Nästan borta. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
närheten av terminalingången med ryggen till väggen och tummarna hakade i fickorna på läderjackan hon hade gett honom. Hans längd; hand mörka, spikiga hår och hans aggressiva käkben fick honom att sticka ut när hon såg ut över folkmassan.
Zane.
Han måste ha fått reda på att hon skulle åka vid den här tiden. Hon hade hört från ett flertal vänner att han ringde runt och frågade om Floridahistorien. Zane kunde vara manipulativ och inte alla visste om hennes situation. Någon måste ha berättat sanningen för honom i god tro.
Innan han såg åt hennes håll svängde hon runt resväskan och drog huvan över huvudet för att dölja sitt vågiga, rödbruna hår. Hon skyndade sig åt det motsatta hållet, styrde väskvagnen mot en pelare som hon kunde gömma sig bakom.
Incheckningsdisken som tillhörde Air France var på andra sidan terminalen. Det fanns inte en chans att hon skulle ta sig dit utan att han såg henne.
Tänk, Cassie, sa hon till sig själv. Zane hade vid något tillfälle gett henne komplimanger för hennes förmåga att snabbt sno ihop en plan i kluriga situationer. ”Du är så snabbtänkt,” hade han sagt. Det var tidigt in i deras förhållande. Mot slutet hade han i stället klandrat henne för att vara lömsk, hemlighetsfull och alldeles för slug för sitt eget bästa.
Dags att vara alldeles för slug, då. Hon tog ett djupt andetag och väntade på idéer. Zane stod nära terminalingången. Varför? Det hade varit enklare att stå vid incheckningsdisken där han utan tvekan skulle stöta på henne. Det innebar att han inte visste vilket flygbolag hon flög med. Vem som än gav honom informationen hade antingen inte vetat eller inte sagt. Om hon kunde hitta en annan väg till incheckningsdisken skulle hon kanske lyckas checka in innan han konfronterade henne.
Cassie tömde vagnen, drog ryggsäcken över axeln och släpade resväskan på sina hjul bakom henne. Det fanns en rulltrappa vid huvudingången—hon gick förbi den på väg in. Om hon tog den hela vägen till högsta våningen skulle hon kanske hitta en som ledde ner, eller en hiss, till andra sidan.
Hon övergav vagnen och skyndade sig dit hon hade kommit ifrån, upp för rulltrappan. Den på andra änden var ur funktion, så hon kånkade sina väskor ned för de branta trappstegen i stället. Air Frances incheckningsdisk var bara en kort bit bort men till hennes förfäran fanns redan en lång och långsam kö framför den.
Hon drog luvan längre över ansiktet och ställde sig längst bak i kön, plockade fram en pocketbok ur handväskan och började läsa. Hon registrerade inte orden på pappret och huvtröjan var som en bastu. Hon ville dra av sig den, kyla ner sin nacke där svettdroppar började formas, men det var inte värt risken. Inte när hennes hårfärg så lätt kunde avslöja henne. Bättre att hålla sig gömd.
Plötsligt landade en tung hand på hennes axel.
Hon snurrade runt med ett tvärt andetag och stirrade in i ett par förvånade ögon hos en lång blondin i hennes ålder.
”Förlåt om jag skräms,” sa hon. ”Jag är Jess. Jag märkte din rygga och tänkte säga hej.”
”Åh. Ja. Maureens au pairer.”
”Ska du till en ny familj?”
”Ja.”
”Jag också. Vill du kolla om vi kan sitta tillsammans? Man kan efterfråga det vid incheckningen.”
Medan Jess tjattrade om vädret i Frankrike såg Cassie nervöst sig omkring i terminalen. Hon visste att Zane inte skulle ge upp så enkelt—inte efter att ha kört hela vägen hit. Han ville ha någonting från henne—en förlåtelse, hängivenhet. Han skulle tvinga henne att följa med på en ”hejdådrink” och han skulle starta ett gräl. Han skulle inte bry sig om hon kom till Frankrike med nyfödda blåmärken… eller missade flyget helt och hållet.
