Innan han dödar. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
vänner."
"Så är det med systrar ibland", sa Mackenzie, utan att ha en aning om ifall det var sant eller inte. "Men nu behöver jag veta om du kan fokusera på mina frågor. Kan du det?"
"Ja."
"Vad bra. Så, jag tycker inte om att behöva fråga dig om det här, men det är rätt viktigt. Vet du vad din mamma arbetade med?"
Kevin nickade samtidigt som han stirrade ner mot golvet.
"Ja", sa han. "Och jag vet inte hur, men andra i skolan visste också. Någons kåta farsa var antagligen på klubben och såg henne och kände igen henne från något föräldramöte eller något. Det suger. Jag blev retad för det jämt."
Mackenzie kunde bara föreställa sig vilken plåga det måste ha varit, men hon fick också förbannat mycket större respekt för Hailey Lizbrook. Visst, hon strippade mot betalning på kvällarna men under dagtid var hon uppenbarligen en mamma som var engagerad i sina barn.
"Okej", sa Mackenzie. "Eftersom du känner till hennes arbetsplats, så kan du föreställa dig vilken typ av män som går till den ett sånt ställe, eller hur?"
Kevin nickade, och Mackenzie såg hur den första tåren gled nedför hans vänstra kind. Hon var nära att sträcka ut sin hand mot honom för att ge tröst, men hon ville inte riskera att det skulle göra honom upprörd.
"Jag vill att du hjälper mig genom att fundera på om din mamma någonsin kom hem och var arg eller upprörd över någonting. Jag vill också att du funderar på några män som kan ha... ja, om några män följde med henne hem."
"Ingen följde någonsin med henne hem", sa han. "Jag såg typ aldrig morsan arg eller upprörd över någonting. Enda gången jag såg henne upprörd var när hon höll på att tjafsa med juristerna förra året."
"Juristerna?" frågade Mackenzie. "Vet du varför hon pratade med jurister?"
"Typ. Jag vet att någonting hände på jobbet en kväll och att hon vände sig till några jurister efter det. Jag hörde delar av det när hon pratade i telefon. Jag är rätt säker på att hon pratade med dem om ett besöksförbud."
"Och tror du att detta handlade om något som hänt på arbetsplatsen?"
"Jag är inte helt säker", sa Kevin. Han verkade lite uppmuntrad när han märkte att han hade berättat något som skulle kunna vara till hjälp. "Men jag tror det."
"Detta var till stor hjälp, Kevin", sa Mackenzie. "Finns det något annat du kan komma på?"
Han skakade långsamt på huvudet och tittade sedan Mackenzie i ögonen. Han försökte vara stark men det fanns så mycket sorg i pojkens ögon att det fick Mackenzie att undra hur det var möjligt att han ännu inte hade brutit ihop.
"Mamma skämdes över det, vet du." sa Kevin. "Hon jobbade hemifrån litegrann under dagarna. Hon var någon slags teknisk skribent, gjorde hemsidor och så. Men jag tror inte att hon tjänade så mycket pengar. Hon gjorde det andra för att tjäna pengar för att vår pappa... ja, han stack för längesen. Han skickar aldrig pengar längre. Så mamma... hon var tvungen att ta det här andra jobbet. Hon gjorde det för mig och Dalton och..."
"Jag vet", sa Mackenzie, och den här gången sträckte hon ut handen. Hon lade sin hand på hans axel och han verkade vara tacksam över det. Hon märkte att han verkligen ville gråta men att han antagligen inte tänkte låta det hända framför främlingar.
"Inspektör Porter", sa Mackenzie. Han kom ut från det andra rummet och stirrande på henne.
"Hade du några fler frågor?" Hon skakade subtilt på huvudet när hon ställde frågan, i hopp om att han skulle fatta vinken.
"Nej, jag tror att vi är klara här", sa Porter.
"Okej", sa Mackenzie. "Återigen, stort tack för vi fick prata med er, killar."
