Innan han dödar. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
också. Hon visste inte vad hon tyckte var värst: männen som kollade in hennes rumpa när hon gick förbi eller de som skrattade bakom ryggen på henne och tyckte att hon bara var en liten tjej som lekte hårdkokt snut.
Medan hon studerade brottsplatsen malde tankarna i hennes huvud om att det var något med det här som inte stod rätt till. Det kändes som att hon hade öppnat en bok och börjat läsa första sidan av en berättelse som skulle vara väldigt svår att förstå.
Det här är bara början, tänkte hon.
Hon tittade på jorden kring pålen och såg ett par nedslitna spår från ett par kängor, men inte tillräckligt för att lämna några tydliga avtryck. Det fanns också en serie av diffusa, slingrande former i jorden. Hon satte sig på huk för att titta närmare på dem och såg att flera av formerna hade rört sig bredvid varandra, slingrades runt träpålen på ett oregelbundet vis, som att vad det än var som orsakat dem att lämna spår hade cirkulerat kring pålen flera gånger. Hon tittade sedan på kvinnans rygg och såg att såren i hennes hud hade ungefär samma form som spåren på marken.
"Porter", sa hon.
"Vad är det?", frågade han, uppenbart irriterad över att ha blivit avbruten.
"Jag tror att jag har hittat spår av vapen här."
Porter tvekade en sekund och gick sedan mot Mackenzie, där hon satt hukad mot marken.
När han böjde sig ner bredvid henne jämrade han sig lätt och hon kunde höra hur hans bälte knarrade. Han hade runt tjugo kilos övervikt och det märktes allt mer i takt med att han närmade sig femtiofem.
"En piska av något slag?" frågade han.
"Ser ut så."
Hon undersökte marken, följde spåren i jorden hela vägen fram till pålen. Medan hon gjorde det upptäckte hon något mer. Det var något mycket litet, så litet att hon lätt hade kunnat missa det.
Hon gick fram till pålen, försiktigt så att hon inte skulle råka vidröra kroppen innan kriminalteknikerna undersökt den. Hon satte sig på huk igen och när hon gjorde det kände hon tyngden av eftermiddagssolen som pressade sig ner mot henne. Orädd förde hon sitt huvud närmare pålen, så nära att hon nästan vidrörde den.
"Vad fan gör du?" frågade Nelson.
"Något är inristat här" sa hon. "Det ser ut som siffror."
Porter kom för att undersöka saken men gjorde allt han kunde för att slippa böja sig igen. "White, det här trästycket är säkert tjugo år gammalt", sa han. "Inristningen ser ut att vara lika gammal den."
"Kanske," sa Mackenzie. Men hon trodde inte det.
Porter hade redan tappat intresset för upptäckten och gick iväg för att fortsätta prata med Nelson och gå igenom anteckningar han fått från bonden som hade upptäckt kroppen.
Mackenzie plockade fram sin telefon och tog en bild på siffrorna. Hon förstorade bilden och då blev siffrorna mer lättlästa. När hon såg dem så tydligt fick hon återigen känslan av att det här var början på någonting mycket större.
N511/J202
Siffrorna betydde ingenting för henne. Porter kanske hade rätt, de kanske inte hade någon signifikans över huvud taget. Kanske hade de ristats in av en träarbetare när den skapades. Kanske någon uttråkad unge hade mejslat dit siffrorna någon gång under årens lopp.
Men det kändes inte rätt.
Inget med det här kändes rätt.
Och hon kände, i sitt hjärta, att det här var bara början.
KAPITEL TVÅ
Mackenzie fick en klump i magen när hon tittade ut genom bilrutan och såg mediehusens skåpbilar uppradade och reportrarna som trängdes för att få komma så nära som möjligt, redo att attackera henne och Porter när de kom körande in på polisdistriktet. När Porter parkerade såg hon flera reportrar närma sig. De sprang över polisdistriktets gräsmatta, med kameramän som kånkande på sin utrusning hack i häl.
