Nästan borta. Блейк Пирс
Читать онлайн книгу.
honom en ilsken blick. Hon bar en aftonklänning och hennes vackra ansiktsdrag var strama av spändhet.
”Ja, Pierre, jag skrev ut mejlet när jag var inne i stan. Byrån sa att flyget landade klockan fyra på morgonen.” Hon vände sig till ett ståtligt träbord och skyfflade undan en pappersvikt i venetianskt glas för att defensivt hugga åt sig ett dokument. ”Här. Ser du?”
Pierre ögnade pappret och suckade.
”Det står med det amerikanska P.M., alltså fyra på eftermiddagen. Inte A.M. Och chauffören du bokade kunde uppenbarligen skillnaden, så här är hon.” Han vände sig till Cassie och höll ut handen. ”Jag är Pierre Dubois. Det här är min fästmö, Margot.”
Han presenterade inte hembiträdet. I stället skällde Margot på henne att gå upp och göra i ordning rummet mittemot barnens sovrum. Husan skyndade iväg.
”Var är barnen? Sover de redan? De borde träffa Cassie,” sa Pierre.
Margot skakade på huvudet. ”De satt och åt.”
”Så sent? Sa jag inte åt dig att de måste äta tidigare på skolkvällar? Även om de har lov så borde de vara i säng redan och hålla uppe rutinen.”
Margot glodde på honom och ryckte argt på axlarna innan hon gick bort till dörren åt höger med stilettklackar som ekade mot golvplankorna.
”Antoinette?” ropade hon. ”Ella? Marc?”
Hon belönades med stamp och rop som ett åskväder.
En mörkhårig pojke rusade in i hallen med ena handen begravd i en dockas hår. Hack i häl var en yngre, knubbigare flicka vars kinder var dränkta av tårar.
”Ge tillbaka min Barbie!” ylade hon.
Pojken stannade tvärt när han såg de vuxna, svängde, och begav sig hastigt mot trappan. Mitt i språnget snuddade hans axel vid den bågformade kanten på en stor blåguldig vas.
Cassie slängde en hand över munnen i förfäran samtidigt som vasen vinglade på sin plint, störtade mot golvet och splittrades. Skärvor i färgglatt glas spillde ut över det mörka trägolvet.
Den chockade tystnaden bröts av Pierres rasande vrål.
”Marc! Ge Ella sin docka.”
Med släpande fötter och trutande mun tog sig Marc förbi spillrorna. Motvilligt gav han dockan till Pierre, som vidarebefordrade den till Ella. Hennes snyftningar upphörde när hon varsamt strök dockan över håret.
”Det där var en Durand-konstglasvas,” fräste Margot åt den unga pojken. ”Antik. Oersättlig. Har du ingen respekt för din fars ägodelar?”
En trumpen tystnad var det enda svaret.
”Var är Antoinette?” frågade Pierre med frustrerad ton.
Margot tittade uppåt och när Cassie följde hennes blick såg hon en slank, mörkhårig flicka längst upp i trappan—hon såg ut att vara den äldsta av de tre. Hon var elegant klädd, i en perfekt struken klänning, och stod förväntansfullt med en hand vilande på balustraden. Hon väntade tills hela familjen såg på henne innan hon höjde hakan och steg ned för trappan.
Stel från viljan att göra ett bra första intryck harklade sig Cassie och försökte sig på en vänlig hälsning.
”Hej på er, barn. Jag heter Cassie. Jag är så nöjd att vara här och glad att få se efter er.”
Ella log blygt till svar. Marc höll ögonen fastklistrade på golvet. Och Antoinette mötte henne med en blick som varade utmanande länge. Sedan, utan ett ord, vände hon sig bort.
”Om du ursäktar, Papa,” sa hon till Pierre. ”Jag har läxor att göra klart innan läggdags.”
”Givetvis,” sa Pierre och Antoinette svassade tillbaka upp för trappan.
