KAPITEL TRE

      Han satt i sin bil och njöt av tystnaden. Lyktstolparnas sken föll spöklikt mot gatan. Det var inte många bilar ute så här sent, vilket skapade ett kusligt lugn. Han visste att om någon var ute i den här delen av stan vid den här tiden, så var den personen troligen upptagen eller sysslade med något hemlighetsmakeri. Det gjorde det lättare för honom att fokusera på arbetet som låg framför honom — det goda arbetet.

      Trottoarerna var oupplysta, sånär som på det sporadiska neonljuset från de sjabbiga etablissemangen. Den smaklösa figuren av en storbystad kvinna lyste i fönstret på byggnaden som han studerade. Den blinkade som en fyr i ett stormigt hav. Men de där ställena ledde en inte till några säkra hamnar — inte respektabla sådana i alla fall.

      Medan han satt i sin bil, så långt från gatubelysningen som han kunde komma, tänkte han på sin samling där hemma. Han hade studerat den noggrant innan han hade åkt hemifrån den här kvällen. Där fanns resterna av hans arbete på hans lilla skrivbord: en handväska, ett örhänge, ett guldhalsband, ett stycke blont hår förvarat i en Tupperware-behållare. Samlingen var en påminnelse om att han blivit utsedd att utföra det här arbetet. Och att han hade mer jobb att göra.

      En man kom gående från byggnaden på andra sidan gatan, vilket väckte honom ur sina tankar. Han följde mannen med blicken och väntade tålmodigt. Han hade lärt sig ett och annat om tålamod under årens lopp. På grund av det blev han nu nervös av tanken på att behöva handla snabbt. Tänk om han råkade slarva?

      Han hade inte något val. Mordet på Hailey Lizbrook var redan på nyheterna. Människor var på jakt efter honom — precis som om han som hade gjort något dåligt. De förstod bara inte. Det han hade gett den där kvinnan var en gåva.

      En frälsning.

      Förr hade han låtit mycket tid passera mellan sina heliga handlingar. Men nu kände han att det var bråttom. Det fanns så mycket att göra. Det fanns ständigt kvinnor där ute — i gathörn, kontaktannonser, på tv.

      I slutändan skulle de förstå. De skulle förstå och de skulle tacka honom. De skulle fråga honom hur man blir ren, och han skulle öppna deras ögon.

      Efter en stund släcktes neonfiguren av kvinnan och fönstret blev svart. Skenet bakom fönstren dog ut. Stället hade blivit mörkt och ljusen släcktes då de stängde för natten.

      Han visste att det skulle betyda att kvinnorna snart skulle komma ut på baksidan, gå mot sina bilar och sedan åka hem.

      Han lade i växeln och körde långsamt runt byggnaden. Gatubelysningen tycktes jaga honom, men han visste att han inte hade någon ögon efter sig. I den här delen av stan var det ingen som brydde sig.

      På baksidan av byggnaden var de flesta bilarna fina. Det fanns bra pengar att tjäna på att visa upp sin kropp. Han parkerade längst bort på parkeringsplatsen och väntade en stund till.

      Det tog ett bra tag innan de anställdas dörr öppnades. Två kvinnor kom ut i sällskap av en man som såg ut som att han jobbade som väktare på stället. Han tittade på väktaren och funderade på om han skulle komma att bli ett problem. Han hade en pistol under sätet, som han skulle använda om det var absolut nödvändigt, men helst ville han inte det. Han hade ännu inte behövt använda den. Han hatade egentligen pistoler. De var orena och lättjefulla på något vis.

      Till slut hade de skiljts åt och körde iväg i sina bilar.

      Han såg andra komma gående, och plötsligt satte han sig upp, spikrak i ryggen. Han kände hur hjärtat bultade. Det var hon. Den utvalda.

      Hon var kort, hade löshår och blond page. Han såg henne sätta sig i sin bil, men han körde inte fram förrän han såg bakljusen försvinna bakom kröken.

      Han körde runt på andra sidan av byggnaden för att inte dra till sig någon uppmärksamhet.

      Han skuggade henne, hjärtat började slå fortare. Instinktivt sträckte han sig mot underdelen av sätet och kände på repet. Det lugnade hans nerver.

      Han blev lugn av tanken på att efter jakten skulle offrandet ske.

      Och så blev det.