Mackenzie såg att Nelson redan var vid ytterdörrarna och hade fullt upp med att försöka försonas med de frågvisa journalisterna. Han såg obekväm och stressad ut. Hon kunde se redan från sitt avstånd hur svetten glänste i hans panna.
När de kommit ur bilen lunkade Porter ikapp för att säkerställa att Mackenzie inte var den första inspektören som media fick syn på. Han fortsatte förbi henne och sa, "Säg nu ingenting till de här vampyrerna."
Hon kände en blixt av ilska över hans nedlåtande kommentar.
"Jag vet, Porter."
Svansen av reportrar och kameror nådde fram till dem. Det stack fram minst ett dussintals mikrofoner ur folkmassan och mot deras ansikten, medan de skyndade sig förbi. Frågorna kom mot dem som ljudet av surrande insekter.
"Har offrets barn informerats än?"
"Vad var bondens reaktion när han hittade kroppen?"
"Har det skett sexuella övergrepp?"
"Är det rimligt att en kvinna ska tilldelas ett sånt här fall?"
Den sista frågan högg till lite i Mackenzie. Visst, hon visste att de bara försökte provocera fram ett svar, i hopp om ett saftigt tjugosekundersinslag på eftermiddagsnyheterna. Klockan var bara fyra, om de agerade snabbt skulle de ha en riktig guldklimp lagom till klockan sex.
När hon tog sig in genom dörrarna ekade den där sista frågan som åska i hennes huvud.
Är det rimligt att en kvinna ska tilldelas ett sånt här fall?
Hon tänkte på hur känslolöst Nelson hade presenterat informationen om Hailey Lizbrook.
Såklart det är, tänkte Mackenzie. Det är faktiskt helt avgörande.
Till slut kom de in och dörrarna slogs igen bakom dem. Mackenzie suckade av lättnad över att vara i tystnaden.
"Jävla blodiglar", sa Porter.
Han hade lagt ner sin självsäkra gångstil som han hade visat upp inför kamerorna utanför. Nu hasade han långsamt förbi receptionen och bort mot korridoren som ledde till konferensrummen och kontoren som utgjorde deras polisdistrikt. Han såg trött ut, redo för hemfärd och redo att få det här fallet uppklarat.
Mackenzie kom in i konferensrummet först. Det satt flera poliser vid ett stort bord, några i uniform och andra i sina vardagskläder. Att de var närvarande, samt reportrarnas plötsliga ankomst, fick Mackenzie att tro att historien hade läckt åt alla möjliga olika håll under de drygt två och en halv timmarna som hade passerat sedan hon lämnade sitt kontor, åkte ut till majsfältet och återvände. Det var mer än en rutinmässig utredning av ett brutalt mord nu. Det hade det blivit ett skådespel.
Mackenzie tog en kopp kaffe och satte vid bordet. Någon hade placerat ut mappar på bordet med den lilla information som redan hade samlats in om fallet. Medan hon läste igenom informationen, anlände fler personer. Porter kom så småningom in och slog sig ned på motsatta sidan av bordet.
Mackenzie kollade sin telefon och såg att hon hade åtta missade samtal, fem röstmeddelanden och ett dussintal mail. Det blev en skarp påminnelse om att hon redan varit under full arbetsbelastning innan hon skickades ut till majsfältet tidigare under dagen. Det tragikomiska var att samtidigt som hennes äldre kollegor ägnade mycket tid åt att förminska henne och ge gliringar, så var de också medvetna om hennes talang. Det resulterade i att hon var en av de med högst arbetsbelastning i kåren. Trots det hade hon aldrig hamnat efter och hon hade en enastående historia av uppklarade fall.
Hon funderade på att svara på några av mailen medan hon väntade, men kommissarie Nelson kom in innan hon fick möjligheten. Han stängde