Cassie kände ansiktet flamma upp genant från den uppenbara dissningen. Hon undrade om hon borde säga någonting, skämta till situationen eller försöka ursäkta Antoinettes fräckhet, men hon kunde inte nå de rätta orden.
Margot muttrade ilsket, ”Jag sa det till dig, Pierre. Tonårstrotsen har redan börjat.”
Cassie förstod att hon inte var den enda som Antoinette hade ignorerat.
”Hon gör åtminstone sina läxor, fastän ingen hjälper henne med dem,” argumenterade Pierre. ”Ella, Marc, ni kan väl presentera er ordentligt för Cassie?”
En kort tystnad rådde. Tydligen skulle inte presentationerna komma utan bråk. Men hon kunde kanske lätta stämningen med några frågor.
”Ja, Marc, jag vet ju vad du heter, men du kanske kan tala om hur gammal du är?” sa hon.
”Jag är åtta,” mumlade han.
Hennes blick flackade från honom till Pierre och tillbaka; det fanns en tydlig likhet mellan dem. Det trassliga håret, den skarpa hakan, de ljusblå ögonen. Till och med hur de rynkade pannan var lika. De andra barnen hade också de mörka dragen men Ella och Antoinettes ansikten såg mjukare ut.
”Och Ella, hur gammal är du?”
”Nästan sex,” informerade hon stolt. ”Jag fyller år dagen efter julafton.”
”Vilken bra dag att fylla år på. Jag hoppas att du får extra många presenter då.”
Ella log förvånat, som om det var en fördel hon inte hade övervägt än.
”Antoinette är äldst av oss. Hon är tolv,” sa hon.
Pierre klappade ihop händerna. ”Jahapp, då är det läggdags. Margot, visar du Cassie runt huset efter att du har bäddat ner dem? Hon lär behöva veta hur man hittar. Gör det fort. Vi måste åka vid sju.”
”Jag måste fortfarande göra mig i ordning,” svarade Margot med iskall ton. ”Du kan väl lägga barnen och kalla på butlern att städa upp här. Jag visar Cassie runt.”
Pierre drog ett irriterat andetag, såg upp på Cassie och tryckte ihop läpparna. Hon antog att hennes närvaro fick honom att svälja sina ord.
”Upp och i säng,” sa han. De två barnen följde honom motvilligt upp för trappan. Cassie gladdes åt att se Ella vinka åt henne innan hon försvann upp.
”Följ med mig, Cassie,” beordrade Margot.
Cassie följde Margot genom dörren till vänster och befann sig sedan i ett formellt sällskapsrum, med enastående praktpjäser till möbler och gobeläng längs väggarna. Det var en öppen och kall sal; i den massiva öppenspisen brann ingen eld.
”Sällskapsrummet används sällan och barnen är inte tillåtna här inne. Huvudmatsalen ligger bredvid och samma sak gäller där.”
Cassie undrade hur ofta det gigantiska mahognybordet användes—det såg orört ut och hon räknade sexton höga stolar runtom det. Ytterligare tre vaser—lika den som Marc tidigare haft sönder—stod på den mörkpolerade skänken bredvid. Hon kunde inte föreställa sig lyckliga middagskonversationer flöda i ett sådant spartanskt och tyst utrymme.
Hur kändes det att växa upp i ett sådant hus, där hela salar var förbjudna att tillträda för att möblemanget var för vackert att riskera skadas? Hon gissade att ett barn i ett sådant hem kände sig mindre värd än möblerna.
”Vi kallar detta för Blå Rummet.” Det var ett mindre samlingsrum med marinblå tapeter och stora fönsterdörrar. Cassie antog att de ledde ut till en uteplats eller innergård men med mörkret som hade lagt sig där ute, såg hon inte annat i glaset än lampornas reflektion. Hon kunde inte hjälpa att önska att huset hade starkare glödlampor—alla rum verkade dystra, med skuggor som ständigt smög i hörnen.
En skulptur fångade hennes blick… Marmorstatyns ställ