus i ett bra grannskap med gångavstånd till hamnen…
Men … uppmanade doktor. Lemmon henne.
Något bara känns konstigt med platsen, jag kan inte förklara vad. Alla har varit otroligt vänliga. Jag har blivit inbjuden till kaffe, bruncher och grillpartyn. Jag har fått tips om bästa matvaruaffärer och dagis om jag skulle behöva ett, men något känns …som det är i obalans och det börjar påverka mig.
På vilket sätt? frågade doktor Lemmon.
Jag känner mig nere utan någon egentlig anledning, sade Jessie. Kyle kom hem sent till en lunch jag lagat och jag lät det påverka mig mer negativt än vad det borde gjort, det var inte en så stor sak egentligen, men han var så nonchalant och det började ta på mig. Att bara packa upp flyttlådor verkar också skrämmande på ett sätt som är överdimensionerat för den aktuella uppgiften. Jag har en konstant och överväldigande känsla av att jag inte hör hemma där, att det finns någon hemlig nyckel till ett rum som alla andra har varit i men där ingen kommer att släppa in mig.
Jessie, det är ett tag sedan vi hade vår förra session så jag vill påminna dig om något