"Ja, tack", sa Porter och anslöt till Mackenzie i vardagsrummet. "Jennifer, du har ju mitt nummer så om du kommer på någonting som skulle kunna vara till hjälp för oss, tveka inte att höra av dig. Även de minsta sakerna kan vara till stor hjälp."
Jennifer nickade och kraxade fram ett "tack."
Mackenzie och Porter lämnade och gick några trätrappor ner mot lägenhetskomplexets parkeringsplats. När de var på tillräckligt långt avstånd från lägenheten, gick Mackenzie närmare Porter. Hon kunde känna hur han nästan kokade över av ilska, men hon valde att strunta i det.
"Jag fick en ledtråd", sa hon. "Kevin sa att hans mamma jobbade på att få igenom ett besöksförbud mot någon på arbetsplatsen förra året. Han sa att det var den enda gången han sett henne verkligt upprörd eller arg över någonting."
"Bra", sa Porter. "Det betyder att någonting gott kom ur att du underminerade mig."
"Jag underminerade dig inte", sa Mackenzie. "Det var helt enkelt så att jag såg att situationen mellan dig och den äldste sonen höll på att spåra ur, så jag bröt in för att lösa det."
"Skitsnack", sa Porter. "Du fick mig att verka svag och underlägsen inför ungarna och deras moster."
"Det är inte sant", sa Mackenzie. "Och även om det var sant, vad spelar det för roll? Du pratade med barnen som att de var idioter och knappt förstod språket."
"Du agerade på ett uppenbart respektlöst sätt", sa Porter. "Låt mig påminna dig om att jag har haft det här yrket längre än vad du har levt. Om jag behöver någon som bryter in och hjälper mig, så kan du vara jävligt säker på att jag frågar först."
"Du avslutade det, Porter" svarade hon. "Det var över, minns du det? Det fanns inget kvar att underminera. Du var på väg ut genom dörren. Det var ditt beslut. Och det var fel beslut."
De hade nått bilen nu, och medan Porter låste upp stirrade han med brinnande ögon på Mackenzie över taket.
"När vi kommer tillbaka till stationen kommer jag att gå till Nelson och lämna in en förfrågan om att bli omplacerad. Jag är färdig med den här respektlösheten."
"Respektlösheten", sa Mackenzie och skakade på huvudet. "Du vet inte ens vad det ordet betyder. Du skulle ju kunna börja med att fundera på hur du behandlar mig."
Porter gav ifrån sig en skälvande suck och satte sig i bilen, utan att säga något mer. Mackenzie var fast besluten att inte låta Porters stela humör få henne ur balans, när även hon satte sig i bilen. Hon tittade över axeln mot lägenheten och undrade om Kevin hade tillåtit sig själv att gråta ännu. I det stora hela så framstod bråket med Porter inte som särskilt viktigt.
"Vill du avrapportera?" frågade Porter, tydligt förbannad över att ha blivit trampad på.
"Ja," sa hon och tag fram sin telefon. Medan hon letade fram Nelsons nummer kunde hon inte förneka att en viss tillfredställelse långsamt växte i henne. En ansökan om besöksförbud hade lämnats in för ett år sedan och nu var Hailey Lizbrook död.
Vi har den jäveln, tänkte hon.
Men samtidigt undrade hon om det verkligen skulle vara så enkelt att lösa det här saken.
KAPITEL SEX
Mackenzie kom hem klockan 22:45, utmattad. Det hade varit en lång och krävande dag, men hon visste att hon inte skulle kunna sova ännu på ett tag. Hon var alldeles för fokuserad på ledtråden som Kevin Lizbrook hade lämnat. Hon hade ringt in informationen till Nelson, som hade lovat att han skulle ordna så att någon ringde till strippklubben och den av advokatfirmorna som hade arbetat med att ta fram hennes ansökan om besöksförbud.
Medan hennes hjärna jobbade på högvarv satte Mackenzie på lite musik, tog en öl från kylskåpet och tappade upp ett bad. Vanligtvis var hon inte förtjust i att bada, men ikväll kändes musklerna i hennes kropp alldeles för spända. Under tiden