Just då fick hon syn på honom. Han var på väg åt hennes håll, bara några incheckningar bort, med ögon som noggrant granskade alla runt omkring honom.
Hon vände sig hastigt för att undvika hans blick. Med en blixt av hopp lade hon märke till att de tagit sig hela vägen till köns slut.
”Ursäkta, du får ta av dig den där,” sa personen i incheckningen och pekade på Cassies huva.
Hon drog tveksamt av sig den.
”Hallå, Cass!” Hon hörde Zanes röst eka genom flygplatsen.
Hon frös till, medveten om att ett svar skulle innebära katastrof.
Nerverna gjorde henne klumpig; hon tappade sitt pass och lutade sig stressat ned för att plocka upp det. Ryggsäcken föll över hennes huvud.
Ännu ett rop. Denna gång såg hon sig om.
Han hade sett henne och trängde sig genom kön, armbågade folk åt sidan. De andra passagerarna var arga; hon hörde de höjda rösterna och uppståndelsen som Zane skapade.
”Vi vill helst sitta tillsammans,” sa Jess till personen bakom disken. Cassie bet sig i läppen över fördröjningen.
Zane ropade till henne igen och hon insåg med illamående att han snart skulle nå ikapp henne. Han skulle slå på charmen och bönfalla henne att prata en stund, försäkra henne att det bara tog några minuter att säga det han ville säga—i enrum. Hans mål var att få henne någonstans där de var ensamma, det visste hon från erfarenhet. Det var då hans charm slogs av.
”Vem är han?” frågade Jess nyfiket. ”Är det dig han letar efter?”
”Det är mitt ex,” muttrade Cassie. ”Jag försöker undvika honom. Jag vill inte att han ska sätta igång med nånting precis när jag ska åka.”
”Men han har redan satt igång med nånting.” Jess vände på klacken, upprörd. ”Vakt!” skrek hon. ”Hjälp! Stoppa den där mannen!”
Uppmanad av Jess utrop tog en av passagerarna tag i Zanes jacka just när han försökte tränga sig förbi. Han halkade på golvet och fläktade med armarna när han föll mot marken och drog en av köstolparna med sig ned.
”Håll ner honom,” fortsatte Jess. ”Vakter, fort!”
Med en våg av lättnad såg Cassie att säkerhetsvakterna verkligen hade reagerat. Två flygplatspoliser kom springande mot kön. De skulle hinna innan Zane kom ikapp henne eller sprang iväg.
”Jag vill bara säga hejdå till min flickvän,” svamlade han, men hans försök att vara karismatisk flög över polismännens huvuden.
”Cassie,” ropade han, samtidigt som en av poliserna tog tag i hans arm. ”Au revoir.”
Tveksamt vände hon sig om för att se på honom.
”Au revoir! Det är inte farväl,” skrek han och lät sig släpas bort av vakterna. ”Vi ses snart igen. Snabbare än du tror. Ta hand om dig.”
Hon kände igen varningen i hans sista ord—men just nu var de tomma hot.
”Tack så mycket,” sa hon till Jess, överväldigad av tacksamhet för hennes morska handlingar.
”Jag hade också en sån pojkvän en gång,” sympatiserade Jess. ”Jag vet hur possessiva de kan vara, de klamrar sig fast som fästingar. Jag rent ut sagt njöt av att få stoppa honom.”
”Vi skyndar oss genom passkontrollen innan han tar sig in igen på nåt vis. Jag är skyldig dig en drink. Vad gillar du—kaffe, öl, vin?”
”Vin, definitivt,” sa Jess medan de begav sig genom gaten.
”Så var i Frankrike ska du bo?” frågade Jess efter att de hade beställt sitt vin. ”Den här gången ska jag till en familj i Versailles. Jag tror de bor nära palatset. Hoppas jag hinner gå och kolla in det när jag har ledigt.”
”Den här gången? Har du varit där förut?”
”Ja,