Nästan borta. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
ska ut och resa ett helt år? Har du pojkvän eller någon som du far ifrån?”
”Jag och min pojkvän separerade nyligen. Jag har alltid varit väldigt självständig och min familj vet om det.”
Zane hade gråtit och bett om förlåtelse efter att ha slagit henne på armen men hon vägrade, tänkte på den varning hon hade tagit emot av sin syster för längesen—och som hon hade fått bekräftad: ”Ingen man slår en kvinna endast en gång.”
Hon hade packat sina väskor och flyttat in hos en vän. För att undvika honom blockerade hon hans nummer och bytte arbetsskift. Hon hade hoppats att han skulle acceptera hennes beslut och lämna henne ensam men längst inne visste hon att han inte skulle det. Att göra slut skulle ha varit hans idé, inte hennes. Hans ego tillät inte avvisande.
Han hade redan kommit till restaurangen i jakt på henne. Hennes chef hade sagt åt honom att hon tagit ledigt i två veckor och stuckit till Florida. Vilket gav henne tid… men inte oändlig tid. Om en vecka skulle hon bli jagad igen.
USA kändes för litet för att verkligen undslippa honom. Hon behövde ett hav—ett stort hav—mellan dem. Det hon fruktade mest var att hon skulle försvagas, förlåta honom och ge honom en andra chans.
Maureen gick igenom de sista dokumenten och ställde några enklare frågor om Cassies intressen, kronisk medicin, specialkost och allergier.
”Ingen specialkost eller allergier. Och inga hälsoproblem.”
Cassie hoppades att hennes ångestmedicin inte räknades som kronisk. Det var bäst att inte nämna den, bestämde hon; de skulle definitivt aktivera varningsklockorna.
Maureen noterade något i mappen.
Hon frågade sedan, ”Vad skulle du göra om barnen du tog hand om var stygga eller olydiga? Hur hanterar du det?”
Cassie tog ett djupt andetag.
”Tja, det finns nog inget svar som passar alla. Om ett barn är olydigt genom att springa mot en farlig väg, krävs det en annan teknik än om hen vägrar äta sina grönsaker. Den första situationen gäller säkerhet först och man gör allt man kan för att skydda barnet. I den andra skulle jag resonera och förhandla—vad är det du inte gillar? Är det hur de ser ut eller hur de smakar? Kan du inte testa en tugga bara? Trots allt går ju alla igenom smakperioder men man växer alltid ur dem.”
Maureen såg nöjd ut, men kom sedan med en klurigare fråga.
”Vad gör du om barnet ljuger för dig? Om hen till exempel säger att de är tillåtna att göra något som föräldrarna har sagt ifrån?”
”Jag skulle säga att det inte är tillåtet och förklara varför, om jag visste. Jag skulle nog också föreslå att vi pratar med föräldrarna tillsammans och diskuterar regeln—som familj—så att hen förstår varför det är viktigt.” Cassie kände hur hon gick på lina; hon kunde bara hoppas att hennes svar dög.
”Hur skulle du reagera, Cassie, om du bevittnade ett familjebråk? När man bor hos en annan familj, kommer det komma stunder där vissa inte kommer överens.”
Cassie stängde ögonen en sekund och trängde bort minnena som Maureens ord drog fram. Skrik, krossat glas, arga grannar. En stol säkrad under dörrhandtaget som skallrade upp och ner; det enda bräckliga skyddet som fanns till hands.
Men just när hon öppnade munnen för att säga att hon skulle låsa in sig med barnen i ett säkert rum och ringa polisen, insåg Cassie att Maureen inte menade den sortens bråk. Varför skulle hon? Självklart tänkte hon på ett helt vanligt argument, några ord som spottas i irritation eller ilska; tillfällig friktion snarare än avgörande förintelse.
”Jag skulle försöka se till att barnen inte hörde,” sa hon med stor försiktighet. ”Och jag skulle respektera föräldrarnas privatliv och hålla mig ur det. Bråk är ju ändå en del av livet och en au pair har ingen rätt att välja sida eller ens bli inblandad.”
Till slut hade hon gjort sig förtjänt av ett leende.
”Bra svar,” sa Maureen. Hon kollade datorn igen och nickade, som för att bekräfta ett beslut hon just tagit.
”Det finns bara en möjlighet här för mig att erbjuda, egentligen. En placering hos en fransk familj,” sa hon. Cassies hjärta tog språng men kraschlandade snabbt när Maureen lade till, ”Deras senaste au pair åkte plötsligt hem igen efter bara en månad och de har haft problem att hitta en ersättare.”
Cassie gnagde på underläppen. Om au pairen hade sagt upp sig eller fått sparken visste hon inte men hon hade inte råd att låta samma sak hända henne. Med byråavgiften och flygbiljetten var hennes besparingar redan använda. Vad som än krävdes, var hon tvungen att få detta att fungera.
Maureen fortsatte, ”Det är en välbärgad familj med ett vackert hem. Inte i innerstan. Det är en herrgård ute på landet, en stor lantegendom. De har en fruktträdgård och en liten vingård—inte kommersiella—och även hästar, fast hästkunskap är förstås inget krav. Däremot får du chansen att lära dig att rida när du är där, om du vill.”
”Det vore fantastiskt,” sa Cassie. Den franska landsbygden, löftet om hästar—de fick risken att verka värd det hela. En välbärgad familj innebar dessutom ett ordentligt anställningsskydd. Den senaste au pairen kanske inte var villig att försöka, helt enkelt.
Maureen justerade glasögonen innan hon skrev ned något på Cassies formulär.
”Jag måste verkligen poängtera att alla familjer inte är så lätta att jobba för. Vissa är utmanande och vissa är rent ut sagt besvärliga. Huruvida du lyckas med jobbet ligger på dina axlar.”
”Jag gör mitt bästa.”
”Förskottsavslut är inte tillåtet. Det innebär en substantiell avbokningsavgift och att du aldrig kommer kunna söka genom oss igen. Detaljerna står i kontraktet.” Maureens penna slog mot häftet med ett tickande ljud.
”Jag förstår det,” svarade Cassie bestämt.
”Bra. Då behöver vi bara diskutera datum.”
”Ja. Hur snart åker jag?” frågade Cassie med ångesten rusande tillbaka över ovissheten om hur länge hon skulle behöva hålla låg profil.
”Vanligtvis krävs en process på cirka sex veckor men den här familjens ansökan är väldigt brådskande så vi kommer att skynda på det hela. Om allt går som planerat kan du fara inom en vecka. Går det bra för dig?”
”Det—det är perfekt,” stammade hon. ”Snälla, jag tar det. Jag gör vad som helst för att det ska fungera och jag tänker inte svika er.”
Kvinnan stirrade på henne länge, blicken hård, som om hon övervägde Cassie en sista gång.
”Nej, gör inte det,” sa hon.
KAPITEL TVÅ
Flygplatser innebar ingenting annat än farväl för Cassie. Påskyndade farväl; den opersonliga omgivningen stal orden man egentligen ville säga—och tillfället att säga dem.
Hon insisterade att väninnan som skjutsade henne till flygplatsen skulle släppa av henne utanför i stället för att följa med in. En kram i bilen gick snabbt och enkelt. Bättre än dyrt kaffe och stela konversationer som torkade ut ju närmare flygtiden kom. Trots allt skulle hon resa ensam och lämna alla hon kände bakom sig. Det var rimligt att börja den resan förr snarare än senare.
När Cassie drog väskvagnen med sig in i terminalen kände hon en sorts lättnad över de mål som hon hittills hade nått. Hon hade lyckats hos au pair-byrån—det viktigaste målet av alla. Hon hade betalat för flyget och byråavgiften, fått sitt visa påskyndat och var i god tid för incheckningen. Hennes ägodelar var packade enligt listan hon hade fått och hon var